Halva världens befolkning – men ingen gemensam riktning?
Article Read Time
Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR
BRICS har vuxit från fem länder till elva.
I dag består gruppen av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Indonesien. Tillsammans representerar de omkring 49,5 procent av världens befolkning, cirka 40 procent av världens BNP räknat i köpkraft och ungefär 26 procent av världshandeln.
Det är enorma siffror.
Men storlek är inte samma sak som enighet.
När ledarna nu samlas i New Delhi den 12–13 september blir den verkliga frågan därför inte hur mäktigt BRICS ser ut på papperet.
Den är:
Kan elva mycket olika länder faktiskt komma överens om vart de vill gå?
En grupp som vill ha större inflytande
BRICS började som ett samarbete mellan några av världens snabbast växande ekonomier.
Med tiden har gruppen blivit mer politisk.
Flera medlemsländer vill se en värld där USA och väst inte längre har samma dominerande ställning över internationell ekonomi, finans och institutioner.
Ryssland och Kina driver tydligt på för en mer multipolär världsordning.
Iran ser BRICS som ett sätt att minska sårbarheten mot västerländska sanktioner.
Men Indien, Brasilien, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har samtidigt omfattande ekonomiska och politiska relationer med USA och Europa.
De vill inte nödvändigtvis göra BRICS till ett anti-västligt block.
Där börjar motsättningarna.
Dollarn – symbolen för maktkampen
En av de mest omtalade BRICS-frågorna är dollarn.
Ryssland och Kina har länge velat minska beroendet av amerikansk valuta och amerikanskdominerade betalningssystem.
Handel i nationella valutor ökar också på vissa håll. Mellan Kina och Ryssland uppges nästan all bilateral handel redan ske i yuan och rubel.
Men det betyder inte att BRICS är nära att skapa någon gemensam valuta.
Indien har inför toppmötet tvärtom betonat att fokus ligger på billigare gränsöverskridande betalningar och handel i nationella valutor, inte på att lansera någon ”BRICS-dollar”.
Det är en viktig skillnad.
BRICS försöker snarare bygga alternativ till ett system där varje internationell transaktion behöver gå via dollarn.
Det kan på lång sikt minska USA:s ekonomiska inflytande.
Men det är långt ifrån samma sak som att dollarn står inför ett snabbt sammanbrott.
Kina är både motorn och problemet
BRICS har dessutom en inbyggd obalans.
Kinas ekonomi är enorm jämfört med många andra medlemsländers.
Det gör Kina till gruppens ekonomiska motor.
Men samma styrka skapar misstänksamhet.
Indien vill exempelvis inte byta ett system dominerat av USA mot ett nytt system dominerat av Kina.
Relationen mellan Indien och Kina innehåller dessutom gamla gränskonflikter, strategisk rivalitet och konkurrens om inflytande i Asien.
Om BRICS ska fungera måste alltså två av gruppens största medlemmar samarbeta samtidigt som de konkurrerar med varandra.
Det är inte enkelt.
Iran gör sprickorna ännu tydligare
Utvidgningen av BRICS har gjort gruppen större.
Men också svårare att hålla samman.
Iran har exempelvis en mycket konfrontativ relation till USA och Israel.
Förenade Arabemiraten och Saudiarabien har samtidigt sina egna säkerhets- och ekonomiska relationer med väst.
Kriget kring Iran har därför gjort det svårt för BRICS att formulera en helt gemensam linje.
Liknande problem finns kring Ukraina.
Ryssland är en krigförande part.
Andra BRICS-länder försöker samtidigt hålla fungerande relationer med både Moskva och väst.
Det är ganska långt från ett traditionellt politiskt block.
Men det vore ett misstag att avfärda BRICS
Interna konflikter betyder inte att gruppen saknar betydelse.
Nästan halva världens befolkning är representerad runt samma bord.
Medlemmarna omfattar några av världens största energiproducenter, två kärnvapenmakter, några av de snabbast växande stora ekonomierna och en betydande del av världens råvaruresurser.
BRICS behöver därför inte bli ett nytt EU eller NATO för att påverka världsordningen.
Det kan räcka att medlemsländerna stegvis börjar handla mer med varandra, använder andra betalningssystem och samordnar sig i internationella organisationer.
Sådana förändringar sker långsamt.
Men efter tio eller tjugo år kan de få stor effekt.
VIGRANSKAR
BRICS största styrka är också dess största svaghet.
Gruppen samlar väldigt många människor, mycket kapital, energi och politisk makt.
Men medlemsländerna har olika regeringssystem, olika säkerhetspolitiska intressen och ibland direkt motstridiga mål.
Ryssland vill bryta västs dominans.
Kina vill öka sitt globala inflytande.
Indien vill behålla strategisk självständighet.
Saudiarabien och Förenade Arabemiraten vill kunna samarbeta med både öst och väst.
Brasilien vill stärka det globala sydets inflytande utan att automatiskt välja sida.
Det gör BRICS svårt att förstå om man betraktar gruppen som ett enda block.
Kanske är det istället något annat vi ser växa fram:
inte en allians – utan ett forum där länder som inte vill styras av väst försöker få större handlingsfrihet.
Och då blir frågan inför toppmötet ännu mer intressant:
