Länsstyrelsen granskar Fållöknastiftelsen efter frågor om donationer, ersättning till Birgitta Ed och investeringar i privatägd egendom. Förklaringar har lämnats – men den principiella frågan om insyn kvarstår.

Det är lätt att göra historien om Fållöknastiftelsen till ännu en politisk affär.

Det vore ett misstag.

Den viktigaste frågan är egentligen betydligt enklare:

När pengar samlas in till en stiftelse med ett ideellt ändamål – hur tydligt måste det gå att följa vart pengarna tar vägen och vem som i slutändan gynnas?

Den frågan blir särskilt relevant när verksamheten har en tydlig koppling till landets statsminister.

Fyra frågor från Länsstyrelsen

Enligt Aftonbladets uppgifter har Länsstyrelsen i Örebro inlett tillsyn av Fållöknastiftelsen och begärt förklaringar på fyra områden.

Det första gäller donationerna.

Olika uppgifter ska ha förekommit om hur mycket pengar stiftelsen fått i gåvor. Länsstyrelsen vill därför veta varför beloppen skiljer sig och vad pengarna har använts till.

Det andra gäller själva ändamålet.

Stiftelsens uppgift anges vara att med kristna värderingar som grund främja människors existentiella hälsa.

Samtidigt används stiftelsens resurser till verksamhet och förbättringar på en fastighet som stiftelsen inte själv äger.

Där uppstår den principiellt intressanta frågan:

Var går gränsen mellan att utveckla stiftelsens verksamhet och att förbättra någon annans privata egendom?

Stiftelsens förklaring är bland annat att investeringarna gör platsen tillgänglig för besökare.

Det kan vara en legitim förklaring.

Men det är också precis den typen av förhållande som en tillsynsmyndighet bör undersöka.

Arvodet till Birgitta Ed

Den tredje frågan är kanske den mest konkreta.

Enligt uppgifterna i artikeln föreskriver stiftelseförordnandet att arvode inte får utgå till styrelseledamöterna.

Samtidigt ska Birgitta Ed ha fått 22 500 kronor per månad.

Stiftelsens förklaring är att ersättningen inte betalats för hennes arbete som styrelseledamot utan för en separat operativ roll där hon utvecklar verksamheten.

Det är en viktig distinktion.

Men den löser inte automatiskt frågan.

Ordföranden Thorbjörn Larsson säger själv till Aftonbladet:

”Det är möjligt att vi inte har tolkat oss själva rätt.”

Det är ett anmärkningsvärt uttalande.

Inte därför att det bevisar att något fel har begåtts – det gör det inte – utan därför att det visar varför myndighetens prövning behövs.

Sedan kommer donationerna

Här tycker jag att granskningen blir särskilt intressant.

Stiftelsen uppges ha fått donationer på hundratusentals kronor, men donatorernas identiteter offentliggörs inte.

Att en givare är anonym innebär naturligtvis inte i sig att något otillbörligt har skett.

Det måste sägas tydligt.

Men när en organisation har nära anknytning till Sveriges statsminister uppstår samtidigt en legitim fråga om transparens och möjliga intressekonflikter.

Inte:

”Är givarna korrupta?”

Det finns inget presenterat underlag för ett sådant påstående.

Den korrekta frågan är:

Kan allmänheten utesluta intressekonflikter när den inte känner till vilka de större givarna är?

Det är en helt annan fråga.

Och enligt min mening en betydligt bättre journalistisk fråga.

Herrgården gör konstruktionen ännu mer intressant

Fastighetsförhållandena behöver också hållas isär.

Enligt Aftonbladets rapportering ägs delar av anläggningen privat av personer som samtidigt har kopplingar till stiftelsen.

Stiftelsen bedriver verksamhet där och investerar pengar i miljön.

Hyresavtalet ska samtidigt innehålla en mekanism där värdet av vissa förbättringar, om fastigheten säljs, bedöms och kan bli en skuld från fastighetsägarna till stiftelsen.

Det är viktigt.

Det innebär att man inte utan vidare kan påstå:

”Stiftelsen skänker pengar till fastighetsägarna.”

Så enkelt är det inte.

Men konstruktionen gör transparensen desto viktigare.

Vem betalar?

Vem äger?

Vem får värdeökningen?

Hur värderas investeringarna?

Och vad händer ekonomiskt den dag fastigheten säljs?

Det är precis sådana frågor en ordentlig granskning bör försöka besvara med dokument snarare än insinuationer.

En gammal historia måste behandlas försiktigt

Aftonbladet tar också upp att Thorbjörn Larsson och Ulf Kristersson utreddes för misstänkt mutbrott 2008 i samband med ett hyreskontrakt.

Här är det avgörande faktumet:

Båda friades från brottsmisstankarna.

Den historien kan vara relevant som bakgrund till personernas tidigare relation, men den får inte användas för att antyda skuld i den nuvarande saken.

Det finns i materialet du skickat ingen uppgift om att Ulf Kristersson, Birgitta Ed eller någon annan är misstänkt för brott i samband med den nuvarande tillsynen.

Det handlar om en myndighetsgranskning av hur stiftelsen följer sina regler och skyldigheter.

Den distinktionen tycker jag VIGRANSKAR ska vara stenhård med.

Den verkliga frågan är förtroende

Fållöknastiftelsen kan mycket väl komma med förklaringar som Länsstyrelsen accepterar.

Myndigheten kan också komma fram till att förändringar krävs.

Utredningen pågår.

Därför är det för tidigt att utdela domar.

Men redan nu finns en större principiell fråga som är värd att diskutera.

När en stiftelse befinner sig så nära Sveriges politiska maktcentrum bör kraven på öppenhet rimligen vara höga – inte därför att någon automatiskt gjort något fel, utan därför att öppenhet gör det möjligt att konstatera att något inte är fel.

Det är särskilt tydligt när det gäller donationerna.

Om stora givare är okända kan allmänheten inte själv bedöma om någon givare samtidigt har ekonomiska eller politiska intressen som påverkas av regeringens beslut.

Det betyder inte att sådana kopplingar finns.

Det betyder att de inte går att kontrollera offentligt.

Och det är en väsentlig skillnad.

Ju närmare makten man befinner sig, desto viktigare blir möjligheten till insyn.

Det betyder inte att någon har gjort något fel. Det betyder att allmänheten måste kunna kontrollera att så inte är fallet.

Redaktionen. S.Kling VIGRANSKAR