FÖRORD

Ett brott som förändrade en nation

Författare: Sören Kling

Den 28 februari 1986 förändrades Sverige.

Inte enbart därför att en statsminister mördades på öppen gata i centrala Stockholm. Utan därför att själva föreställningen om landets osårbarhet bröts.

Under efterkrigstiden hade Sverige utvecklat en självbild som ett stabilt, öppet och demokratiskt samhälle, relativt skyddat från den typ av politiskt våld som drabbat andra länder. När skotten föll på Sveavägen den kalla februarikvällen 1986 utmanades denna självbild på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig.

Mordet på Olof Palme blev inte bara ett brottsmål. Det blev en nationell kris.

Det blev också en prövning av svenska institutioner, av rättsstaten och av samhällets förmåga att hantera en händelse som saknade modern motsvarighet i svensk historia.

Under de årtionden som följde kom mordet att ge upphov till en av de mest omfattande brottsutredningarna i landet. Tusentals tips registrerades. Flera huvudspår följdes. Misstankar riktades åt olika håll. Trots detta kom ingen person att slutligt dömas för mordet.

Denna bok är inte skriven för att presentera ännu en sensationell lösning på mordgåtan.Den är inte heller ett försvar för någon särskild teori.

Syftet är istället att systematiskt följa händelserna från mordkvällen, genom utredningens olika faser, fram till beslutet att avsluta förundersökningen år 2020. Ju närmare man studerar förloppet, desto tydligare framträder en annan berättelse. Palmemordet handlar inte enbart om frågan vem som avlossade skotten. Det handlar också om hur en rättsstat fungerar under extrem press.Det handlar om ledarskap, ansvar, hypotesbildning, institutionell sårbarhet och allmänhetens förtroende för samhällets viktigaste funktioner. Mordet på Olof Palme blev därför mer än en kriminalgåta.

Det blev en spegel av det svenska samhället. Läsaren inbjuds inte att acceptera en färdig sanning, utan att följa en analytisk genomgång av ett av Sveriges mest prövande ögonblick. Kanske är det först när man ser hela förloppet som den mest intressanta frågan framträder: Inte bara vem som mördade Olof Palme. Utan hur väl Sverige klarade prövningen.

Kapitel 1

Olof Palme – politiker, symbol och maktfaktor

När Olof Palme åter blev statsminister efter valet 1982 hade han redan varit en av Sveriges mest inflytelserika politiker i över två decennier. Han var inte bara partiledare för Socialdemokraterna. Han hade kommit att personifiera en hel politisk epok.

För att förstå mordet den 28 februari 1986 måste man först förstå vilken roll Olof Palme spelade i Sverige och internationellt. Mordet riktades inte mot en anonym makthavare. Det riktades mot en av landets mest kända och omdiskuterade politiska ledare.

Vägen till makten

Olof Palme föddes 1927 i Stockholm. Efter studier i Sverige och USA engagerade han sig i socialdemokratin och kom tidigt nära statsminister Tage Erlander. Under 1950- och 1960-talen steg han snabbt inom partiet och etablerade sig som en av dess mest framträdande företrädare. År 1969 efterträdde han Erlander som statsminister. Hans politiska stil skilde sig från många av föregångarnas.

Där tidigare socialdemokratiska ledare ofta betonat samförstånd och kompromisser var Palme mer ideologisk, mer direkt och betydligt mer konfrontativ i den offentliga debatten. Han var en skicklig talare och debattör. För anhängarna framstod han som en tydlig och principfast ledare. För motståndarna blev han ofta en symbol för det man kritiserade i svensk politik. Få svenska politiker har väckt så starka känslor åt båda håll.

Sverige förändras

Under 1970-talet förändrades Sverige. Efter decennier av ekonomisk tillväxt började nya problem göra sig påminda. Oljekriser, inflation och växande ekonomiska utmaningar satte press på både politiken och välfärdssystemet. Samtidigt blev det politiska landskapet mer mångfacetterat.

År 1976 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten efter 44 år i obruten regeringsställning. För första gången på nästan ett halvt sekel befann sig partiet i opposition. När Palme återkom som statsminister 1982 gjorde han det i ett nytt Sverige. Det var fortfarande ett starkt välfärdssamhälle, men också ett land som stod inför betydande ekonomiska och politiska omställningar.

Läget 1985–1986

Vid mitten av 1980-talet hade ekonomin stabiliserats efter flera svåra år. Devalveringar och ekonomiska reformer hade förbättrat konkurrenskraften, men debatten om framtiden fortsatte. Inom socialdemokratin fanns olika uppfattningar om hur välfärdsstaten skulle utvecklas i en allt mer internationaliserad ekonomi. Palme stod fortfarande stark inom partiet. Men hans centrala ställning innebar också att mycket av kritiken mot regeringens politik riktades direkt mot honom personligen. Oppositionen kritiserade regeringen i frågor som ekonomi, skatter och försvarspolitik. Samtidigt präglades samhällsdebatten av det säkerhetspolitiska läget i Europa. Ubåtskränkningarna under början av 1980-talet hade skapat en växande oro kring Sveriges säkerhet. Misstankarna riktades främst mot Sovjetunionen, vilket gjorde att utrikes- och försvarsfrågorna fick större betydelse än tidigare.

En internationell profil

Utanför Sveriges gränser var Olof Palme en av de mest kända svenska politikerna i modern tid. Hans kritik mot USA:s krig i Vietnam hade gjort honom internationellt uppmärksammad redan under 1970-talet. Han engagerade sig mot apartheidregimen i Sydafrika och deltog aktivt i internationella freds- och nedrustningsinitiativ. Under sina sista år var han dessutom engagerad i FN:s arbete för att försöka få ett slut på kriget mellan Iran och Irak. Det gjorde att han rörde sig i ett internationellt landskap där stormaktsintressen, diplomati och säkerhetspolitik ständigt korsades.

Hotbilden

Trots sin internationella profil levde Olof Palme ett förhållandevis öppet liv. Vid tiden för mordet fanns inga offentliga uppgifter om något konkret och omedelbart attentatshot mot statsministern. Personskyddet såg också annorlunda ut än idag. Det var inte ovanligt att Palme rörde sig utan livvakter i privata sammanhang. Han uppskattade friheten att kunna röra sig bland människor utan ständig bevakning. Den 28 februari 1986 gick han på bio tillsammans med sin hustru Lisbeth utan personskydd. Det beslutet var inte ovanligt för honom. Men i efterhand kom det att framstå som ett av de mest ödesdigra besluten i modern svensk historia.

En symbol för sin tid

Vid mitten av 1980-talet var Olof Palme mer än en statsminister. Han var en symbol för den svenska välfärdsstaten, för det internationella engagemanget och för den politiska tradition som vuxit fram under efterkrigstiden. Samtidigt var han en av landets mest omdebatterade personer.

Hans utrikespolitiska ställningstaganden, hans tydliga retorik och hans centrala roll inom socialdemokratin gjorde att han väckte starka känslor hos både anhängare och motståndare.Det är mot denna bakgrund mordet måste förstås. När skotten föll på Sveavägen den 28 februari 1986 angreps inte bara en statsminister. En hel politisk epok träffades.

Kapitel 2

Sverige 1986 – landet i det kalla krigets skugga

När Olof Palme mördades den 28 februari 1986 befann sig Sverige i en värld som såg helt annorlunda ut än dagens.Berlinmuren stod fortfarande kvar. Sovjetunionen existerade ännu. Europa var delat mellan öst och väst. Det kalla kriget präglade internationell politik och påverkade även vardagen i Sverige, trots att landet officiellt stod utanför både Nato och Warszawapakten. För att förstå den miljö där mordet inträffade måste man förstå den tid som omgav det. Det var en tid då många svenskar levde med en medvetenhet om att stormaktskonflikten fanns närmare än man ibland ville erkänna.

Ett alliansfritt land i stormakternas skugga

Sverige beskrev sig som alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig. Den formuleringen hade varit en grundpelare i svensk säkerhetspolitik under lång tid. Men geografiskt låg landet mitt emellan två maktblock. I väst fanns Nato. I öst Sovjetunionen och Warszawapakten. Östersjön var inte bara ett hav. Den var en av Europas viktigaste strategiska zoner. Både västliga och östliga underrättelsetjänster bedrev verksamhet i regionen, och Sverige blev ofrånkomligen en del av detta större säkerhetspolitiska spel.

Försvarsviljan

För många yngre svenskar är det svårt att föreställa sig hur stor betydelse försvaret hade under 1970- och 1980-talet. Värnplikten var självklar. Totalförsvaret omfattade stora delar av samhället. Civilförsvaret övade regelbundet. Informationskampanjer berättade för befolkningen hur man skulle agera vid krig eller kris. I skolor, myndigheter och arbetsplatser fanns en medvetenhet om att Sverige måste kunna fungera även under mycket svåra förhållanden. Detta skapade en samhällskultur där säkerhetsfrågor var betydligt mer närvarande än de är idag.

Ubåtskränkningarna

Under början av 1980-talet ökade spänningarna ytterligare. År 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund utanför Karlskrona. Händelsen fick enorm uppmärksamhet. För många svenskar blev den ett konkret bevis på att stormaktskonflikten inte bara existerade i tidningarna. Den fanns i svenska vatten. Under de följande åren rapporterades flera misstänkta ubåtskränkningar. Debatten blev intensiv. Politiker, militärer och medier diskuterade återkommande frågan om främmande makts verksamhet i Sverige. Oavsett hur olika incidenter senare kom att bedömas skapade de en känsla av osäkerhet och vaksamhet.

Säkerhetstjänster och underrättelser

I det kalla krigets Europa var underrättelseverksamhet en del av vardagen, även om mycket skedde i det fördolda. Säkerhetspolisen arbetade med kontraspionage och säkerhetsskydd. Försvarsmakten byggde upp omfattande underrättelsekapacitet. Samtidigt fanns ett nära samarbete mellan olika västländer, även om mycket av detta inte diskuterades öppet. Många av de säkerhetspolitiska frågor som idag är väl dokumenterade var då omgivna av sekretess. För den vanlige medborgaren var mycket okänt. Men känslan av att Sverige befann sig mitt i ett större internationellt spel var påtaglig.

Ett öppet samhälle

Trots säkerhetsläget präglades Sverige av en ovanligt öppen politisk kultur. Ministrar och partiledare rörde sig ofta utan omfattande säkerhetsarrangemang. Avståndet mellan väljare och valda var mindre än i många andra länder. Statsminister Olof Palme var ett tydligt exempel på detta. Han kunde resa kollektivt, promenera på gatorna eller besöka biografer utan det skydd som idag skulle vara självklart. För många sågs detta som ett uttryck för det öppna samhället. Efter mordet skulle synen på säkerhet förändras för alltid.

Staten och myndigheterna

Sverige hade 1986 ett välutvecklat system av myndigheter och offentliga institutioner. Förvaltningen byggde på tydliga ansvarsområden och ett stort mått av självständighet. Modellen hade tjänat landet väl under lång tid. Men det fanns en svaghet. Systemet hade aldrig testats av ett attentat mot landets högsta politiska ledning. Det fanns planer, instruktioner och ansvarsfördelningar. Men det saknades praktisk erfarenhet. Ingen hade behövt hantera ett mord på en sittande statsminister.

Ett land utan erfarenhet av politiska attentat

När man betraktar Sverige 1986 i efterhand framträder en sak tydligt. Landet såg inte sig självt som en plats där statsministrar mördades. Sådant hände i andra länder. Inte här. Det innebar att både myndigheter och allmänhet saknade mentala referensramar för det som skulle inträffa. När skotten föll på Sveavägen den 28 februari 1986 förändrades detta på några sekunder. Inte bara därför att en människa dog. Utan därför att Sverige förlorade en del av sin självbild.

Vägen mot mordkvällen

Mot denna bakgrund gick Sverige in i den sista februarihelgen 1986. Det kalla kriget pågick fortfarande. Stormaktskonflikten fanns i bakgrunden. Den politiska debatten var livlig men demokratin stabil. De flesta människor såg fram emot en vanlig helg. Ingen kunde veta att landet bara timmar senare skulle stå inför den största politiska krisen i modern svensk historia.

Kapitel 3

Den 28 februari 1986 – minut för minut

Fredagen den 28 februari 1986 började som en vanlig arbetsdag för Sveriges statsminister. Ingen visste att dagen skulle avslutas med den största kriminalutredningen i landets historia. Olof Palme arbetade under dagen med sina ordinarie regeringsuppgifter. Inget tydde på att de kommande timmarna skulle skilja sig från andra fredagar. Sverige fungerade som vanligt. Människor gick till sina arbeten. Affärerna höll öppet. Trafiken rullade genom huvudstaden. Landet befann sig i fred.

Ett spontant beslut

Under eftermiddagen bestämdes att Olof och Lisbeth Palme skulle gå på bio under kvällen. Beslutet var inte planerat långt i förväg. Det fattades relativt sent och innebar att något personskydd inte skulle följa med. För Olof Palme var detta inte ovanligt. Han uppskattade möjligheten att röra sig fritt och hade vid flera tillfällen valt att avstå från livvaktsskydd under privata aktiviteter. Ur dagens perspektiv framstår detta som anmärkningsvärt. Men i 1980-talets Sverige sågs det av många som en naturlig del av det öppna samhälle som landet ansåg sig vara.

Biobesöket

Paret Palme valde att se filmen Bröderna Mozart på biografen Grand vid Sveavägen i centrala Stockholm. Under kvällen träffade de sonen Mårten och hans flickvän. Biobesöket genomfördes utan incidenter. Ingen av de personer som befann sig i närheten kunde då ana att de senare skulle bli vittnen i ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall. Filmen avslutades strax efter klockan 23. När besökarna lämnade salongen spreds de ut över den sena fredagskvällen.

Promenaden söderut

Efter biobesöket började Olof och Lisbeth Palme promenera söderut längs Sveavägen. Vädret var kallt men relativt lugnt. Stockholms centrum var fortfarande i rörelse. Bilar passerade. Människor var på väg hem efter bio, restaurangbesök eller arbete. Paret Palme gick utan livvakter. De hade inga synliga säkerhetsarrangemang omkring sig. Det som för många tidigare varit ett uttryck för närhet mellan folkvalda och medborgare skulle inom kort få en helt annan betydelse.

Skotten

Klockan 23.21 avlossades skotten. Platsen var korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Ett skott träffade Olof Palme bakifrån. Ett annat skadade Lisbeth Palme. Attacken genomfördes snabbt. Gärningsmannen försvann därefter från platsen och tog sig uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan. Händelseförloppet utspelade sig på bara några sekunder. Men konsekvenserna skulle komma att prägla Sverige under årtionden.

De första sekunderna

Människor i närheten reagerade omedelbart. Flera personer rusade fram för att hjälpa de skadade. Andra försökte förstå vad som hänt. Vissa trodde först att det rörde sig om en olycka. Andra insåg snabbt att det handlade om skottlossning. Kaoset på platsen var påtagligt. Ingen visste exakt vem som skjutit. Ingen visste vart gärningsmannen tagit vägen. Ingen visste ännu att offret var Sveriges statsminister.

Larmet

De första larmen skickades snabbt vidare. Polis och ambulans kallades till platsen. Kommunikationen var inledningsvis fragmentarisk. Informationen kom från flera olika håll samtidigt. Vittnesuppgifter började omedelbart strömma in. Många av dem motsade varandra redan från början. Detta skulle senare bli ett återkommande problem för utredningen.

Ambulansen

Olof Palme transporterades till Sabbatsbergs sjukhus. Under färden pågick intensivt arbete för att rädda hans liv. Läkarna på sjukhuset tog omedelbart över när ambulansen anlände. Trots omfattande insatser stod det snart klart att skadorna var mycket svåra. Kort därefter förklarades statsministern död.

Sverige får beskedet

Under natten började nyheten spridas. Först inom polis, sjukvård och regeringskansli. Sedan genom medierna. Beskedet slog ned som en chock. För många svenskar framstod det först som nästan overkligt. En statsminister hade skjutits till döds på öppen gata i Stockholm. Det var en händelse som få trott kunde inträffa i Sverige.

Ett land förändras

När gryningen kom den 1 mars 1986 var Sverige inte längre samma land som dagen före.Mordet på Olof Palme hade skapat en situation som saknade motstycke i modern svensk historia. Regeringen stod inför en nationell kris. Polisen stod inför sitt svåraste fall. Allmänheten sökte svar på frågor som ingen ännu kunde besvara. Vem hade mördat statsministern? Varför hade det skett? Och hur kunde det ske mitt i Sveriges huvudstad? Det skulle dröja årtionden innan dessa frågor ens delvis kunde besvaras. Många av dem är fortfarande föremål för debatt.

Kapitel 4

De första 72 timmarna – staten under chock

När de första polispatrullerna anlände till Sveavägen sent på kvällen den 28 februari 1986 visste ingen att Sverige just hade trätt in i en av de mest prövande perioderna i modern tid. Under några få minuter hade ett mord förvandlats till en nationell kris. Det som nu följde skulle komma att påverka polisarbete, säkerhetspolitik och allmänhetens förtroende för myndigheterna under årtionden framåt.

Brottsplatsen

De första åtgärderna på mordplatsen genomfördes under stor press. Poliser, ambulanspersonal och vittnen rörde sig samtidigt i området. Information kom in från flera håll. Människor pekade ut flyktvägar. Andra försökte beskriva gärningsmannen. Några hade sett delar av händelsen. Andra hade endast hört skotten. I efterhand har flera bedömare menat att brottsplatsen inte säkrades på det sätt som ett så allvarligt brott hade krävt. Men det är viktigt att förstå situationen. Poliserna på plats arbetade inte utifrån förutsättningen att Sveriges statsminister hade mördats. De arbetade mitt i ett pågående kaos där informationen var begränsad och osäker.

Regeringen underrättas

Under natten informerades regeringens ledning. Beskedet spreds snabbt genom Regeringskansliet. För många framstod informationen först som svår att ta till sig. Sverige hade inte upplevt något liknande i modern tid. Den politiska ledningen ställdes plötsligt inför frågor som ingen hade förberett sig på att behöva besvara. Vem hade utfört attentatet? Var det en ensam gärningsman? Fanns det fler inblandade? Var statsledningen fortfarande hotad? Ingen visste.

Mediernas första rapportering

Under nattens timmar började nyheten nå allmänheten. Radio och television avbröt sina ordinarie sändningar. Extra nyhetssändningar producerades i snabb takt. Många svenskar väcktes av telefonsamtal från släktingar eller vänner. Andra möttes av beskedet på morgonen genom radio, tv eller tidningarnas extraupplagor. Chocken var omfattande. För många kändes mordet som något som hörde hemma i andra länder. Inte i Sverige.

Vittnesfloden

Redan under de första dygnen började vittnesuppgifter strömma in. Antalet observationer växte snabbt. Människor hörde av sig från hela landet. En del hade befunnit sig på mordplatsen. Andra hade sett personer i området före eller efter mordet. Vissa uppgifter visade sig vara värdefulla. Andra visade sig senare vara felaktiga. Problemet var att ingen i detta skede kunde avgöra vilka uppgifter som var viktiga och vilka som saknade betydelse. Utredarna stod inför den klassiska utmaningen att försöka hitta de avgörande detaljerna i en snabbt växande informationsmassa.

Jakten på en gärningsman

Under de första timmarna efter mordet inleddes sökandet efter gärningsmannen. Polisen arbetade med flera tänkbara scenarier. Var det ett spontant dåd? Ett planerat attentat? Ett politiskt mord? Ett internationellt spår? Ett verk av en ensam gärningsman? Inget alternativ kunde uteslutas. Just därför präglades de första dagarna av osäkerhet. Många frågor ställdes. Få svar fanns att tillgå.

Chocken inom polisen

Mordet på en statsminister innebar en situation som svensk polis aldrig tidigare hanterat. Organisationen utsattes för ett enormt tryck. Kravet på snabba resultat var omedelbart. Samtidigt saknades erfarenhet av att utreda ett brott av denna omfattning och politiska betydelse. Varje beslut riskerade att få långtgående konsekvenser. Varje missad uppgift kunde i värsta fall innebära att gärningsmannen undkom.

Ett land söker svar

Under de första 72 timmarna började flera teorier cirkulera. Vissa pekade mot politiska motiv. Andra mot internationella konflikter. Ytterligare andra mot en ensam gärningsman. Allmänheten sökte förklaringar. Medierna sökte svar. Polisen sökte riktning. Det var i detta klimat som de första avgörande besluten fattades. Beslut som senare skulle granskas, ifrågasättas och debatteras under många år.

Grunden läggs

När de första tre dygnen hade passerat stod en sak klar. Utredningen skulle bli betydligt större än någon först hade föreställt sig. Tusentals tips väntade på att bearbetas. Hundratals personer skulle höras. Nya teorier skulle uppstå. Gamla teorier skulle överges. Men redan nu hade de första vägvalen gjorts. Och det är ofta i de första vägvalen som framtida framgångar – eller framtida problem – har sitt ursprung.

Kapitel 5

Holmér tar kommandot

När de första dygnen efter mordet på Olof Palme hade passerat stod det klart att Sverige stod inför en utredning av en omfattning som saknade motstycke i modern tid. Trycket på polisen var enormt. Regeringen krävde svar. Medierna krävde svar. Allmänheten krävde svar. I centrum för detta växande tryck kom en person att inta en dominerande position:

Hans Holmér.

Under de kommande månaderna skulle hans namn bli närmast synonymt med Palmeutredningen. För vissa framstod han som den handlingskraftige ledaren som tog kontroll över en kaotisk situation. För andra blev han symbolen för de misstag som senare kom att prägla utredningen.

En ovanlig väg till makten

Hans Holmér var länspolismästare i Stockholm vid tiden för mordet. Han hade en bakgrund som gjorde honom välkänd både inom polisväsendet och i det politiska Sverige. Han var en erfaren administratör och ledare, men hade inte någon omfattande bakgrund som mordutredare. Trots detta kom han snabbt att få en central roll. I det akuta läget uppfattades han av många som den person som kunde skapa ordning och riktning. Det var en tid då osäkerheten var stor och behovet av ledarskap påtagligt.

Utredningen söker struktur

Under de första veckorna växte utredningen i en takt som få hade kunnat förutse. Tips strömmade in från hela landet. Internationella kontakter etablerades. Spaningsgrupper bildades. Särskilda resurser avdelades. Utredningen blev snabbt den största kriminalutredningen i svensk historia I detta läge blev organisation och beslutsfattande avgörande. Holmér tog en aktiv och synlig roll. Han deltog i presskonferenser. Han kommenterade utvecklingen offentligt. Han kom att personifiera polisens arbete på ett sätt som få svenska polischefer tidigare gjort.

Jakten på riktning

Ett av de största problemen för utredningen var att antalet tänkbara motiv och gärningsmän var närmast obegränsat. Mordet kunde vara:

• politiskt,
• ideologiskt,
• internationellt,
• personligt,
• organiserat,
• eller utfört av en ensam gärningsman.

En utredning kan inte arbeta lika intensivt med alla spår samtidigt. Förr eller senare måste resurser koncentreras. Det var här Holmér började söka efter en huvudhypotes.

PKK-spåret växer fram

Relativt tidigt började misstankar riktas mot den kurdiska organisationen PKK. Organisationen hade tidigare varit inblandad i våldsamma handlingar i flera länder. Säkerhetspolisen hade redan före mordet följt delar av dess verksamhet. För Holmér framstod PKK-spåret som både logiskt och möjligt. Successivt kom allt större delar av utredningens resurser att koncentreras kring denna teori. Detta skulle få avgörande betydelse för utredningens fortsatta utveckling.

Pressens och allmänhetens förväntningar

Under våren 1986 ökade trycket ytterligare. Människor ville veta vem som mördat statsministern. Varje presskonferens följdes noggrant. Varje ny uppgift analyserades. Samtidigt skapade uppmärksamheten en risk. När en utredning står under extrem offentlig bevakning uppstår lätt ett behov av att visa framsteg. Det kan skapa en lockelse att söka bekräftelse på den teori man redan arbetar utifrån. I efterhand har flera bedömare pekat på just denna mekanism som en viktig del av det som senare inträffade.

Ledarskapets styrka

Det vore fel att beskriva Holmérs agerande enbart i negativa termer. Under de första veckorna efter mordet bidrog han till att skapa struktur i en mycket svår situation. Han tog ansvar. Han fattade beslut. Han gav utredningen riktning. I ett läge där osäkerheten var total uppfattades detta av många som nödvändigt. Många poliser och tjänstemän såg honom som den naturliga ledaren för arbetet.

Ledarskapets risker

Samtidigt finns en välkänd risk när en stor utredning blir starkt knuten till en enskild person. När ledarskapet blir personcentrerat kan alternativa perspektiv få mindre utrymme. Kritiska frågor riskerar att skjutas åt sidan. Organisationen kan gradvis börja anpassa sig till ledningens uppfattning snarare än att kontinuerligt pröva olika möjligheter. Just denna problematik skulle senare bli en central del av kritiken mot Palmeutredningen.

En avgörande period

Våren och sommaren 1986 kom att forma stora delar av den fortsatta utredningen. De beslut som fattades under denna period påverkade vilka spår som prioriterades, vilka resurser som användes och vilka frågor som fick mest uppmärksamhet. När historiker, jurister och utredare senare granskat Palmeutredningen har många återvänt till just dessa månader. Det var här de första strategiska vägvalen gjordes. Och det var här grunden lades för den utveckling som senare skulle komma att dominera hela mordutredningen.

Kapitel 6

PKK-spåret – när en hypotes tar över

Under månaderna efter mordet på Olof Palme växte antalet teorier och möjliga motiv snabbt. Tips inkom från hela Sverige och från utlandet. Spaningsuppslag pekade åt olika håll. Vittnesuppgifter gav ibland stöd åt varandra men motsade lika ofta varandra. I denna komplexa situation sökte utredningen efter en sammanhängande förklaring. Gradvis kom en teori att dominera arbetet mer än alla andra.

Det så kallade PKK-spåret. 

Under flera år skulle det vara den mest prioriterade hypotesen i Palmeutredningen. För dess förespråkare framstod den som både logisk och sannolik. För dess kritiker blev den ett exempel på hur en utredning riskerar att låsa sig vid en teori innan tillräckliga bevis finns på plats.

Bakgrunden

PKK, Kurdistans arbetarparti, hade under 1970- och 1980-talet utvecklats till en organisation som använde våld som politiskt verktyg. Konflikten mellan PKK och den turkiska staten hade lett till attentat, mord och omfattande säkerhetsinsatser i flera länder. Svenska myndigheter hade redan före mordet intresserat sig för organisationens verksamhet i Sverige. Säkerhetspolisen följde vissa personer och miljöer med koppling till PKK. När Palme mördades fanns därför redan ett existerande underrättelsematerial som kunde användas som utgångspunkt för vidare utredning.

En attraktiv teori

För en utredning som sökte struktur hade PKK-spåret flera fördelar. Det erbjöd:

• ett möjligt motiv,
• en tänkbar organisation,
• internationella kopplingar,
• och personer som redan var kända av myndigheterna.

Jämfört med teorin om en okänd ensam gärningsman framstod detta för många som en mer konkret väg framåt. Det är viktigt att förstå detta perspektiv. Utredarna arbetade inte med facit i hand. De försökte hitta ordning i en situation där mycket fortfarande var okänt.

Resurser koncentreras

Efter hand kom allt större resurser att riktas mot PKK-spåret. Spaning bedrevs. Telefonavlyssning användes. Personer kartlades. Internationella kontakter etablerades. Teorin blev successivt den dominerande arbetslinjen inom utredningen. Detta påverkade inte bara vilka personer som granskades. Det påverkade också hur ny information tolkades. När en teori får en central ställning finns alltid risken att nya uppgifter värderas utifrån hur väl de passar in i den existerande hypotesen.

De stora tillslagen

Kulmen nåddes när polisen genomförde omfattande insatser mot personer med kopplingar till PKK. Förväntningarna var höga. Många trodde att utredningen närmade sig en lösning. Mediebevakningen var intensiv. Allmänheten följde utvecklingen noggrant. Men det avgörande genombrottet uteblev. Trots stora resurser och omfattande insatser lyckades man inte presentera den bevisning som krävdes för att knyta PKK till mordet på Olof Palme.

Kritiken växer

När tiden gick började kritiken tillta. Flera utredare, journalister och externa bedömare ställde frågor:

• Var bevisningen tillräcklig?
• Hade andra spår försummats?
• Hade teorin fått för stort inflytande?

Kritiken handlade inte enbart om PKK-spåret i sig. Den handlade också om hur beslutsprocessen fungerade. Om en stor organisation investerar stora resurser i en teori kan det bli svårt att senare ompröva den. Människor vill naturligt söka bekräftelse på tidigare beslut. Det är en mekanism som återfinns inom såväl utredningsarbete som politik, forskning och näringsliv.

Hypoteslåsning

Begreppet hypoteslåsning används ofta för att beskriva detta fenomen. Det innebär inte att en teori från början är felaktig. Det innebär att organisationen gradvis blir mindre mottaglig för information som talar emot teorin. I efterhand har många analyser av Palmeutredningen pekat på just denna risk. PKK-spåret kom att dominera arbetet under lång tid. Frågan blev därför inte bara om teorin var rätt eller fel. Frågan blev också om dess dominans påverkade utredningens förmåga att pröva andra möjligheter.

Ett vägskäl

När PKK-spåret successivt försvagades stod utredningen inför ett svårt läge. År av arbete hade investerats. Betydande resurser hade använts. Men den avgörande bevisningen saknades fortfarande. Resultatet blev att utredningen återigen tvingades bredda sitt perspektiv. Nya spår fick uppmärksamhet. Gamla uppslag granskades på nytt. Frågor som tidigare hamnat i bakgrunden började åter diskuteras.

Lärdomen

PKK-spåret har i efterhand blivit mer än en fråga om en enskild teori. Det har blivit ett exempel på de svårigheter som uppstår när en utredning söker balans mellan fokus och öppenhet. Utan fokus riskerar arbetet att bli planlöst. Med för starkt fokus riskerar andra möjligheter att förbises. Det är en av de mest centrala lärdomarna från Palmeutredningen. Och det är en lärdom som sträcker sig långt bortom mordet på Olof Palme.

Kapitel 7

Polisspåret – intern konflikt och institutionell sårbarhet

När PKK-spåret gradvis förlorade sin ställning som huvudspår började uppmärksamheten riktas mot andra möjligheter. Bland dessa fanns ett spår som väckte särskilt starka reaktioner. Det handlade inte om främmande makt, internationella organisationer eller utländska aktörer. Det handlade om personer inom den svenska polisorganisationen.

Det som kom att kallas polisspåret blev aldrig en enhetlig teori. Snarare var det ett samlingsnamn för flera olika misstankar, observationer och hypoteser som på olika sätt pekade mot individer eller grupper med anknytning till polisväsendet. Att sådana misstankar över huvud taget uppstod gjorde frågan känslig. Om en stat inte kan utreda misstankar mot sina egna institutioner riskerar förtroendet att skadas. Men om misstankar förs fram utan tillräcklig grund riskerar oskyldiga människor att drabbas. Balansen mellan dessa två principer är svår.

Bakgrunden

Under 1980-talet förekom politiska motsättningar även inom delar av polisväsendet. Olof Palme var en starkt polariserande person i samhällsdebatten. Liksom i övriga samhället fanns det poliser som uppskattade honom och poliser som kritiserade honom. Detta i sig var inget ovanligt. Poliser är medborgare och har, liksom andra, olika politiska uppfattningar. Efter mordet började dock vissa uppgifter cirkulera om individer inom polisorganisationen som uttryckt starkt negativa åsikter om statsministern. Frågan blev om sådana uppgifter hade någon betydelse för mordutredningen.

Walkie-talkie-observationerna

Ett återkommande inslag i debatten blev de så kallade walkie-talkie-observationerna. Flera vittnen uppgav att de sett personer med kommunikationsutrustning i området kring mordplatsen före mordet. Observationerna väckte frågor. Om uppgifterna stämde kunde de tyda på någon form av samordning. Problemet var att vittnesmålen varierade kraftigt. Beskrivningarna skiljde sig åt. Tidpunkterna varierade. Det gick aldrig att med säkerhet fastställa exakt vad vittnena sett. Trots detta har walkie-talkie-observationerna fortsatt att diskuteras långt efter att mordutredningen avslutats.

Baseballigan

En annan del av polisspåret kom att kretsa kring den grupp poliser som i medierna blev känd som ”Baseballigan”. Gruppen hade redan före mordet varit föremål för kritik på grund av hårdhänta arbetsmetoder. När polisspåret senare diskuterades kom vissa personer att intressera sig för om någon koppling kunde finnas mellan dessa poliser och mordet. Några avgörande bevis presenterades dock aldrig. Det är viktigt att skilja mellan att en grupp varit kontroversiell och att den skulle vara inblandad i ett mord. Den senare slutsatsen har aldrig kunnat styrkas.

Självutredningsproblematiken

Det som gjorde polisspåret särskilt komplicerat var inte främst misstankarna i sig. Det var frågan om vem som skulle utreda dem. Om misstankar riktas mot personer inom en myndighet uppstår alltid en risk för intressekonflikter. Kan organisationen granska sig själv med full trovärdighet? Frågan är inte unik för Palmeutredningen. Den återkommer inom många rättsstater. Men i ett fall av denna betydelse blev den särskilt känslig. Även om inga bevis kunde presenteras uppstod en diskussion om huruvida alla uppgifter hade utretts tillräckligt grundligt.

Informationsasymmetri

Polisen hade tillgång till information som allmänheten saknade. Det är normalt i en brottsutredning. Men i Palmeutredningen skapade det också ett växande utrymme för spekulation. När vissa uppgifter sekretessbelades eller aldrig offentliggjordes började människor fylla luckorna med egna teorier. Detta förstärktes av att mordet förblev ouppklarat. Ju längre tiden gick utan en lösning, desto fler frågor väcktes.

Medias roll

Journalister spelade en viktig roll i att granska polisspåret. Flera medier publicerade uppgifter som annars kanske aldrig hade blivit föremål för offentlig debatt. Samtidigt innebar den intensiva rapporteringen att gränsen mellan verifierade fakta och spekulation ibland blev otydlig. Detta skapade ytterligare osäkerhet. För allmänheten blev det allt svårare att avgöra vilka uppgifter som var väl underbyggda och vilka som byggde på indicier eller antaganden.

Förtroendefrågan

Polisspåret kom därför att handla om mer än enskilda personer. Det kom att handla om förtroende. För en rättsstat är det avgörande att medborgarna tror att lagen gäller lika för alla. Även för dem som arbetar inom rättsväsendet. När misstankar uppstår måste de kunna granskas. När misstankar saknar grund måste detta kunna visas. Båda delarna är lika viktiga.

Vad vet vi?

När Palmeutredningen slutligen avslutades hade inga bevis presenterats som visade att poliser varit inblandade i mordet på Olof Palme. Det betyder dock inte att frågorna försvann. För många kom polisspåret att symbolisera något större. Inte nödvändigtvis en lösning på mordet. Utan en diskussion om institutioners förmåga att granska sig själva.

Analytisk slutsats

I efterhand framstår polisspåret som ett av de tydligaste exemplen på hur ett ouppklarat brott kan ge upphov till långvariga förtroendefrågor. När svar saknas växer misstankarna. När misstankarna växer ökar kraven på insyn. Och när insynen uppfattas som otillräcklig riskerar förtroendet att minska. Detta är inte unikt för Palmeutredningen. Men få svenska händelser illustrerar problemet lika tydligt.

Kapitel 8

Säpo-dimensionen – säkerhet, sekretess och ansvar

När mordet på Olof Palme inträffade riktades uppmärksamheten naturligt mot polisen och den pågående mordutredningen. Men det fanns ytterligare en myndighet vars roll snart kom att diskuteras.

Säkerhetspolisen.

Säpo hade till uppgift att skydda rikets säkerhet, motverka spionage och hantera hot mot landets ledning. När Sveriges statsminister mördades blev det därför ofrånkomligt att frågor ställdes om säkerhetstjänstens arbete före, under och efter attentatet.

Säpos uppdrag

Vid mitten av 1980-talet arbetade Säpo i en säkerhetspolitisk miljö som präglades av det kalla kriget.

Organisationen följde:

• främmande underrättelsetjänster,
• extremistgrupper,
• terrorhot,
• och andra verksamheter som kunde hota rikets säkerhet.

Mycket av arbetet skedde under sekretess. Det låg i verksamhetens natur. Allmänheten hade begränsad insyn och många uppgifter blev aldrig offentliga. Detta var inget ovanligt. Samma förhållanden rådde i de flesta västländer.

Personskyddet

Efter mordet blev personskyddet en av de första frågor som diskuterades. Hur kunde en sittande statsminister röra sig utan livvakter? Varför fanns inget skydd på plats denna kväll? Frågorna var naturliga. Men svaren visade sig mer komplicerade än många först trodde. Olof Palme hade under lång tid levt relativt öppet. Det var inte ovanligt att han avstod från personskydd vid privata aktiviteter. Detta var känt inom säkerhetsorganisationen. Samtidigt fanns det ingen offentlig information som tydde på ett konkret och omedelbart attentatshot mot statsministern just denna kväll. I efterhand har många menat att säkerhetsbedömningarna borde ha varit annorlunda. Men sådana bedömningar påverkas alltid av den kunskap som finns tillgänglig vid tidpunkten.

Informationsproblemet

Ett av de största problemen efter mordet var att mycket av den information som Säpo arbetade med omfattades av sekretess.

Det skapade en situation där:

• myndigheterna visste mer än allmänheten,
• journalister visste mindre än de ville veta,
• och spekulationerna ökade.

När människor inte får tillgång till hela bilden tenderar de att själva försöka fylla luckorna. Det är en naturlig mänsklig reaktion. I Palmeutredningen kom detta att få stor betydelse.

Misstankar och teorier

Under årens lopp har många teorier involverat Säpo på olika sätt. Vissa har hävdat att säkerhetstjänsten misslyckades med sitt uppdrag. Andra har spekulerat i mer långtgående scenarier. Gemensamt för de flesta teorier är att de i stor utsträckning bygger på indirekta resonemang snarare än på direkt bevisning.

Det är viktigt att skilja mellan:

• vad som kan dokumenteras,
• vad som kan antas,
• och vad som enbart är spekulation.

När ett brott förblir ouppklarat blir denna gräns ofta suddig.

Sekretessens pris

Sekretess är ibland nödvändig. Underrättelsearbete kan inte bedrivas helt öppet. Källor måste skyddas. Metoder måste skyddas. Nationella säkerhetsintressen måste ibland gå före offentlig insyn. Men sekretess har också ett pris. När information hålls tillbaka under lång tid uppstår frågor. Varför är uppgifterna hemliga? Vad innehåller dokumenten? Finns det något som allmänheten inte känner till? I de flesta fall finns fullt legitima skäl till sekretess. Men misstankarna uppstår ändå.

Säpo och förtroendet

För Palmeutredningen blev detta särskilt tydligt. Varje gång en uppgift hänvisades till sekretess ökade intresset för den. Varje gång ett dokument inte offentliggjordes uppstod nya spekulationer. Detta innebar att Säpo, oavsett sin faktiska roll, kom att bli en del av berättelsen kring mordet. Inte därför att bevis presenterades. Utan därför att sekretessen skapade ett informationsvakuum.

Vad vet vi?

Vi vet att Säpo hade ansvar för säkerhetsfrågor kring rikets ledning. Vi vet att myndigheten påverkades av mordet. Vi vet att flera av dess bedömningar senare diskuterades och granskades. Däremot har inga avgörande bevis presenterats som visar att Säpo som organisation varit inblandad i mordet. Det är en viktig skillnad. Att en myndighet granskas är inte detsamma som att den bär skuld.

En större fråga

I efterhand framstår Säpo-dimensionen som en del av en större diskussion. Hur mycket insyn kan ett demokratiskt samhälle kräva av sina säkerhetstjänster? Hur mycket sekretess är nödvändig? Och hur upprätthålls förtroendet när all information inte kan offentliggöras? Dessa frågor är inte unika för Sverige. De återkommer i alla demokratier. Men få svenska händelser har gjort dem lika synliga som mordet på Olof Palme.

Analytisk slutsats

Säpo-spåret blev aldrig den lösning som många sökte. Men det blev en påminnelse om den spänning som alltid finns mellan säkerhet och öppenhet. Rättsstaten behöver båda. För mycket öppenhet kan försvåra säkerhetsarbetet. För mycket sekretess kan undergräva förtroendet. Att hitta balansen är en av demokratins svåraste uppgifter.

Kapitel 9

Christer Pettersson – den enda åtalade

Efter flera år av utredningar, teorier, spaningsinsatser och återvändsgränder sökte Palmeutredningen fortfarande efter det som allmänheten väntat på sedan mordnatten. En misstänkt gärningsman. Trots enorma resurser och tusentals förhör hade ingen person kunnat bindas till mordet med sådan styrka att åtal väckts. Det skulle förändras under slutet av 1980-talet. Namnet som kom att dominera debatten var: Christer Pettersson.

En välkänd person för polisen

Christer Pettersson var vid denna tid redan känd av rättsväsendet. Han hade ett långt missbruksförflutet och förekom i flera olika polisiära sammanhang. Hans liv präglades av sociala problem, alkoholmissbruk och återkommande kontakter med myndigheter. Han motsvarade på många sätt bilden av en person som levde långt från det etablerade samhället. När hans namn började förekomma i Palmeutredningen väckte det därför omedelbart intresse.

Identifieringen

Den mest uppmärksammade delen av utredningen mot Christer Pettersson blev vittnesidentifieringen. Lisbeth Palme pekade ut honom som den person hon ansåg vara gärningsmannen. Identifieringen fick stor betydelse.

Det var första gången utredningen hade något som kunde presenteras som ett direkt samband mellan en misstänkt person och mordplatsen. Samtidigt väckte identifieringen frågor. Hur tillförlitliga är minnen efter en traumatisk händelse? Hur påverkas vittnen av tidens gång? Vilken betydelse har förväntningar och omständigheter kring en konfrontation? Dessa frågor skulle senare bli centrala i den juridiska prövningen.

Åtalet

När åtal väcktes ökade intresset dramatiskt. Många uppfattade det som att mordgåtan nu var på väg att lösas. Medierna rapporterade intensivt. Allmänheten följde varje ny uppgift. Efter flera år av osäkerhet fanns nu en konkret misstänkt person. Förväntningarna var höga.

Tingsrättens dom

I tingsrätten dömdes Christer Pettersson för mordet på Olof Palme. Domen fick enorm uppmärksamhet. För första gången sedan mordet kunde många människor känna att rättsprocessen hade nått ett resultat. Men samtidigt fanns kritiska röster. Flera jurister och bedömare menade att bevisningen var svag. Diskussionen handlade framför allt om frånvaron av teknisk bevisning. Något mordvapen hade aldrig återfunnits. Inga fingeravtryck knöt Pettersson till brottsplatsen. Inga direkta tekniska fynd kunde presenteras.

Hovrättens prövning

När målet senare prövades i hovrätten förändrades situationen. Hovrätten gjorde en annan bedömning än tingsrätten. Bevisningen ansågs inte tillräcklig för en fällande dom. Christer Pettersson frikändes. Därmed återvände Sverige till samma situation som tidigare. Mordet var fortfarande ouppklarat.

Reaktionerna

Frikännandet skapade starka reaktioner. För vissa innebar det att rättsstaten fungerat som den skulle. Ingen ska dömas utan att skuld kan bevisas bortom rimligt tvivel. För andra framstod beslutet som ett misslyckande. Efter år av utredning stod man åter utan en dömd gärningsman. Debatten blev intensiv. Var Pettersson skyldig men omöjlig att fälla? Eller hade utredningen riktat in sig på fel person? Frågorna skulle leva vidare långt efter rättegången.

Ett symboliskt fall

I efterhand har Christer Pettersson kommit att inta en särskild plats i berättelsen om Palmemordet. Inte nödvändigtvis därför att han var gärningsmannen. Utan därför att hans fall illustrerar svårigheten att förena misstanke och bevisning. Det är möjligt att misstänka någon. Det är något helt annat att bevisa skuld i domstol. Den skillnaden är en av rättsstatens grundläggande principer.

Rättsstatens prövning

Fallet Pettersson blev därför mer än en fråga om en enskild person. Det blev också en prövning av rättssystemet. Domstolarnas uppgift är inte att lösa historiska gåtor. Deras uppgift är att bedöma den bevisning som läggs fram. När hovrätten friade Christer Pettersson var det inte ett svar på vem som mördat Olof Palme. Det var ett svar på en annan fråga: Hade skuld bevisats enligt lagens krav? Domstolens svar var nej.

Eftermälet

Under resten av sitt liv fortsatte Christer Pettersson att vara förknippad med Palmemordet. För vissa förblev han den mest sannolika gärningsmannen. För andra blev han symbolen för en utredning som sökte svar men aldrig lyckades nå full visshet. När han avled år 2004 försvann också möjligheten till nya rättsliga prövningar mot honom. Men debatten upphörde inte. Tvärtom. Frågorna levde vidare.

Analytisk slutsats

Fallet Christer Pettersson visar kanske tydligare än något annat avsnitt i Palmeutredningen skillnaden mellan:

• misstanke,
• sannolikhet,
• och juridiskt bevisad skuld.

Den skillnaden är ibland frustrerande. Men den är också nödvändig i en rättsstat. Mordutredningen hade nu pågått i flera år. Trots detta stod Sverige fortfarande utan ett slutgiltigt svar. Och utredningen skulle fortsätta.

Kapitel 10

Den långa vägen mot 2020

När hovrätten friade Christer Pettersson stod Palmeutredningen åter vid utgångspunkten. Mordet på Sveriges statsminister var fortfarande ouppklarat. Ingen person hade dömts. Ingen teori hade kunnat bekräftas med tillräcklig säkerhet. Trots år av arbete, omfattande resurser och enorm uppmärksamhet återstod den grundläggande frågan: Vem hade mördat Olof Palme? Under de följande årtiondena skulle utredningen fortsätta. Nya spaningsledare tillträdde. Nya teorier granskades. Gamla teorier återkom. Mordet förblev en levande del av det svenska samhällssamtalet.

En utredning utan slut

Efter Pettersson-spåret stod utredningen inför en svår situation. Tusentals tips hade redan bearbetats. Många av de mest uppmärksammade teorierna hade undersökts. Samtidigt fortsatte nya uppgifter att komma in. Varje år inkom ytterligare tips. Vissa framstod som intressanta. Många visade sig sakna betydelse. Problemet var att ingen kunde veta detta på förhand. Den stora mängden information blev både en tillgång och en belastning.

Granskningskommissionen

För att förstå vad som gått fel tillsattes olika granskningar. Den mest omfattande blev Granskningskommissionen. Kommissionens arbete syftade inte till att lösa mordet. Syftet var att analysera själva utredningen. Resultatet blev omfattande kritik. Kommissionen pekade bland annat på:

• brister i ledning,
• otillräcklig samordning,
• dokumentationsproblem,
• och risker med att låsa sig vid enskilda teorier.

Samtidigt konstaterades att utredningen arbetat under exceptionella omständigheter. Mordet saknade motstycke i modern svensk historia.

Teknikens löften

Under 1990- och 2000-talen utvecklades kriminaltekniken snabbt. Många hoppades att ny teknik skulle ge svar där tidigare generationers utredare misslyckats. DNA-analyser förbättrades. Databaser växte fram. Digitala arbetsmetoder förändrade polisens möjligheter. Men tekniken hade sina begränsningar. Mordet hade skett 1986. Många spår hade redan kallnat. Material som idag skulle ha säkrats på ett annat sätt fanns inte längre tillgängligt. Tekniken kunde hjälpa. Men den kunde inte skapa bevis som aldrig samlats in.

Ett nationellt trauma

Under dessa år förändrades också mordets plats i det svenska medvetandet. För yngre generationer blev mordet historia. För äldre generationer förblev det ett öppet sår. Böcker publicerades. Dokumentärer producerades. Journalister fortsatte att granska materialet. Privata forskare och engagerade medborgare gick igenom tusentals sidor dokument. Få svenska händelser har studerats lika intensivt.

Krister Petersson

År 2017 utsågs åklagaren Krister Petersson till förundersökningsledare. Hans uppdrag var tydligt. Antingen skulle utredningen föras framåt mot ett avslutande beslut. Eller också skulle den avslutas. Efter mer än tre decennier var situationen inte längre hållbar. Samhället behövde ett besked.

Stig Engström

Under arbetets slutskede riktades allt större uppmärksamhet mot Stig Engström. Han hade arbetat i Skandiahuset nära mordplatsen. Han hade själv framträtt som vittne i utredningen. Under årens lopp hade flera personer pekat på motsägelser i hans berättelser. När Petersson presenterade sin slutsats 2020 pekades Engström ut som den mest sannolika gärningsmannen. Men det fanns ett avgörande problem. Stig Engström var avliden sedan år 2000. Någon rättslig prövning kunde därför aldrig genomföras.

Nedläggningen

Den 10 juni 2020 meddelade åklagaren sitt beslut. Förundersökningen avslutades. Efter trettiofyra år var Sveriges största mordutredning formellt över. Beslutet väckte omedelbart debatt. Vissa ansåg att slutsatsen var rimlig. Andra menade att bevisningen inte var tillräcklig. Ytterligare andra ansåg att utredningen borde ha fortsatt. Det stod snabbt klart att beslutet inte skulle skapa full enighet.

Frågan om visshet

Det som gjorde avslutningen ovanlig var att ingen domstol någonsin fick pröva teorin om Stig Engström. Allmänheten fick därför aldrig det juridiska avgörande som många väntat på. Istället avslutades utredningen genom en åklagarbedömning. Det innebar att frågan om skuld aldrig kunde prövas enligt de principer som normalt gäller i en rättsstat. För vissa var detta tillräckligt. För andra lämnade det ett tomrum.

Vad återstår?

När utredningen avslutades återstod fortfarande flera frågor. Många dokument hade offentliggjorts. Många teorier hade prövats. Men den absoluta visshet som många hoppats på hade aldrig uppnåtts. Palmemordet förblev därför något ovanligt. Ett av världens mest utredda mordfall. Och samtidigt ett av de mest omdiskuterade.

Analytisk slutsats

När man betraktar perioden från Christer Petterssons frikännande fram till nedläggningen 2020 framträder ett tydligt mönster. Utredningen handlade inte längre bara om att hitta en gärningsman. Den handlade också om hur länge en rättsstat kan fortsätta söka svar på en historisk händelse. Varje ny generation utredare ärvde samma problem. Samma frågor. Samma osäkerhet. Och samma förväntningar. När utredningen slutligen avslutades var mordet fortfarande en del av Sveriges kollektiva minne. Inte därför att alla svar hade hittats. Utan därför att vissa frågor fortfarande levde vidare.

Kapitel 11

En rättsstat under press

När förundersökningen om mordet på Olof Palme avslutades den 10 juni 2020 hade trettiofyra år passerat sedan skotten på Sveavägen. Under dessa år hade generationer av poliser, åklagare, journalister, forskare och privatpersoner försökt finna svar. Tusentals förhör hade genomförts. Miljontals dokument hade producerats. Otaliga teorier hade presenterats. Trots detta förblev många frågor obesvarade. Det är därför naturligt att fråga sig om Palmemordets verkliga betydelse ligger någon annanstans än i själva lösningen. Kanske handlar dess viktigaste arv inte om vem som avlossade skotten. Kanske handlar det om vad mordet avslöjade om Sverige.

Ett samhälle utan beredskap

När mordet inträffade befann sig Sverige i en situation som få hade föreställt sig. Landet hade byggt upp starka institutioner. Demokratin var stabil. Förtroendet för myndigheterna var högt. Men det fanns en underliggande förutsättning: Man hade aldrig behövt hantera ett mord på en sittande statsminister. Systemet var byggt för många typer av kriser. Men inte för denna. Palmemordet blev därför inte bara ett brott. Det blev ett stresstest för hela statsapparaten.

Hypoteslåsningens risk

En av de tydligaste lärdomarna från utredningen handlar om beslutsfattande under osäkerhet. Varje utredning behöver prioriteringar. Resurser är begränsade. Allt kan inte undersökas samtidigt. Men när en hypotes får för stark dominans uppstår risker. PKK-spåret illustrerar detta problem. Oavsett om teorin från början var rimlig eller inte kom dess dominerande ställning att påverka hela utredningens arbete. Lärdomen är inte att teorier ska undvikas. Lärdomen är att teorier ständigt måste prövas mot nya fakta.

Institutioner och självkritik

Polisspåret aktualiserade en annan viktig fråga. Hur granskar en organisation sig själv? Alla institutioner riskerar att utveckla interna lojaliteter.Det är mänskligt. Men rättsstatens styrka bygger på att även de egna leden kan granskas när misstankar uppstår. Palmemordet visade hur svårt detta kan vara. Inte bara i Sverige. Utan i alla demokratiska samhällen.

Sekretess och öppenhet 

Säpo-dimensionen lyfte fram ytterligare en balansgång. Säkerhetsarbete kräver sekretess. Demokrati kräver insyn. Båda principerna är nödvändiga. Men de står ibland i konflikt med varandra. När information inte kan offentliggöras uppstår lätt misstankar. När allt offentliggörs riskerar säkerhetsarbetet att försvagas. Palmemordet visade hur svårt det är att hitta den rätta balansen.

Mediernas betydelse

Under hela utredningens historia spelade medierna en avgörande roll. Journalister granskade myndigheter. De avslöjade brister. De ställde frågor som annars kanske aldrig hade ställts. Samtidigt bidrog den intensiva bevakningen ibland till att förstärka spekulationer och skapa förväntningar som utredningen hade svårt att leva upp till. Detta är inte en kritik mot journalistiken. Det är en påminnelse om dess makt. Och om dess ansvar.

Förtroendet

Kanske är det ändå förtroendefrågan som står i centrum. För de flesta svenskar handlade Palmemordet aldrig bara om mordet. Det handlade om tilliten till samhället. Kan staten skydda sina ledare? Kan polisen lösa de svåraste brotten? Kan rättssystemet leverera svar? När svaren uteblir påverkas förtroendet. Inte nödvändigtvis genom att det försvinner. Men genom att det börjar ifrågasättas.

Rättsstatens styrka

Det är lätt att fokusera på utredningens brister. Och det finns brister att diskutera. Men det finns också en annan sida. Trots all kritik fortsatte utredningen i mer än tre decennier. Misstankar prövades. Beslut granskades. Kommissioner tillsattes. Dokument offentliggjordes. Debatt tilläts. Det är också ett uttryck för en rättsstat. En auktoritär stat hade kunnat presentera en snabb lösning och stänga frågan. Demokratier fungerar annorlunda. De är ofta långsammare. Men de tillåter också granskning.

Rättsstatens svaghet

Samtidigt visade Palmemordet att även starka institutioner har begränsningar. Människor fattar beslut. Människor gör misstag. Organisationer kan låsa sig vid felaktiga spår. Information kan gå förlorad. Tid kan inte vridas tillbaka. Ingen rättsstat är perfekt. Palmemordet blev en påminnelse om detta.

Ett öppet sår

När mordutredningen avslutades fanns fortfarande människor som inte accepterade slutsatsen. Andra ansåg att frågan var avgjord. Många befann sig någonstans däremellan. Det är kanske inte förvånande. Mordet på Olof Palme har aldrig varit ett vanligt kriminalfall. Det har varit en del av Sveriges moderna historia. Därför fortsätter det att väcka frågor. Därför fortsätter det att fascinera. Därför fortsätter det att diskuteras.

Slutord

Kanske kommer vi aldrig att få fullständig visshet om vad som hände på Sveavägen den 28 februari 1986. Kanske kommer vissa frågor alltid att förbli obesvarade. Men oavsett hur man bedömer olika teorier står en sak klar. Mordet på Olof Palme förändrade Sverige. Det förändrade synen på säkerhet. Det förändrade synen på staten. Och det förändrade synen på hur sårbart även ett stabilt demokratiskt samhälle kan vara. Det är därför Palmemordet fortfarande angår oss. Inte bara som en olöst gåta. Utan som en påminnelse om att demokratin, rättsstaten och förtroendet mellan medborgare och institutioner aldrig kan tas för givna.

EFTERORD

Ett öppet sår och en öppen fråga

När jag började samla material till denna bok trodde jag att arbetet främst skulle handla om ett mord. Ju längre jag kom, desto tydligare blev det att det handlade om något större. Mordet på Olof Palme är utan tvekan ett av de mest omskrivna brotten i svensk historia. Under snart fyra decennier har journalister, poliser, forskare, författare och privatpersoner försökt förstå vad som hände den där februarikvällen 1986. Tusentals teorier har presenterats. Många människor är övertygade om att de funnit svaret. Andra menar att sanningen aldrig kommer att bli helt känd. Själv har jag under arbetet försökt hålla fast vid en enkel princip: Att skilja mellan vad vi vet, vad vi tror oss veta och vad vi aldrig kunnat bevisa. Jag levde själv under den tid som beskrivs i boken. Jag minns kalla kriget. Jag minns oron kring Sovjetunionen. Jag minns ubåtsdebatterna, försvarsfrågorna och det säkerhetspolitiska klimat som präglade Sverige under 1970- och 1980-talen. Jag minns också den chock som spreds genom landet när beskedet kom att Olof Palme hade skjutits till döds. För många av oss var det svårt att förstå. Sådant hände inte i Sverige. Eller åtminstone trodde vi inte det.

Under årens lopp har jag också mött människor som på olika sätt befann sig nära händelsernas centrum. Några av dessa möten har gjort starka intryck på mig och bidragit till mitt intresse för frågan. Men denna bok är inte skriven för att slå fast en ny sanning. Den är skriven för att försöka förstå. Förstå mordet. Förstå utredningen. Förstå reaktionerna. Och kanske framför allt förstå det Sverige som fanns före och efter den 28 februari 1986. När förundersökningen avslutades år 2020 var många besvikna. Andra kände lättnad över att ett avslut trots allt hade nåtts. Själv tror jag att mordet på Olof Palme kommer att fortsätta diskuteras långt efter att min generation lämnat över berättelsen till nästa. Inte därför att alla vill lösa gåtan. Utan därför att mordet blivit en del av Sveriges moderna historia. Vissa frågor kanske aldrig får definitiva svar. Men det innebär inte att de saknar värde. Tvärtom. Ibland är det just de obesvarade frågorna som får oss att tänka djupare kring vårt samhälle, våra institutioner och vår historia. Om denna bok kan bidra till ett sådant samtal har den fyllt sitt syfte.

Till sist vill jag rikta ett tack till alla de människor som under årtionden arbetat med att dokumentera, granska och bevara kunskapen om denna händelse. Oavsett vilka slutsatser man drar står en sak klar: Mordet på Olof Palme förändrade Sverige. Och dess historia är fortfarande en del av vår egen.

Personliga erfarenheter och kompletterande uppgifter

Under arbetet med denna sammanställning har jag flera gånger återkommit till egna minnen från den tid då mordet på Olof Palme fortfarande var en aktuell händelse i det svenska samhället. Det följande avsnittet är inte en del av den historiska analysen och ska inte uppfattas som bevismaterial eller officiell dokumentation. Det är istället en personlig berättelse om ett möte som jag själv hade ungefär två år efter mordet med en av de läkare som deltog i arbetet på Sabbatsbergs sjukhus den natt då Olof Palme fördes in efter skotten på Sveavägen. Läsaren får själv bedöma berättelsen utifrån dess karaktär som ett personligt minne från en tid som fortfarande väcker frågor och eftertanke.

Ett möte två år senare

Ungefär två år efter mordet på Olof Palme kom jag själv att få ett oväntat möte med en av de läkare som varit med den natt då statsministern fördes till Sabbatsbergs sjukhus. Vid denna tid arbetade jag på Bärgningskåren i Stockholm. Organisationen ansvarade bland annat för jourläkarverksamhet i staden, och under ett arbetspass kom jag att samtala med en av jourläkarna. Samtalet kom av någon anledning in på Palmemordet.Då berättade läkaren något som gjorde starkt intryck på mig. Han sade att han den natten varit i tjänst på Sabbatsbergs sjukhus när Olof Palme fördes in efter skotten på Sveavägen. Enligt honom sattes arbetet med att rädda statsministern omedelbart i gång. Han beskrev det intensiva arbetet i behandlingsrummet och hur läkarteamet gjorde allt som stod i deras makt för att rädda livet på den svårt skadade patienten.Vid ett tillfälle frågade jag honom om han verkligen var säker på att det var Olof Palme som låg på operationsbordet.

Hans svar kom omedelbart: ”Ja visst.”

Han berättade vidare att skadorna var mycket omfattande och att läkarna till slut tvingades öppna bröstkorgen för att arbeta direkt med hjärtat i ett sista försök att återställa cirkulationen. Trots de omfattande insatserna gick det inte att rädda honom.

Jag fick under samtalet höra fler detaljer kring det medicinska arbetet den natten, men dessa återger jag inte här. Det som däremot fortfarande förvånar mig är att jag senare aldrig hört läkarens namn nämnas i samband med utredningen eller i de många böcker och dokumentärer som producerats om Palmemordet.

Sören Kling