EU vet vad som måste göras – varför händer nästan ingenting?

Europa har fått diagnosen. Receptet finns redan. Ändå går behandlingen långsamt.

För två år sedan lade den tidigare ECB-chefen och italienske premiärministern Mario Draghi fram sin omfattande rapport om Europas konkurrenskraft. Budskapet var svårt att missförstå: EU riskerar att halka efter USA och Kina inom innovation, kapital, energi, teknik och produktivitet om unionen inte reformeras betydligt snabbare.

Två år senare är frågan därför obekväm men självklar:

Vad har egentligen hänt?

En ny uppföljning från European Policy Innovation Council, som Financial Times rapporterar om, bedömer att bara 15,7 procent av 383 rekommendationer i Draghi-rapporten har genomförts fullt ut. En annan genomgång från Institut Montaigne är mer generös och uppskattar genomförandet till omkring 30 procent. Oavsett vilken metod man använder är bilden densamma: mycket återstår.

Problemet är inte att EU saknar planer

Europeiska kommissionen invänder med viss rätt mot bilden av total handlingsförlamning.

Kommissionen har lanserat sin Competitiveness Compass, initiativ för billigare energi, AI-gigafabriker, en spar- och investeringsunion, industripaket och omfattande förenklingsförslag. Kommissionen har dessutom satt mål om att minska den administrativa bördan med minst 25 procent generellt och 35 procent för små och medelstora företag.

När kommissionen i juli fick frågan om varför endast omkring 15 procent av Draghis rekommendationer hade genomförts fullt ut svarade den att det görs ”steady progress” och pekade bland annat på regelförenklingar, handelspolitik och en gemensam färdplan mellan EU-institutionerna.

Alltså:

EU gör saker.

Men det är inte samma sak som att EU gör tillräckligt mycket – eller tillräckligt snabbt.

Där sitter Europas verkliga problem

Draghi pekade inte främst på bristen på nya strategidokument.

Han pekade på Europas strukturella problem.

Kapitalmarknaderna är fortfarande splittrade. Företag möter olika regler i olika medlemsländer. Energipriserna är höga. Investeringar i ny teknik är svårare att finansiera än i USA. Beslut som kräver samordning mellan 27 regeringar tar tid.

Och varje större förändring skapar vinnare och förlorare.

Ett land vill skydda sin banksektor.

Ett annat sin energipolitik.

Ett tredje sin industri.

Ett fjärde vill inte överföra mer makt eller pengar till Bryssel.

Det som ur ett europeiskt perspektiv kan framstå som självklart kan alltså ur ett nationellt perspektiv vara politiskt mycket svårt.

EU:s kanske största svaghet är därför inte att unionen inte vet vad som behöver göras. Det är att 27 medlemsstater måste vara beredda att faktiskt göra det.

Kapitalet är ett tydligt exempel

En av de stora frågorna är hur Europas enorma privata sparande ska kunna användas för investeringar i europeiska företag.

EU har länge försökt skapa djupare och mer integrerade kapitalmarknader.

Draghi tog åter upp frågan.

Kommissionen arbetar nu vidare genom den så kallade Savings and Investments Union och har även gjort frågan till en del av medlemsländernas ekonomiska rekommendationer för 2026.

Ändå är den europeiska kapitalmarknaden fortfarande betydligt mer fragmenterad än den amerikanska.

Det spelar stor roll.

Ett lovande amerikanskt teknikföretag har tillgång till en enorm gemensam kapitalmarknad.

Ett europeiskt företag möter fortfarande ett Europa uppdelat av nationella skattesystem, pensionsregler, juridik och finansmarknader.

Resultatet kan bli att europeiska innovationer utvecklas här – men finansieras, skalas upp eller till slut hamnar någon annanstans.

AI gör tidsproblemet ännu tydligare

EU försöker samtidigt komma ikapp inom artificiell intelligens.

Kommissionen pekar på AI-gigafabriker och andra stora investeringar som exempel på att Draghi-rapporten faktiskt omsätts i praktiken.

Men inom teknik räcker det inte alltid att fatta rätt beslut.

Beslutet måste komma i tid.

USA och Kina väntar inte medan europeiska institutioner förhandlar fram kompromisser.

Den som hamnar tre eller fem år efter inom en avgörande teknik kan få mycket svårt att ta tillbaka försprånget.

Och EU:s egen rapport om det digitala årtiondet 2026 konstaterar fortfarande att betydande reformer och investeringar behövs för att stärka Europas konkurrenskraft och tekniska självständighet.

Sedan kom geopolitiken

Samtidigt har Europa tvingats hantera kriget i Ukraina, upprustning, energisäkerhet, handelsspänningar och ett allt mer komplicerat förhållande till både USA och Kina.

Det gör situationen paradoxal.

Geopolitiken gör Draghis rekommendationer ännu viktigare.

Men samma geopolitik gör det samtidigt svårare för regeringar att hitta pengar, tid och politiskt stöd för stora ekonomiska reformer.

Det är en av förklaringarna till varför processen går långsamt.

Och så finns politiken

Här kommer AfD, och andra EU-kritiska rörelser, in i bilden.

Ju längre Europas ekonomi upplevs som trög, regleringen som tung och institutionerna som oförmögna att leverera, desto lättare blir det för EU-kritiska partier att argumentera för att själva systemet är problemet.

Det betyder inte att Draghi-rapportens reformer automatiskt skulle stoppa AfD eller andra sådana partier.

Men ett EU som växer svagt och fattar långsamma beslut får svårare att övertyga människor om värdet av fortsatt integration.

Därför är konkurrenskraftsfrågan inte bara ekonomisk.

Den håller på att bli politisk och demokratisk.

VIGRANSKAR

Det är lätt att kritisera Bryssel för passivitet.

Verkligheten är mer komplicerad.

Kommissionen har faktiskt satt igång ett stort antal initiativ och hävdar själv att mycket av Draghi-agendan nu håller på att omsättas i praktiken. Men när bara en begränsad del av rekommendationerna kan räknas som fullt genomförda två år senare finns det samtidigt skäl att fråga om Europas politiska system klarar den hastighet som omvärlden kräver.

Och kanske är det där Europas verkliga dilemma ligger.

USA kan fatta stora nationella beslut.

Kina kan mobilisera enorma resurser genom staten.

EU måste först få 27 länder, parlament, regeringar och intressen att dra åt ungefär samma håll.

Det är Europas demokratiska styrka.

Men i en värld som förändras allt snabbare kan det samtidigt bli Europas ekonomiska svaghet.

EU vet i stora drag vad som behöver göras.

Den stora frågan är inte längre vad.

Den är:

Hinner Europa göra det innan omvärlden har sprungit ifrån?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR