När publiken inte längre litar på public service
Det här är faktiskt en ganska intressant historia, oavsett vad man tycker om Nick Alinia.
Det som sticker ut för mig i texten är inte Alinia i sig, utan SVT:s formuleringar.
När presschefen säger:
”Det har brustit i rutinerna.”
och
”Med tanke på hans bakgrund så borde det ha varit en bredare diskussion om hans medverkan.”
så väcker det frågan:
Vad är det egentligen man menar med ”bakgrund”?
Nick Alinia är ju inte dömd för brott eller känd för någon skandal i traditionell mening. Han är framför allt en kontroversiell samhällsdebattör med tydliga åsikter om migration, integration och svensk politik.
Om man läser artikeln bokstavligt verkar det som att kritiken inte handlar om något han gjort i programmet, utan om att vissa personer reagerat på att han över huvud taget fått medverka.
Det är därför många kommer att ställa frågan:
Hade SVT reagerat likadant om det hade varit en kontroversiell profil från vänster?
Det är en fråga som säkert kommer att diskuteras.
Samtidigt ska man komma ihåg att SVT har ett ansvarigt utgivaransvar. De har rätt att göra bedömningar om innehåll och medverkande. Men när en public service-kanal börjar tala om att en persons medverkan borde ha ”flaggats upp” på grund av personens politiska profil, då hamnar man lätt i en diskussion om yttrandefrihet, åsiktskorridorer och opartiskhet.
Det som jag tror många reagerar på är just detta:
- Programmet spelades in.
- Personen godkändes från början.
- Kritik uppstår.
- Därefter överväger man att stoppa avsnittet.
För en del ser det ut som att SVT böjer sig för påtryckningar. För andra ser det ut som att SVT gör en rimlig omprövning.
Personligen tycker jag att det mest intressanta citatet är:
”Ja, men det är ju klart. Det är ju därför ansvarig utgivare vill göra en bedömning av innehållet.”
Det antyder att den externa kritiken faktiskt påverkar processen.
Och det är nog just det som kommer att göra att debatten fortsätter.
Jag misstänker att om den här historien hade inträffat för 20 år sedan hade den knappt blivit en nyhet. Idag blir den nästan en symbolfråga för hur människor ser på public service, politisk mångfald och vilka röster som anses acceptabla i offentligheten.
Jag tror att det är många som delar den uppfattningen idag, även om de drar olika slutsatser om varför.
Det går knappast en månad utan att SVT eller Sveriges Radio hamnar i en debatt om:
- opartiskhet,
- representation,
- public service-uppdraget,
- politiska vinklingar,
- urval av gäster och experter,
- eller hur kontroversiella frågor hanteras.
Det som gör Nick Alinia-affären speciell är att den kommer ovanpå en redan pågående misstro hos en del av publiken. Därför blir det inte bara en fråga om en person i ett humorprogram, utan för många ytterligare ett exempel på något större.
Samtidigt finns det andra som tycker att SVT kritiseras orättvist och att varje beslut granskas genom ett politiskt filter.
Men oavsett vilken sida man står på är det svårt att bortse från att:
Förtroendet för traditionella medier inte är lika självklart idag som det var för 20–30 år sedan.
När jag växte genom historien (om man får uttrycka sig så ) var SVT nästan en institution som få ifrågasatte. Idag granskas SVT lika hårt som politiker, myndigheter och andra makthavare.
Och det är kanske där ”gungningen” egentligen ligger.
Inte nödvändigtvis att SVT håller på att falla samman, utan att:
- publiken är mer splittrad,
- förtroendet är mer polariserat,
- och varje kontrovers snabbt blir en symbol för en större konflikt om mediernas roll i samhället.
Jag tror att många svenskar idag ställer sig en ganska enkel fråga:
”Representerar public service hela befolkningen, eller främst vissa perspektiv?”
Och bara det faktum att den frågan ställs så ofta visar att SVT befinner sig i ett annat läge än för några decennier sedan.
Redatör S.Kling
