Allvarliga anklagelser – men var finns bevisen för att SD-tjänstemännen faktiskt utgjort ett säkerhetshot?

Expo har riktat mycket allvarliga anklagelser mot högt placerade tjänstemän inom Sverigedemokraterna. Uppgifterna handlar om proryska budskap, kontakter och miljöer som enligt Expo väcker frågor om rysk påverkan och säkerhet.

Det är uppgifter som självklart måste tas på allvar.

Men lika viktigt är att skilja mellan misstankar, politiska slutsatser och faktiskt bevisade säkerhetshot.

Det är just där frågetecknen nu hopar sig.

Expo satte tonen

Expo är en stiftelse som sedan 1990-talet granskat rasistiska, högerextrema och nationalistiska miljöer. Organisationen beskriver sig som partipolitiskt obunden, men har samtidigt ett tydligt antirasistiskt uppdrag och arbetar både med journalistik, opinionsbildning och utbildning.

Det betyder inte att Expos uppgifter automatiskt är fel.

Men det betyder heller inte att Expos slutsatser ska behandlas som myndighetsbeslut.

Expo är inte Säkerhetspolisen. Organisationen säkerhetsklassar inte personer, genomför inga formella säkerhetsprövningar och kan inte fastställa att någon utgör ett hot mot rikets säkerhet.

Den kan granska, kartlägga och publicera.

Sedan måste materialet tåla oberoende kontroll.

Från granskning till säkerhetskris – mycket snabbt

Det anmärkningsvärda är hur snabbt Expos uppgifter förvandlades till en stor politisk säkerhetsfråga.

Socialdemokraterna gick tidigt mycket långt i sin retorik. Företrädare för partiet talade om risk för rysk infiltration, om en kris för svensk säkerhet och om möjligheten att Sverigedemokraterna kunde utgöra ett säkerhetsproblem.

Statsminister Ulf Kristersson reagerade också snabbt. Han beskrev uppgifterna som allvarliga och sade att tjänstemannen borde lämna sin tjänst om uppgifterna visade sig stämma.

Här finns en viktig skillnad: Kristersson uttryckte sig villkorligt.

Men även Moderaterna bidrog därmed till att frågan mycket snabbt lyftes från journalistisk granskning till en nationell säkerhetsfråga.

Det skedde innan någon offentlig myndighetsutredning hade visat att de utpekade tjänstemännen hade läckt hemliga uppgifter, arbetat på uppdrag av Ryssland eller varit en del av en rysk underrättelseoperation.

SD: säkerhetsprövningarna visade inget

Sverigedemokraternas uppgift är att de aktuella tjänstemännen har genomgått de säkerhetsrutiner och prövningar som krävs.

Jimmie Åkesson har sagt att partiet inte fått några varningar om att det skulle finnas något säkerhetsproblem.

SD:s vice partiledare Henrik Vinge har dessutom sagt att han känner sig trygg med att svenska säkerhetsmyndigheter skulle ha agerat om det funnits en konkret säkerhetsrisk.

Detta är naturligtvis SD:s egen version.

Den bör granskas lika kritiskt som Expos.

Men om den stämmer uppstår en central fråga:

Hur kan personer beskrivas offentligt som potentiella säkerhetshot samtidigt som det inte har presenterats någon uppgift om att svenska säkerhetsmyndigheter faktiskt har klassat dem som sådana?

Kontakter är inte samma sak som spioneri

Det är fullt legitimt att granska människors kontakter, tidigare uttalanden, resor och politiska nätverk.

Särskilt när det gäller personer som befinner sig nära politisk makt.

Men gränsen mellan relevanta uppgifter och långtgående slutsatser måste vara tydlig.

Att någon har uttryckt en åsikt som kan beskrivas som prorysk är inte automatiskt ett bevis för att personen arbetar för Ryssland.

Att någon har haft kontakt med människor i ryska eller proryska miljöer är inte automatiskt bevis för underrättelseverksamhet.

Och ett journalistiskt påstående om säkerhetsrisk är inte samma sak som en säkerhetsbedömning från Säpo eller annan behörig myndighet.

Var är den konkreta bevisningen?

Det är här den avgörande frågan ligger.

Om det finns bevis för att någon av de aktuella tjänstemännen har:

• lämnat sekretessbelagda uppgifter till Ryssland,
• tagit emot instruktioner från ryska underrättelseaktörer,
• medvetet arbetat för ett främmande lands intressen,
• eller missbrukat sin ställning för att påverka svensk säkerhetspolitik,

då är det en mycket allvarlig säkerhetsskandal.

Då bör bevisen också redovisas så långt säkerhetsläget tillåter.

Men om sådana uppgifter inte finns offentligt är även det viktigt att säga.

Hittills har den offentliga debatten i stor utsträckning handlat om kontakter, uttalanden och associationer.

Det är inte samma sak som bevis för infiltration.

Politikerna sprang före bevisningen

Det mest intressanta i hela affären kan därför vara hur snabbt politiken reagerade.

Socialdemokraterna använde tidigt mycket starka formuleringar.

Moderaterna markerade kraftigt.

Medierna följde efter.

På mycket kort tid hade en journalistisk granskning blivit en berättelse om möjlig rysk infiltration nära svensk politisk makt.

Men vid den tidpunkten hade ingen offentlig utredning visat att hemligstämplat material hade läckt, att tjänstemännen arbetat för Ryssland eller att Säkerhetspolisen betraktade dem som säkerhetshot.

Det betyder inte att politiker borde ha varit tysta.

Men det betyder att allmänheten har rätt att fråga hur mycket man faktiskt visste när de hårdaste slutsatserna drogs.

Extra känsligt mitt i en valrörelse

Tidpunkten gör saken ännu mer känslig.

Sverige befinner sig mitt i en valrörelse.

Sverigedemokraterna är ett av landets största partier och kan få avgörande betydelse för regeringsbildningen.

Anklagelser om rysk infiltration eller säkerhetshot kan därför påverka väljarnas uppfattning långt innan en utredning är avslutad.

Det gör kraven på journalistisk precision ännu större.

Fakta måste skiljas från misstankar.

Misstankar måste skiljas från slutsatser.

Och politisk retorik måste skiljas från myndigheters säkerhetsbedömningar.

Expo måste tåla samma granskning som andra

Expo har under många år byggt sin trovärdighet på att granska andra.

Det är legitimt och viktigt.

Men den som granskar måste också själv tåla granskning.

Vilka uppgifter är dokumenterade?

Vilka slutsatser bygger på tolkningar?

Vilka påståenden har verifierats av oberoende källor?

Och vilka delar av säkerhetsanklagelserna har faktiskt bekräftats av svenska myndigheter?

Det är frågor som inte försvinner bara därför att ämnet är politiskt känsligt.

Tvärtom.

Ju allvarligare anklagelserna är, desto större bör kraven på bevisning vara.

VIGRANSKAR

Det handlar inte om att försvara Sverigedemokraterna.

Det handlar inte heller om att avfärda Expos granskning.

Det handlar om något mer grundläggande:

När människor pekas ut som möjliga säkerhetshot måste beviskravet vara högt.

Socialdemokraterna och Moderaterna reagerade snabbt.

Expo satte igång en politisk storm.

Men den centrala frågan återstår:

Vilka offentligt verifierbara bevis visar att de utpekade SD-tjänstemännen faktiskt utgjorde ett säkerhetshot?

Tills den frågan har fått ett tydligt svar bör ord som ”infiltration”, ”säkerhetshot” och ”rysk påverkan” användas med större försiktighet än vad vi hittills sett i debatten.

VIGRANSKAR
Fakta • Frågor • Perspektiv