Vad är det egentligen vi ska lämna efter oss?
Article Read Time
Återupprätta långsiktigheten – beslut i dag, trygghet i morgon.
Problemet med fyraårspolitiken är att vissa av samhällets viktigaste system arbetar med helt andra tidsskalor. Ett barn som börjar skolan i dag kommer ut på arbetsmarknaden omkring 2040. Ett nytt kraftverk eller större elnät kan ta ett decennium. Järnvägar, vattenförsörjning och stadsplanering ännu längre. Försvaret byggs över generationer. Ändå behandlas mycket som om nästa mandatperiod vore planeringshorisonten.
Jag skulle därför vilja se något i stil med ett Sverige 2050-kontrakt. Inte ett gigantiskt dokument där alla partier måste tycka lika om allt, utan ett fåtal områden där riksdagen försöker slå fast målen och spelreglerna för 15–25 år.
Energi: Bestäm ungefär hur mycket planerbar effekt, elproduktion och nätkapacitet Sverige behöver 2035, 2040 och 2050. Därefter får olika regeringar gärna konkurrera om bästa sättet att nå dit — men inte börja om från noll vart fjärde år.
Infrastruktur: Gör en verklig 20-årsplan för järnväg, vägar, hamnar, elnät, vatten och digital infrastruktur. Viktiga projekt ska inte först projekteras, sedan stoppas, därefter utredas på nytt och slutligen återuppstå tio år senare till dubbla kostnaden.
Skolan: Här skulle jag nästan vara hårdast. Bestäm vilka kunskaper en svensk elev faktiskt ska ha och bygg systemet runt det. Lärarutbildning, läromedel, särskilt stöd, yrkesutbildning och uppföljning måste få kontinuitet. Sluta använda en hel generation elever som försöksverksamhet för varje ny pedagogisk idé.
Försvar och beredskap: Lägg en långsiktig miniminivå som står fast oavsett regering. Lagerhållning, sjukvårdskapacitet, livsmedel, drivmedel, cybersäkerhet och reservsystem måste ingå. Beredskap är värdelös om den börjar byggas först när krisen redan kommit.
Vård och äldreomsorg: Utgå från demografin 2040 och räkna baklänges. Hur många äldre kommer vi ha? Hur många läkare, sjuksköterskor och undersköterskor behövs? Vilken kapacitet måste finnas? Börja utbilda och bygga innan bristen uppstår.
Arbetsmarknad och integration: Här behövs också en princip som överlever regeringsskiften: den som kan arbeta ska så snabbt som möjligt kunna försörja sig själv. Språk, utbildning och kvalificering måste därför kopplas mycket närmare verkliga arbeten och den kompetens Sverige faktiskt behöver.
Och sedan kommer min favoritdel, för den skulle förändra hur politiker behöver argumentera:
En generationsbudget
Vid sidan av den vanliga statsbudgeten skulle regeringen varje år behöva redovisa:
”Vad innebär årets beslut för Sverige om 5, 10, 20 och 30 år?”
Inte bara statsskulden. Även eftersatt underhåll, framtida pensionsåtaganden, elkapacitet, vårdbehov, kompetensförsörjning och andra stora åtaganden.
Då blir det svårare att kalla något en ”besparing” när man egentligen bara skickar en fem gånger större faktura till nästa generation.
Och jag skulle lägga till en regel som låter nästan löjligt självklar:
Underhåll före prestige.
Om Sverige redan äger en järnväg, bro, skola, vattenledning eller annan samhällskritisk tillgång ska kostnaden för att hålla den fungerande synliggöras innan man börjar lova nya projekt.
Det finns dessutom en demokratisk poäng här. Långsiktighet betyder inte att politiken upphör. Tvärtom. Vänster och höger ska fortfarande kunna bråka ordentligt om hur saker ska göras, vem som ska betala och hur stora systemen ska vara.
Men man behöver inte vart fjärde år börja diskutera huruvida järnvägen fortfarande ska fungera år 2045.
Redaktionen. S Kling
