Sverige dömer fler till fängelse och straffen blir längre. Samtidigt har skjutningarna fallit kraftigt. Men betyder det att straffskärpningarna fungerar?

Sverige har under det senaste decenniet genomfört en tydlig omläggning av kriminalpolitiken.

Straffen har skärpts. Fler människor döms till fängelse. Strafftiderna blir längre.

Och bakom utvecklingen finns en begriplig tanke:

Den som begår grova brott ska mötas av tydliga konsekvenser – och den som sitter inlåst kan inte samtidigt begå nya brott ute på gatan.

Men för VIGRANSKAR räcker det inte att konstatera att straffen blivit hårdare.

Frågan måste vara:

Har Sverige också blivit tryggare?

Det är betydligt svårare att besvara.

Straffen har verkligen blivit hårdare

Här råder knappast något tvivel.

Under 2025 meddelades 15 643 fängelsedomar i Sverige. Det var 4 procent fler än året före och hela 48 procent fler än 2016.

Ännu mer slående är den sammanlagda utdömda fängelsetiden.

Den var 141 procent högre 2025 än 2016.

Brå har också studerat utvecklingen längre tillbaka. Den genomsnittliga strafftiden per fängelsedom steg från omkring åtta månader 2012 till nästan 14 månader 2022. För våldsbrott ökade den genomsnittliga strafftiden ännu mer.

Det råder alltså ingen större tvekan om den första halvan av vår rubrik:

Sverige straffar hårdare.

Men vad händer med brotten?

Här kommer en siffra som verkligen sticker ut

Polisens färskaste statistik visar en dramatisk förändring av skjutvapenvåldet.

Mellan januari och juli 2025 inträffade 101 skjutningar.

Samma period 2026:

49.

Det är ungefär en halvering.

Även antalet detonationer har minskat kraftigt: från 123 under januari–juli 2025 till 71 under motsvarande period i år. Polisen betonar samtidigt att statistiken är preliminär.

Det är naturligtvis mycket positivt.

Och det vore lockande att dra slutsatsen:

Hårdare straff → färre skjutningar.

Men där måste vi bromsa.

Två saker som händer samtidigt är inte automatiskt orsak och verkan

Det här är kanske artikelns viktigaste punkt.

Sverige har skärpt straffen.

Sverige har samtidigt fått färre skjutningar.

Men det bevisar inte att det första orsakat det andra.

Polisens arbete har förändrats. Kriminella nätverk slås sönder. Personer häktas och döms. Konflikter förändras. Vapentillgång, rekrytering, internationellt polissamarbete och andra faktorer spelar också roll.

Dessutom finns en mycket konkret effekt av fängelse som inte behöver någon avancerad teori:

En person som sitter i fängelse kan normalt inte skjuta någon på en svensk gata.

Det kallas inkapacitering.

För en mycket aktiv våldsbrottsling kan den effekten vara betydande.

Men frågan blir svårare när man gör samma resonemang om hela befolkningen av lagöverträdare.

Avskräcker längre straff människor från att begå brott?

Här blir forskningen betydligt mindre bekväm för den politiska debatten.

Brå sammanfattar forskning om generella straffskärpningar med att större fängelsepopulationer endast ger små ökningar av antalet brott som förhindras genom inkapacitering.

Brå pekar dessutom på risken att fängelse för vissa lågriskgrupper kan störa arbete, familj och andra sociala band som annars minskar risken för fortsatt kriminalitet.

Det betyder inte:

”Fängelse fungerar inte.”

Det vore alldeles för förenklat.

Det betyder att frågan måste delas upp.

Straff kan ha flera syften:

bestraffning, samhällsskydd, upprättelse, avskräckning och rehabilitering.

Ett långt fängelsestraff kan vara motiverat därför att brottet är extremt allvarligt även om ytterligare två års fängelse inte kan visas minska den framtida brottsligheten.

Det är två olika diskussioner som ofta blandas ihop.

Och sedan har vi återfallen

Här finns ett annat problem.

Brås statistik visar att återfall fortfarande är vanligt.

Av personer med en så kallad ingångshändelse 2018 återföll 41 procent i ett nytt lagfört brott inom tre år. För personer med nio eller fler tidigare lagföringar var återfallsandelen hela 92 procent.

Det berättar något viktigt.

En relativt liten grupp människor kan stå för upprepad kriminalitet.

Därför kan frågan:

”Hur många människor sätter vi i fängelse?”

vara mindre intressant än:

Vilka människor lyckas vi hindra från att begå nästa brott?

Kriminalvård måste också vara just vård

Det här är lätt att glömma när debatten handlar om straffskalor.

Nästan alla som sätts i fängelse kommer någon gång ut igen.

Då har Sverige två möjligheter.

Vi kan få tillbaka samma människa med samma kriminalitet, samma missbruk, samma nätverk och samma möjligheter att begå nya brott.

Eller få tillbaka någon som har större möjlighet att leva utan kriminalitet.

Brå utvärderade 2025 förstärkta åtgärder mot återfall inom Kriminalvården.

Resultatet var inte särskilt imponerande.

Brås slutsats var att huvudmålet – minskade återfall – ännu inte hade uppnåtts. Myndigheten betonade samtidigt att reformerna inte genomförts fullt ut och att det var för tidigt att bedöma deras fulla potential.

Det tycker jag är minst lika viktigt att diskutera som ytterligare en straffskärpning.

Det finns också en kostnad

När fler människor döms till längre fängelsestraff händer något matematiskt enkelt.

Fler fängelseplatser behövs.

Fler kriminalvårdare behövs.

Mer pengar behövs.

Och om anstalterna blir överbelastade riskerar just de verksamheter som ska minska återfallen – behandling, utbildning, arbete och utslussning – att få svårare förutsättningar.

Därför borde varje ny straffskärpning egentligen följas av två frågor:

Hur mycket extra fängelsekapacitet kräver detta?

och

Hur många brott förväntas reformen faktiskt förhindra?

Den andra frågan hörs betydligt mer sällan.

Men skjutningarna minskar ju!

Ja.

Och det ska inte förminskas.

Att antalet skjutningar januari–juli gått från 101 till 49 på ett år är en mycket betydande förändring.

Om utvecklingen består är det en framgång som förtjänar att analyseras ordentligt.

Men just därför behöver vi veta varför.

Är det hårdare straff?

Är det bättre polisarbete?

Är det fler frihetsberövade nyckelpersoner?

Har nätverken förändrats?

Har polisens preventiva arbete blivit bättre?

Har rekryteringen av unga minskat?

Eller är det en kombination?

Om vi inte vet vilken åtgärd som gav resultat vet vi heller inte vilken åtgärd vi ska göra mer av.

VIGRANSKAR

Här tycker jag att Sverige behöver komma bort från två alltför enkla läger.

Det ena säger:

”Hårdare straff löser kriminaliteten.”

Det andra säger:

”Hårdare straff fungerar inte.”

Båda är för enkla.

För en farlig återfallsförbrytare kan frihetsberövande skydda samhället mycket konkret.

Samtidigt visar forskningen att generella straffskärpningar inte automatiskt ger motsvarande minskningar av brottsligheten.

Och ett straff har dessutom ett värde som samhällets markering mot ett allvarligt brott, även när den preventiva effekten är svår att mäta.

Därför skulle jag avsluta artikeln med detta:

Frågan är inte om Sverige ska straffa grova brott. Det ska vi. Frågan är om varje extra år bakom lås och bom också ger oss det politikerna lovar – färre brott och ett tryggare Sverige.

När skjutningarna nu minskar kraftigt har vi faktiskt fått ett ovanligt bra tillfälle att undersöka det.

Vad gjorde Sverige rätt?

För hittar vi svaret på den frågan är det betydligt viktigare än att vinna debatten om vem som är hårdast mot brott.

Redaktionen. S.Kling VIGRANSKAR