VALET UNDER LUPPEN – DEL 3
Article Read Time
VALLÖFTENA
Vem ska betala?
Valrörelsen är full av löften.
Mer pengar till hushållen.
Mer pengar till vården.
Fler poliser.
Mindre klasser.
Högre bidrag.
Lägre skatter.
Bättre pensioner.
Kortare vårdköer.
Och när valdagen närmar sig blir löftena fler.
Men det finns en fråga som nästan alltid är betydligt mindre lockande:
VAD KOSTAR DET?
Och därefter kommer den ännu viktigare:
VEM SKA BETALA?
Det är där VIGRANSKAR tycker att varje vallöfte egentligen borde börja.
För staten har inte obegränsat med pengar.
Om politiker använder tio miljarder kronor till en reform kan samma tio miljarder normalt inte samtidigt användas till något annat.
Det är politikens kanske enklaste – och samtidigt mest bortglömda – ekvation.
ETT VALLÖFTE ÄR INTE EN BUDGET
Det här är den första viktiga skillnaden.
Ett parti kan säga:
”Vi satsar tio miljarder på vården.”
Men det berättar egentligen bara halva historien.
Vi behöver veta:
Är satsningen permanent eller tillfällig?
När börjar den gälla?
Är tio miljarder per år – eller sammanlagt under mandatperioden?
Är pengarna nya?
Eller har de flyttats från något annat?
Och framför allt:
Hur finansieras reformen?
Först när vi vet det kan vi börja bedöma löftet.
DET FINNS I PRINCIP BARA NÅGRA SÄTT
Om staten vill göra något som kostar mer pengar måste finansieringen i längden komma någonstans ifrån.
Förenklat finns några huvudvägar:
HÖGRE SKATTER
Staten tar in mer pengar.
LÄGRE UTGIFTER NÅGON ANNANSTANS
Något annat prioriteras ned.
HÖGRE TILLVÄXT
En större ekonomi kan ge större skatteintäkter.
FLER I ARBETE
Fler som arbetar kan både öka skatteintäkterna och minska vissa offentliga utgifter.
LÅNA
Staten kan finansiera utgifter genom upplåning.
Alla alternativen kan användas.
Men inget av dem är gratis.
OCH DET GÄLLER ÄVEN SKATTESÄNKNINGAR
Det här glöms ibland bort.
En skattesänkning är inte en statlig utgift på samma sätt som exempelvis ett nytt bidrag.
Men den innebär normalt att staten avstår från intäkter som annars hade kommit in.
Därför måste även ett vallöfte om lägre skatt granskas.
Moderaterna har exempelvis lovat fortsatta breda skattesänkningar. Ett av partiets vallöften är att barnfamiljer ska få mer kvar i plånboken, bland annat genom skattesänkningar.
Det kan vara bra politik.
Det kan vara dålig politik.
Det avgör inte vi här.
Vår fråga är en annan:
Hur påverkas statens inkomster – och vad bygger kalkylen på?
TILLVÄXT ÄR DEN POLITISKT ATTRAKTIVA LÖSNINGEN
Nästan alla vill ha högre ekonomisk tillväxt.
Det är lätt att förstå varför.
Om ekonomin växer kan skatteintäkterna öka utan att skattesatserna nödvändigtvis behöver höjas.
Moderaterna har satt upp målet att Sverige 2035 ska ha EU:s högsta BNP per capita och bedömer att det skulle kräva omkring tre procents genomsnittlig årlig tillväxt under de kommande tio åren.
Men här måste vi skilja på:
pengar som finns
och
pengar som förväntas finnas om politiken fungerar.
Det är inte samma sak.
Om finansieringen av ett vallöfte bygger på högre framtida tillväxt blir därför nästa fråga:
Vad händer om tillväxten blir lägre än beräknat?
”VI MINSKAR ADMINISTRATIONEN”
Det här är en annan klassiker.
Partier från olika håll lovar ibland att finansiera reformer genom:
effektiviseringar
minskad administration
mindre byråkrati
Det kan naturligtvis finnas sådana besparingar.
Ett konkret lokalt exempel finns i Göteborg, där Socialdemokraterna vill ge viss äldre välfärdspersonal kortare arbetstid. Kostnaden beräknas till omkring 70 miljoner kronor och ska enligt partiet finansieras genom minskad byråkrati och administration.
Då bör granskningen inte sluta vid:
”Finansieras genom minskad administration.”
Den bör börja där.
Vilken administration?
Hur många tjänster?
Hur mycket pengar frigörs?
När kommer besparingen?
Och går verksamheten verkligen att bedriva på samma nivå efteråt?
Ordet effektivisering är inte finansiering förrän någon visar hur effektiviseringen faktiskt ska genomföras.
VÅRDEN ÄR ETT PERFEKT EXEMPEL
Sjukvården är en av väljarnas viktigaste frågor inför valet, och partierna presenterar flera olika löften om mer resurser, kortare köer och bättre arbetsvillkor.
Det är lätt att lova:
mer vård.
Betydligt svårare är frågan:
Hur mycket mer vård får Sverige för pengarna?
Om staten skickar ytterligare tio miljarder till regionerna betyder det inte automatiskt tio miljarder mer vård.
Pengarna kan gå till:
löner,
lokaler,
läkemedel,
administration,
hyrpersonal,
teknik,
eller ökade kostnader för den verksamhet som redan finns.
Därför är:
”Vi satsar tio miljarder”
inte samma sak som:
”Patienterna får tio miljarder mer vård.”
Det är en viktig skillnad.
SEDAN HAR VI DET MAGISKA ORDET: REFORMUTRYMME
Inför budgetar talas ofta om statens reformutrymme.
Det kan låta som en säck pengar som plötsligt uppstått.
Så enkelt är det inte.
Hur stort utrymme staten har påverkas bland annat av ekonomins utveckling, skatteintäkter, offentliga utgifter och de finanspolitiska regler som politiken förhåller sig till.
Och framtida reformutrymme är just:
framtida.
Det bygger på prognoser.
Prognoser kan förändras.
DÄRFÖR ÄR FINANSIERINGEN REDAN EN FRÅGA I VALRÖRELSEN
Efter den senaste ekonomidebatten i SVT:s Agenda beskrev SVT:s inrikespolitiska kommentator Elisabeth Marmorstein flera av partiernas finansieringsidéer som fortfarande ganska skissartade och svåra att räkna hem. Hon pekade också på att nästa mandatperiod kan kräva tuffa prioriteringar.
Det betyder inte att vallöftena är omöjliga.
Men det betyder att:
kostnaden är en del av löftet.
Och:
finansieringen är en del av politiken.
ETT ENKELT EXEMPEL
Anta att ett parti lovar:
20 MILJARDER MER TILL VÅRDEN
Det låter tydligt.
Men VIGRANSKAR skulle vilja veta:
Är det 20 miljarder varje år?
Eller 20 miljarder under fyra år?
Om det är varje år kan reformens kostnad under mandatperioden bli något helt annat än rubriken antyder.
Sedan frågar vi:
Varifrån kommer pengarna?
Om svaret är högre skatt:
Vilken skatt och för vilka?
Om svaret är besparingar:
På vad?
Om svaret är tillväxt:
Vilken tillväxt räknar partiet med?
Om svaret är lån:
Hur påverkar det statens finanser?
Plötsligt har vi fått betydligt mer information än:
”20 miljarder till vården.”
MEN POLITIK ÄR INTE BARA MATEMATIK
Här måste vi också vara rättvisa.
En statsbudget är inte ett vanligt hushållskonto.
Politiska reformer kan förändra ekonomin.
En utbildningssatsning kan på lång sikt ge fler kvalificerade arbetstagare.
En infrastrukturinvestering kan öka produktiviteten.
En skattesänkning kan påverka människors beteende.
En arbetsmarknadsreform kan få fler människor i arbete.
Ett bidrag kan påverka konsumtionen.
Därför går det inte alltid att säga:
Reformen kostar X – punkt slut.
Det kan finnas så kallade dynamiska effekter.
Problemet uppstår när politiker räknar hem dessa framtida effekter som om de redan vore säkra pengar.
De är prognoser.
Inte pengar på kontot.
OCH DÄR FINNS EN ANNAN FARA
Partier kan använda olika antaganden.
Ett parti säger:
”Vår reform betalar nästan sig själv genom högre sysselsättning.”
Motståndaren säger:
”Den kostar tio miljarder.”
Båda kan hänvisa till beräkningar.
Hur är det möjligt?
Därför att ekonomiska kalkyler innehåller antaganden om hur människor och företag kommer att reagera.
Ändrar man antagandena kan resultatet förändras.
Därför räcker det inte att fråga:
Vad visar kalkylen?
Vi måste också fråga:
VAD BYGGER KALKYLEN PÅ?
VALLÖFTET HAR OCKSÅ EN ALTERNATIVKOSTNAD
Det här ordet borde användas oftare i valrörelser.
Alternativkostnad.
Om Sverige använder 30 miljarder kronor till A kan pengarna inte samtidigt användas till B.
Ett parti kan prioritera:
30 miljarder i skattesänkningar.
Ett annat:
30 miljarder till välfärden.
Ett tredje:
30 miljarder till försvaret.
Alla tre kan ha finansierade förslag.
Men de gör olika val.
Det är själva politiken.
Därför är den mest intressanta frågan ibland inte:
”Har Sverige råd?”
utan:
”Vad väljer Sverige bort?”
DET GÄLLER ALLA PARTIER
Det här är viktigt för VIGRANSKAR.
Vi ska inte granska finansieringen hårdare därför att löftet kommer från höger.
Inte heller därför att det kommer från vänster.
Lovar Moderaterna skattesänkningar frågar vi vad de innebär för statsinkomsterna och vilka antaganden finansieringen bygger på.
Lovar Socialdemokraterna mer pengar till välfärden frågar vi var pengarna kommer ifrån.
Lovar Sverigedemokraterna nya satsningar frågar vi vad de kostar.
Samma sak med V, C, KD, L och MP.
Samma frågor.
Samma måttstock.
Samma krav på siffrorna.
VIGRANSKARS FEM FRÅGOR TILL VARJE VALLÖFTE
Det här tycker jag faktiskt att vi ska använda genom hela valrörelsen:
1. VAD KOSTAR DET?
Inte bara första året – hela perioden.
2. VEM BETALAR?
Skattebetalare, företag, kommuner, regioner eller framtida statsbudgetar?
3. VARIFRÅN KOMMER PENGARNA?
Ny skatt, besparing, omprioritering, lån eller förväntad tillväxt?
4. VAD BYGGER BERÄKNINGEN PÅ?
Vilka antaganden måste bli verklighet?
5. VAD VÄLJS BORT?
För pengar som används till en sak kan normalt inte samtidigt användas till en annan.
VIGRANSKAR
Ett vallöfte behöver inte vara dåligt för att det kostar pengar.
Politik ska kosta pengar när samhället väljer att göra saker.
Och en skattesänkning behöver inte vara fel därför att statens inkomster minskar.
Det är politiska prioriteringar.
Men väljaren har rätt att få veta hela ekvationen.
Inte bara:
VAD FÅR JAG?
utan också:
VAD KOSTAR DET?
VEM BETALAR?
och kanske viktigast:
VAD FÅR VI INTE I STÄLLET?
Först när de frågorna är besvarade går det att jämföra vallöften på riktigt.
Det är också där skillnaden mellan en valaffisch och en statsbudget börjar synas.
ETT VALLÖFTE ÄR GRATIS ATT UTTALA.
ATT GENOMFÖRA DET ÄR NÅGOT HELT ANNAT.
FAKTA FÖRST.
