Siffran som kan avgöra valet

Fyra procent.

Det låter nästan obetydligt.

Men i det svenska riksdagsvalet finns knappast någon siffra som kan få större politiska konsekvenser.

Ett parti får 4,0 procent av rösterna och kan få representation i riksdagen.

Ett parti får 3,9 procent och kan i normalfallet stå utan mandat.

Skillnaden kan vara några tusen röster.

Konsekvensen kan bli att hela regeringsunderlaget förändras.

Och inför valet 2026 har frågan blivit högaktuell.

Liberalerna fick bara 1,9 procent i SVT/Verians augustimätning. Samtidigt säger SD-ledaren Jimmie Åkesson att SD-väljare inte bör stödrösta på partiet. Han har dessutom satt upp sin egen gräns: ligger L inte på minst 3,5 procent tio dagar före valet anser han att väljare på den blågula sidan bör rösta på något annat parti.

Men bakom Liberalernas kris finns en mycket större fråga.

VARFÖR HAR VI ÖVER HUVUD TAGET FYRA PROCENT?

Sverige har ett proportionellt valsystem.

Grundtanken är enkel:

Om ungefär 20 procent röstar på ett parti ska partiet också få ungefär 20 procent av representationen.

Men systemet har en spärr.

För att delta i mandatfördelningen till riksdagen måste ett parti normalt få minst fyra procent av rösterna i hela landet.

Fyra procent är dock ingen naturlag.

Sveriges Radio beskriver hur nivån växte fram som en politisk kompromiss mellan höger- och vänsterblocken på 1960-talet. Ett motiv till spärren var att mycket små partier inte skulle göra riksdags- och regeringsarbetet alltför splittrat.

Det är alltså en avvägning mellan två demokratiska värden:

Väljarnas röster ska representeras så rättvist som möjligt.

Men samtidigt:

Riksdagen ska kunna fungera och regeringar kunna bildas.

Och någonstans mellan dessa principer placerades gränsen vid:

4 PROCENT.

MEN 3,9 PROCENT BETYDER INTE ATT RÖSTERNA FÖRSVINNER

Här måste vi vara noggranna.

Man hör ibland uttrycket:

”Bortkastade röster.”

Rent politiskt går det att förstå vad som menas.

Men rösterna raderas naturligtvis inte ur valresultatet.

De räknas.

Problemet är att partiet normalt inte deltar i fördelningen av riksdagens mandat om det ligger under spärren.

Mandaten fördelas då mellan de partier som kvalificerat sig.

Det betyder att väljarnas röster fortfarande finns registrerade – men de ger normalt ingen representation i riksdagen.

Det är en viktig skillnad.

DET FINNS ETT UNDANTAG

Fyraprocentsregeln är dessutom inte absolut.

Ett parti som får minst 12 procent i en enskild valkrets kan få fasta mandat från just den valkretsen även om partiet ligger under fyra procent nationellt.

Det är ett undantag som sällan spelar huvudrollen i den politiska diskussionen, men det finns.

Riksdagen har totalt 349 mandat.

Av dessa är 310 fasta valkretsmandat och 39 utjämningsmandat. Utjämningsmandaten finns för att slutresultatet ska bli så proportionellt som möjligt över hela landet.

Och här börjar matematiken bli politiskt explosiv.

TÄNK 3,9 MOT 4,0

Vi tar ett förenklat exempel.

Ett mindre parti får:

4,0 procent.

Det kommer över spärren och deltar i den nationella mandatfördelningen.

Men om samma parti i stället får:

3,9 procent

kan resultatet bli noll mandat, om det inte klarar tolvpocentsundantaget i någon valkrets.

Partiets potentiella mandat går då i praktiken till andra partier genom mandatfördelningen.

Det är därför skillnaden mellan 3,9 och 4,0 procent kan få en effekt som är mycket större än 0,1 procentenhet.

LIBERALERNA VISAR HUR DRAMATISKT DET KAN BLI

Vi behöver egentligen bara gå tillbaka till förra riksdagsvalet.

2022 fick Liberalerna:

4,61 procent.

Det gav:

16 riksdagsmandat.

Partiet befann sig alltså inte särskilt långt från spärren redan då.

Men dessa 16 mandat blev samtidigt en del av underlaget bakom den politiska maktbalans som följde valet.

Det visar varför frågan:

”Kommer Liberalerna in?”

inte bara handlar om Liberalerna.

Den kan påverka möjligheterna att bilda regering.

OCH NU LIGGER L PÅ 1,9 PROCENT

Det är viktigt att understryka:

En opinionsmätning är inte ett valresultat.

Mycket kan förändras före valdagen.

Men SVT/Verians augustimätning placerade Liberalerna på 1,9 procent. Det är mindre än hälften av vad som krävs för den nationella riksdagsspärren.

Därmed uppstår ett klassiskt dilemma för väljare på samma politiska sida.

Ska man rösta på det parti man egentligen tycker bäst om?

Eller:

Ska man rösta strategiskt för att försöka rädda ett annat parti över spärren?

Det är här vi kommer till fenomenet:

STÖDRÖSTEN

En moderat väljare kan exempelvis resonera:

”Jag föredrar Moderaterna, men mitt block behöver Liberalerna i riksdagen. Därför röstar jag på L.”

Väljaren har alltså inte bytt politisk sida.

Rösten används strategiskt.

Och detta är en direkt konsekvens av fyraprocentsspärren.

Utan en spärr skulle just den typen av beräkning se helt annorlunda ut.

MEN NU SÄGER ÅKESSON NEJ

Och det gör situationen 2026 särskilt intressant.

Jimmie Åkesson säger att Sverigedemokraternas väljare inte bör stödrösta på Liberalerna.

Hans argument är i grunden strategiskt.

SD och L samarbetar, men står långt ifrån varandra i flera politiska frågor. Åkesson säger att Liberalerna är SD:s ideologiska motpol inom samarbetet och att ett starkare L också kan få en starkare förhandlingsposition.

Här uppstår en nästan paradoxal situation.

SD kan vilja behålla ett regeringsunderlag.

Men SD behöver inte nödvändigtvis vilja göra Liberalerna starkare inom samma underlag.

Det är politisk spelteori i praktiken.

MODERATERNA KAN DÄREMOT STÅ INFÖR ETT ANNAT PROBLEM

Anta att Liberalerna fortfarande ligger farligt nära spärren när valdagen närmar sig.

Då måste en moderat väljare fundera:

Vad är viktigast?

Att Moderaterna får ytterligare en röst?

Eller att ett mindre parti på samma sida överlever?

Det kan i vissa lägen vara matematiskt mer värdefullt för ett block att få ett parti över spärren än att det största partiet inom blocket får ytterligare några röster.

Men här måste vi vara försiktiga.

Det går inte att i förväg säga exakt hur många mandat en viss stödröst ”är värd”.

Det beror på det slutliga valresultatet i hela landet och på mandatfördelningen.

SPÄRREN PÅVERKAR ALLTSÅ HUR VI RÖSTAR

Och det är kanske den mest intressanta delen.

Fyraprocentsspärren bestämmer inte bara vilka partier som kommer in i riksdagen.

Den kan också påverka väljarnas beteende innan rösterna ens är lagda.

En väljare kan tänka:

”Jag gillar det här lilla partiet, men det kommer aldrig över fyra procent.”

Och därför välja ett större parti.

En annan kan tänka:

”Mitt parti klarar sig ändå – jag hjälper ett mindre parti över spärren.”

En tredje:

”Jag tänker inte taktikrösta. Jag röstar på det parti jag faktiskt vill ha.”

Alla tre är fullt legitima demokratiska val.

Men spärren påverkar kalkylen.

VARFÖR INTE TRE PROCENT?

Bra fråga.

Eller fem.

Eller två.

Det finns inget demokratiskt naturligt tal som säger att just 4,0 är den perfekta gränsen.

Olika valsystem försöker balansera representation och regeringsduglighet på olika sätt.

Sänker man spärren blir det lättare för små partier att få representation.

Men riksdagen kan också bli mer fragmenterad.

Höjer man spärren blir det svårare för små partier.

Men det kan bli lättare att skapa större och stabilare parlamentariska block.

Det är en avvägning.

Och eftersom riksdagsspärren hör ihop med vårt konstitutionella valsystem är det inte något som en regering enkelt ändrar från ett val till nästa.

MEN ÄR SYSTEMET RÄTTVIST?

Här finns två helt rimliga perspektiv.

Den som försvarar spärren kan säga:

Ett parlament med mängder av mycket små partier riskerar att bli svårstyrt.

Ett parti bör ha ett visst stöd bland befolkningen för att få nationell parlamentarisk representation.

Den som kritiserar spärren kan säga:

Varför ska hundratusentals människor kunna rösta på ett parti utan att få representation, medan ett parti som får bara något fler röster får ett betydande antal mandat?

Båda argumenten är legitima.

Det är därför spärren ytterst handlar om hur vi definierar en fungerande demokrati.

OCH HÄR KOMMER DET RIKTIGT INTRESSANTA

Tänk om två partier ligger runt spärren.

Ett på höger-/regeringssidan.

Ett på oppositionssidan.

Då kan några tiondelar åt ena eller andra hållet förändra mandatfördelningen kraftigt.

Det är därför vanliga opinionssiffror ibland kan vara missvisande.

Man tittar på:

S 30

M 20

SD 19

och diskuterar vem som blev störst.

Men den viktigaste siffran kan i själva verket vara:

3,9 eller 4,1.

Det är där regeringsmakten kan avgöras.

DET ÄR OCKSÅ DÄRFÖR VALNATTEN KAN BLI BESYNNERLIG

Tänk följande:

Ett block har fler röster än det andra.

Men ett av dess partier hamnar under spärren.

Då kan mandatfördelningen ändå ge ett helt annat parlamentariskt läge än den enkla jämförelsen mellan blockens totala röstandelar antyder.

Det svenska valet handlar alltså inte bara om:

Vem får flest röster?

Det handlar också om:

Vilka röster omvandlas till mandat?

Och där är fyra procent en av de viktigaste skiljelinjerna.

VIGRANSKAR

Det är lätt att betrakta fyraprocentsspärren som en teknisk detalj i vallagen.

Det är den inte.

Den påverkar vilka politiska rörelser som får representation.

Den påverkar hur mandat fördelas.

Den påverkar partiernas valstrategier.

Den påverkar stödröstning.

Den påverkar regeringsbildningen.

Och den kan påverka hur människor använder sin egen röst.

Därför finns några frågor som är värda att fundera över inför valet:

Är fyra procent fortfarande rätt nivå?

Hur mycket ska möjligheten att bilda stabila regeringar väga mot väljarnas rätt till representation?

Är en röst på ett parti under spärren verkligen ”bortkastad” – eller är det ett felaktigt sätt att beskriva ett demokratiskt ställningstagande?

Borde väljaren rösta på sitt favoritparti eller tänka på vilket regeringsunderlag rösten kan skapa?

Och framför allt:

HUR KAN 0,1 PROCENTENHET FÖRÄNDRA SÅ MYCKET?

Svaret är enkelt.

Därför att Sverige har bestämt att någonstans måste gränsen gå.

Och den gränsen går vid:

FYRA PROCENT.

I valet 2026 kan just den siffran bli viktigare än vem som vinner den största partiledardebatten.

Den kan till och med vara med och avgöra vem som får regera Sverige.

FAKTA FÖRST.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR.