Förbjuda slöjor, stänga moskéer och bekämpa islam – men vad tillåter lagen?

Richard Jomshof vill bli demokratiminister.

Och till skillnad från många politiska utspel är han ganska tydlig med vad han skulle vilja göra.

Förbjuda hijab och heltäckande slöja.

Stoppa utländsk finansiering av religiösa samfund.

Stoppa svenska skattemedel till vissa religiösa grupper.

Stänga eller riva moskéer där radikala budskap sprids.

Utvisa imamer och islamister som predikar sådana budskap.

Och överväga någon form av avhopparverksamhet för människor som bokstavstroget följer islam.

Det är långtgående förslag.

Men här finns en skillnad som lätt försvinner i den politiska debatten:

Att en politiker vill göra något betyder inte att en minister kan göra det.

Sverige har grundlagar.

Vi har religionsfrihet.

Vi har yttrandefrihet.

Vi har föreningsfrihet.

Vi har egendomsskydd.

Och Sverige är bundet av Europakonventionen.

Därför är den intressanta frågan inte bara vad Jomshof vill göra.

Den är:

VAD KAN HAN FAKTISKT GÖRA?

1. FÖRBJUDA HIJAB

Jomshof säger att han vill införa förbud mot hijab, inte minst i skolan.

Här börjar problemen omedelbart.

Religionsfriheten är grundlagsskyddad i Sverige. Europakonventionen skyddar också rätten att utöva sin religion.

Det innebär inte att varje begränsning av religiösa uttryck automatiskt är förbjuden. Under vissa omständigheter kan staten införa begränsningar, men sådana ingrepp måste ha rättsligt stöd och kunna motiveras och prövas mot bland annat proportionalitet och diskrimineringsskydd.

Det är därför stor skillnad mellan exempelvis särskilda regler i en viss verksamhet av säkerhets- eller identifieringsskäl och:

ett generellt politiskt förbud mot muslimska kvinnors hijab.

Ett sådant förslag skulle möta mycket stora rättsliga frågor.

2. HELTÄCKANDE SLÖJA

Här är situationen delvis annorlunda.

Niqab eller andra plagg som täcker ansiktet kan aktualisera frågor om identifiering, säkerhet och möjligheten att utföra vissa arbetsuppgifter.

Det betyder fortfarande inte att regeringen godtyckligt kan förbjuda dem överallt.

Men det visar varför man måste skilja mellan två påståenden:

”Jag vill förbjuda heltäckande slöja i vissa situationer.”

och:

”Jag vill förbjuda muslimska klädesplagg.”

Juridiskt är det inte samma sak.

3. STOPPA UTLÄNDSK FINANSIERING

Det här är kanske ett av Jomshofs mer praktiskt genomförbara politikområden – beroende på exakt hur reglerna utformas.

En stat kan reglera finansiering när det finns legitima säkerhets- och demokratiskäl.

Men även här måste reglerna utformas så att de fungerar tillsammans med svensk grundlag, EU-rätt, Europakonventionen och annan lagstiftning.

En central fråga blir dessutom:

Ska reglerna gälla islam – eller alla religiösa samfund enligt samma princip?

Det är en avgörande skillnad.

Att kontrollera riskfylld utländsk finansiering är en sak.

Att skapa särskilda regler därför att staten ogillar en viss religion är något annat.

4. STOPPA SKATTEMEDEL

Här har staten betydligt större handlingsutrymme.

Det finns ingen självklar rätt för ett religiöst samfund att få offentliga pengar på vilka villkor som helst.

Staten kan ställa villkor för statsbidrag.

Och om en organisation inte uppfyller lagens krav kan bidrag nekas.

Men även här gäller samma princip:

Staten måste använda regler – inte religiöst tyckande.

Om en organisation uppmanar till våld, motarbetar demokratin eller bryter mot de krav som gäller för bidrag är det en sak.

Att neka pengar enbart därför att organisationen är muslimsk skulle vara något helt annat.

5. STÄNGA MOSKÉER

Nu blir det betydligt mer komplicerat.

Jomshof säger att han vill:

”Stänga eller riva moskéer där det sprids radikala budskap.”

Men vad betyder radikala budskap?

Det är helt avgörande.

Att förespråka terrorism eller begå andra brott är en sak.

Att uttrycka extrema, fundamentalistiska eller djupt odemokratiska åsikter är inte automatiskt samma sak som att begå brott.

Det är faktiskt här Jomshofs eget resonemang blir särskilt intressant.

Han säger samtidigt:

”Jag har alltid trott på en total yttrandefrihet.”

Om han menar att människor ska få uttrycka även mycket obehagliga uppfattningar uppstår en uppenbar fråga:

Ska samma princip gälla inne i en moské?

Det är precis den typen av konflikt som en demokratiminister skulle behöva hantera.

Yttrandefriheten är lätt att försvara när vi tycker om det som sägs.

Det verkliga testet kommer när vi avskyr budskapet.

6. RIVA MOSKÉER

Här måste vi vara ännu försiktigare.

En minister kan naturligtvis inte bestämma:

”Den moskén gillar jag inte – riv den.”

Fastigheter omfattas av lagstiftning och egendomsskydd. Myndighetsbeslut måste ha lagstöd.

Det kan finnas situationer där en byggnad stängs eller i andra sammanhang måste rivas enligt lag.

Men att riva en moské därför att regeringen ogillar den religiösa verksamheten är en helt annan sak.

Sverige styrs inte genom ministerorder av det slaget.

Och det leder oss till en viktig punkt.

EN SVENSK MINISTER BESTÄMMER INTE ÖVER MYNDIGHETERNA PÅ DET SÄTTET

Det svenska systemet skiljer sig från många andra länders.

En minister får inte gå in och bestämma hur en myndighet ska avgöra ett enskilt ärende.

Det brukar beskrivas som förbudet mot ministerstyre.

En demokratiminister Jomshof skulle därför inte personligen kunna ringa en myndighet och säga:

”Stäng den moskén.”

Regering och riksdag kan förändra lagar och regler inom grundlagens ramar.

Myndigheterna tillämpar dem i enskilda fall.

Den skillnaden är fundamental.

7. SKICKA HEM IMAMER

Här beror nästan allt på vem personen är och på vilken rättslig grund staten agerar.

En utländsk medborgare som inte har rätt att vistas i Sverige är en situation.

En person som bedöms utgöra ett säkerhetshot kan aktualisera särskilda regler.

En svensk medborgare är något helt annat.

Och en person kan inte automatiskt utvisas bara därför att regeringen ogillar personens religiösa uppfattning.

Återigen måste man skilja mellan:

åsikt

och

brott eller andra lagliga grunder för ingripande.

Det är en viktig gräns i en rättsstat.

8. FÅ MUSLIMER ATT LÄMNA ISLAM

Här kommer kanske den mest principiellt intressanta delen av intervjun.

Jomshof säger att muslimer borde lämna islam och hellre bli kristna eller ateister.

Det får han naturligtvis argumentera för.

Religionsfriheten fungerar åt båda håll.

Du har rätt att ha en religion.

Du har rätt att lämna en religion.

Och du har rätt att försöka övertyga andra om att din uppfattning är bättre.

En muslim får argumentera för islam.

En kristen får argumentera för kristendomen.

En ateist får argumentera mot religion.

Och Richard Jomshof får argumentera för att människor bör lämna islam.

Det är en del av det öppna samhället.

Men något förändras när frågan blir:

Ska staten försöka få medborgare att överge en viss religion?

Där uppstår en helt annan principiell fråga.

9. ”AVHOPPARVERKSAMHET”

Jomshof får frågan om samhället borde bedriva avhopparverksamhet för människor som bokstavstroget följer Koranen.

Han svarar att det vore en välgärning om människor kunde fås att sluta tro på det.

Här måste två saker hållas isär.

Att hjälpa människor som själva vill lämna en våldsbejakande extremistisk miljö är en sak.

Att staten försöker få människor att lämna en laglig religion är något helt annat.

Det första kan handla om säkerhet och hjälp till individen.

Det andra handlar om statens förhållande till religionsfriheten.

Och skillnaden är enorm.

DEN STORA MOTSÄTTNINGEN

Det är här hela intervjun blir riktigt intressant.

Richard Jomshof säger sig vilja försvara:

total yttrandefrihet.

Han vill samtidigt bekämpa vad han betraktar som islamisering.

De båda ambitionerna kan komma i konflikt.

För ett demokratiskt samhälle kan inte bara försvara yttrandefriheten för människor som demokraten håller med.

Det måste också tolerera människor som:

har fel,

har extrema åsikter,

är religiösa,

är antireligiösa,

är konservativa,

är radikala,

eller uttrycker sådant som majoriteten finner stötande.

Fram till den punkt där lagen sätter gränsen.

Och det är just den gränsen som är demokratins svåraste uppgift.

MEN JOMSHOF HAR OCKSÅ EN POÄNG

Det vore lika fel att låtsas att religionsfriheten innebär att staten måste acceptera vad som helst.

Det gör den inte.

Religion står inte över lagen.

En religiös övertygelse ger ingen rätt att begå brott.

Den ger ingen rätt att använda våld.

Den ger ingen rätt att hota andra.

Den innebär inte automatiskt rätt till offentliga bidrag.

Och religiösa organisationer kan granskas precis som andra organisationer.

Religionsfrihet betyder inte frihet från svensk lag.

Det gäller islam.

Det gäller kristendom.

Det gäller varje annan religion.

DEN VERKLIGA FRÅGAN ÄR DÄRFÖR INTE ISLAM

Den principiellt större frågan är:

Hur långt får demokratin gå för att försvara sig mot människor och rörelser som den anser vara antidemokratiska?

Det finns inget enkelt svar.

Går staten för långt kan demokratin själv börja inskränka de friheter den säger sig försvara.

Gör staten ingenting kan extrema och våldsbejakande rörelser utnyttja det öppna samhällets friheter.

Den balansen är svår.

Och just därför skulle Richard Jomshofs eventuella utnämning till demokratiminister vara särskilt intressant.

Han skulle inte bara behöva bekämpa sådant han själv betraktar som antidemokratiskt.

Han skulle behöva försvara rättigheterna även för människor vars övertygelse han starkt ogillar.

VIGRANSKAR

Det går alltså inte att ge ett enda svar på frågan om Jomshofs program är möjligt.

Vissa delar kan ligga inom politikens handlingsutrymme.

Andra skulle kräva ny lagstiftning.

Flera skulle möta svåra grundlags- och människorättsfrågor beroende på exakt hur de utformas.

Och en minister kan inte själv bestämma att en viss moské ska stängas eller att en viss person ska utvisas.

Det är därför vi tycker att Jomshofs utspel förtjänar mer än rubriker om vad han vill göra.

Han bör få konkreta följdfrågor:

Exakt vilka religiösa plagg vill han förbjuda – och var?

Vilket lagstöd tänker han sig?

Ska samma regler gälla andra religioner?

Vad menar han juridiskt med ”radikala budskap”?

Vilka yttranden ska fortfarande vara tillåtna?

Under vilka omständigheter ska en moské kunna stängas?

Vad menar han med att ”riva” en moské?

Vilka imamer ska kunna utvisas och på vilken rättslig grund?

Ska staten verkligen försöka få människor att lämna en laglig religion?

Och den kanske mest intressanta frågan:

Om Richard Jomshof vill ha ”total yttrandefrihet” – gäller den även den muslim vars åsikter han själv avskyr?

Det är ingen fråga om att vara för eller emot Richard Jomshof.

Det är en fråga om något betydligt större:

Vad får staten göra i demokratins namn för att försvara demokratin?

Det är där den verkliga granskningen börjar.

FAKTA FÖRST.