RYSSLAND PEKAS UT SOM SVERIGES STÖRSTA HOT – MEN VAD VET VI EGENTLIGEN?

Sekretessen skapar ett demokratiskt problem

En stor del av underrättelsearbetet måste vara hemligt. Annars kan motståndaren anpassa sina metoder och identifiera svenska källor.

Men sekretessen gör det svårt att utkräva ansvar.

När regeringen och myndigheterna säger att hotet är allvarligt behöver allmänheten kunna bedöma om skyddet är tillräckligt. Det kräver åtminstone övergripande svar på centrala frågor:

• Hur många misstänkta värvningsförsök upptäcks?
• Vilka samhällssektorer är mest utsatta?
• Hur ofta misstänks kriminella mellanhänder ha använts?
• Hur många incidenter utreds som möjliga sabotage?
• Vilka kända brister finns i skyddet av kritisk infrastruktur?
• Vem har det yttersta ansvaret när flera myndigheter och privata företag är inblandade?

Att redovisa allt är omöjligt.

Att redovisa nästan ingenting riskerar samtidigt att försvaga förtroendet och göra hotbilden omöjlig att granska.

Vad vet vi egentligen?

Vi vet att Säkerhetspolisen har stoppat en operation som myndigheten kopplar till den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Vi vet att operationen enligt Säpo riktades mot svenskt beslutsfattande, Sveriges Natointegration, stödet till Ukraina och den svenska militära förmågan.

Vi vet att Försvarsberedningen bedömer att det ryska hotet är långsiktigt och omfattar både militära och hybrida metoder.

Vi vet också att Sverige har strategisk infrastruktur som är viktig för Nato och stödet till Ukraina.

Det vi inte vet är hur många ytterligare operationer som pågår, vilka mål som har kartlagts och hur nära en främmande makt kan ha kommit att genomföra sabotage.

Vi vet inte heller om någon i Sverige har koppling till det nätverk som nu åtalats i USA.

Kriget behöver inte se ut som krig

Sveriges säkerhet avgörs inte enbart av förmågan att stoppa robotar, flygplan och soldater.

Ett modernt angrepp kan börja med ett möte på en restaurang, en anonym betalning, ett fotografi av en järnväg eller en brand som först ser ut att vara ett vanligt brott.

Det är detta som gör gråzonskriget så svårt att upptäcka – och så svårt att förklara för allmänheten.

Sverige vet att rysk underrättelseverksamhet förekommer här.

Sverige bedömer att sabotage och andra hybrida operationer utgör ett växande hot.

Men hur många konkreta planer som har upptäckts och hur nära de kommit att genomföras förblir till stor del hemligt.

Därför är den viktigaste frågan inte om Sverige ska ta hotet på allvar.

Det gör myndigheterna redan.

Frågan är om staten kan skydda samhället – och samtidigt ge medborgarna tillräckligt mycket information för att skyddet ska kunna granskas.

Källor: Säkerhetspolisen om den stoppade ryska underrättelseoperationen, Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport från juni 2026, Säkerhetspolisens lägesbild om Ryssland, Kina och Iran samt USA:s åtal mot det påstådda internationella nätverket.