VEM TAR RISKEN NÄR SVERIGE BYGGER NY KÄRNKRAFT?
Article Read Time
Sverige vill bygga ny kärnkraft. Företagen vill bygga – men inte bära hela risken själva. Därför går staten in med lån, prisgarantier och riskdelning. Frågan är inte bara vad kärnkraften kostar. Frågan är vem som betalar om kalkylen inte håller.
FAKTA FÖRST.
Den 27 augusti kom ytterligare ett besked.
Ett projektbolag ägt av Fortum har lämnat in en ansökan om statligt stöd för ny kärnkraft.
Det är den femte ansökan sedan Sveriges nya finansieringsmodell öppnades.
Det kan låta som en vanlig investering:
Ett företag vill bygga ett kraftverk. Företaget lånar pengar, bygger anläggningen, säljer el och tjänar pengar om investeringen lyckas.
Men den svenska modellen för ny kärnkraft fungerar inte riktigt så.
För här kliver staten in.
Och därmed även skattebetalaren.
VARFÖR BEHÖVS STATEN?
Kärnkraft har ett särskilt ekonomiskt problem.
Det krävs mycket stora investeringar långt innan den första kilowattimmen kan säljas.
Byggtiden är lång.
Framtidens elpris är osäkert.
Förseningar kan bli dyra.
Räntor kan förändras.
Regler kan förändras.
Och ett kärnkraftsprojekt kan sträcka sig över generationer.
Regeringens egen beskrivning är tydlig: dessa risker leder till höga avkastningskrav från privata investerare. Genom att staten tar en del av riskerna kan finansieringskostnaden pressas ned.
Det är alltså själva grundidén:
Staten tar risk för att göra investeringen möjlig och billigare.
DEN SVENSKA MODELLEN HAR TRE DELAR
Sedan den 1 augusti 2025 kan företag ansöka om statligt stöd för investeringar i ny kärnkraft.
Modellen omfattar investeringar motsvarande ungefär 5 000 MW, cirka fyra stora reaktorer.
Stödet består huvudsakligen av tre delar:
1. Statliga lån
2. Dubbelriktade differenskontrakt
3. Risk- och vinstdelning
Alla tre flyttar eller delar risk mellan företaget och staten.
Men på olika sätt.
1. STATEN LÅNAR UT PENGARNA
Staten kan låna billigare än nästan alla privata företag.
Den fördelen används för kärnkraftsprojekten.
Staten kan ge lån till bland annat projektering, byggande och provdrift.
Företaget måste också skjuta till eget kapital – staten finansierar alltså inte hela projektet.
Lånen ska betalas tillbaka när reaktorn är i drift.
Det låter tryggt.
Men regeringen skriver samtidigt uttryckligen att konstruktionen innebär att kreditrisken överförs till staten.
Det är en viktig formulering.
Ett statligt lån är fortfarande ett lån.
Men om ett projekt får allvarliga ekonomiska problem är det staten som är långivare.
Och staten är ytterst:
vi.
2. STATEN HJÄLPER TILL ATT GARANTERA ELPRISET
När reaktorn väl är färdig uppstår nästa risk.
Vad kostar elektriciteten om 15, 20 eller 30 år?
Ingen vet.
Därför används ett så kallat dubbelriktat differenskontrakt.
Principen är ganska enkel.
Man bestämmer ett lösenpris.
Om marknadspriset på el blir lägre än lösenpriset får kärnkraftsbolaget ersättning från staten.
Om elpriset blir högre än lösenpriset ska bolaget i stället betala mellanskillnaden till staten.
Det är därför fel att beskriva konstruktionen som en enkel prisgaranti där staten alltid förlorar.
Den är dubbelriktad.
Staten tar en del av nedsidan.
Men staten kan också få del av uppsidan.
MEN HÄR FINNS DEN STORA FRÅGAN
Anta att framtidens elpris blir betydligt lägre än vad projektets ekonomi kräver.
Då kan staten behöva betala.
År efter år.
Om elpriset däremot blir högt kan pengar gå åt andra hållet – från kärnkraftsbolaget till staten.
Därför går det inte i dag att säga vad differenskontraktet slutligen kommer att kosta staten.
Det beror bland annat på framtidens elpriser och de villkor som förhandlas fram.
Vi flyttar alltså en del av osäkerheten från investeraren till staten.
3. STATEN DELAR ÄVEN PROJEKTRISKEN
Sedan kommer den tredje komponenten.
Risk- och vinstdelningen.
Investerarna ska få ett visst skydd om projektets lönsamhet utvecklas sämre än förväntat.
Men om projektet går bättre ska staten kunna få del av den ekonomiska uppsidan.
Villkoren för lån och differenskontrakt kan justeras beroende på vilken avkastning investerarna faktiskt får.
Återigen:
Det handlar inte om att staten tar all risk.
Det handlar om att staten gör den privata risken mindre.
OCH NU HAR STATEN GÅTT ÄNNU LÄNGRE
Ett konkret projekt visar hur långt den nya statliga rollen kan sträcka sig.
Videberg Kraft, som planerar nya reaktorer vid Ringhals, ansökte om stöd i december 2025.
I juni 2026 blev staten 60-procentig ägare i bolaget.
Vattenfall och Industrikraft äger vardera 20 procent.
Regeringen har dessutom fått möjlighet att skjuta till upp till 34,3 miljarder kronor i kapital under byggperioden, under förutsättning att övriga ägare skjuter till sina delar.
Det här är något annat än bara ett statligt lån.
Staten är ägare.
Därmed får staten möjlighet att ta del av framtida värden.
Men staten exponeras också direkt mot projektets risker.
SEDAN KOMMER AVFALLET
Och här blir tidsperspektivet nästan svindlande.
Nya kärnkraftsreaktorer innebär också nytt radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.
Regeringen bedömer de fasta kostnaderna för ett nytt kärnavfallsprogram baserat på etablerad teknik till omkring:
122 MILJARDER KRONOR
i 2026 års prisnivå.
Dessutom finns en ram på ytterligare 61 miljarder kronor för möjliga fördyringar.
Men här måste vi vara mycket noggranna.
Det betyder inte att staten redan har beslutat att betala 183 miljarder kronor.
Beloppen är ramar för vad staten ska kunna förhandla och avtala om.
Tanken är dessutom att de företag som producerar avfallet i slutänden ska bära sina delar av kostnaderna.
Problemet är den första aktören.
Om bara ett kärnkraftsprojekt finns kan den första aktören annars riskera att ensam behöva bära fasta kostnader för ett system som senare ska användas av flera.
Därför kan staten tillfälligt bära en del av den risken.
När fler reaktorer ansluter ska statens åtagande minska. Vid cirka 5 000 MW ny kärnkraft är regeringens avsikt att aktörerna själva ska bära de förväntade fasta kostnaderna.
Det är en viktig skillnad.
Riskram är inte samma sak som faktisk kostnad.
VARFÖR GÖR MAN SÅ HÄR?
Därför att alternativet kan vara att ingen bygger.
Ett privat företag måste fråga:
Vad händer om bygget blir dyrare?
Vad händer om räntorna stiger?
Vad händer om elpriset blir lågt?
Vad händer om politiken förändras?
Vad händer om reglerna förändras under ett projekt som kan löpa i mer än hundra år?
Ju större osäkerheten är, desto högre avkastning kräver investeraren.
Och desto dyrare blir finansieringen.
Statens argument är därför i grunden ekonomiskt:
Genom att staten tar en del av risken kan hela projektet finansieras billigare.
Det är också precis så regeringens finansieringsmodell motiveras.
MEN BILLIGARE FINANSIERING BETYDER INTE ATT RISKEN FÖRSVINNER
Det är här debatten ibland blir märklig.
Risk kan flyttas.
Risk kan delas.
Risk kan prissättas.
Men risk kan inte trollas bort.
När staten lånar ut pengar billigare beror det på att svenska staten har mycket hög kreditvärdighet.
Det sänker räntan.
Men kreditrisken finns fortfarande.
När staten garanterar en ekonomisk botten för framtida elintäkter minskar bolagets marknadsrisk.
Men någon måste bära den risken.
Det gör staten.
VEM VINNER OM DET GÅR BRA?
Det är lika viktigt att fråga.
Om vi bara granskar statens nedsida blir bilden missvisande.
Lånen ska betalas tillbaka.
Differenskontrakten fungerar åt båda hållen.
Riskdelningsmodellen innehåller även vinstdelning.
Och i Videberg Kraft är staten dessutom majoritetsägare.
Om projektet blir framgångsrikt kan staten alltså också få ekonomisk uppsida.
Det är därför modellen bör beskrivas som:
riskdelning
inte bara:
subvention.
DEN VERKLIGA FRÅGAN ÄR DÄRFÖR INTE OM STATEN TAR RISK
Det gör staten.
Det står uttryckligen i själva konstruktionen.
Den intressanta frågan är:
FÅR SKATTEBETALARNA RIMLIGT BETALT FÖR RISKEN DE TAR?
Där finns den granskning som kommer att behövas under många år.
Vilken ränta får staten?
Vilket lösenpris sätts för elen?
Hur delas kostnadsöverdrag?
Vad händer vid stora förseningar?
Hur mycket eget kapital riskerar företagen?
Hur delas vinster om projekten blir mycket lönsamma?
Och vad händer om ett projekt aldrig färdigställs?
Det är där vi kommer kunna avgöra om avtalen är bra eller dåliga för staten.
Inte genom att bara konstatera att det finns statligt stöd.
VIGRANSKAR
Det går alltså redan nu att slå fast några saker.
Företagen tar risk.
De måste investera eget kapital och kan förlora pengar.
Staten tar risk.
Genom lån, prissäkring, riskdelning och i ett konkret projekt även direkt ägande.
Elkunderna påverkas.
På lång sikt är hela modellen byggd kring vilket pris elektriciteten kan produceras och säljas för.
Skattebetalarna tar ytterst en del av risken.
Men de kan också få tillbaka pengar genom återbetalda lån, differenskontrakt, vinstdelning och statligt ägande.
Därför är frågan inte:
”Betalar staten kärnkraften?”
Det är för enkelt.
Den bättre frågan är:
HUR MYCKET RISK TAR STATEN – OCH VAD FÅR VI I UTBYTE?
Det svaret finns ännu inte.
För mycket kommer att avgöras i de konkreta avtal som förhandlas mellan staten och varje projekt.
Och just därför är det där granskningen bör börja.
Följ pengarna. Följ avtalen. Följ risken.
FAKTA FÖRST
Redaktionen, S, Kling, VIGRANSKAR
