Moderaterna vill säkerhetspröva framtida statsråd

Moderaterna vill att framtida statsråd ska säkerhetsprövas innan de tillträder sina poster. Förslaget presenterades i dag av justitieminister Gunnar Strömmer, utrikesminister Maria Malmer Stenergard och försvarsminister Pål Jonson. Bakgrunden är enligt partiet det skärpta säkerhetsläget och de senaste avslöjandena om olämpliga personer i politiken.

På ett plan är förslaget lätt att förstå.

Ministrar kommer i kontakt med mycket känslig information. De deltar i beslut om försvar, underrättelser, internationella relationer och rikets säkerhet. Gunnar Strömmer pekar just på hur mycket säkerhetskänsligt material statsråd hanterar.

Men när man går ett steg längre uppstår en betydligt svårare fråga:

Vem ska få avgöra om en politiker är lämplig att bli minister?

I dag är statsråd undantagna

Moderaterna konstaterar själva att statsråd och andra förtroendevalda i dag är undantagna från de säkerhetsprövningar som normalt används för personer som arbetar i säkerhetskänslig verksamhet. Partiet vill nu utreda om detta bör ändras.

Det är alltså inte fråga om ett färdigt system som kan införas i morgon.

Moderaterna vill att frågan ska snabbutredas eller föras in i en redan pågående utredning. Den så kallade klareringsutredningen ska enligt partiets förslag kunna få tilläggsdirektiv och ska redovisas 2027.

I väntan på en sådan utredning vill M att partierna själva gör omfattande kontroller av personer som kan bli statsråd, exempelvis med hjälp av privata säkerhetsföretag.

Det sista är i sig värt att fundera över.

Säkerhet mot demokrati

För en vanlig säkerhetsklassad tjänst är grundprincipen relativt tydlig. Om en person bedöms vara opålitlig ur säkerhetssynpunkt kan personen nekas den aktuella befattningen.

Men ett statsråd är något annat.

Ministrarna utses politiskt. Regeringen ytterst bygger på resultatet av ett demokratiskt val och på statsministerns rätt att välja sina statsråd.

Om en säkerhetsprövning ska kunna stoppa en minister måste någon därför få möjlighet att säga:

”Den här personen får inte bli statsråd.”

Vem ska det vara?

Säkerhetspolisen?

Regeringskansliet?

En särskild nämnd?

Ett privat säkerhetsföretag?

Eller statsministern själv efter att ha fått ett säkerhetsunderlag?

Skillnaden är enorm.

Om Säpo får säga nej

Anta att ett parti efter valet vill utse en viss person till utrikesminister.

En säkerhetsprövning upptäcker gamla kontakter, ekonomiska problem, relationer till främmande makt eller andra omständigheter som bedöms innebära en sårbarhet.

Om Säpo då endast lämnar information till statsministern är det fortfarande statsministern som fattar det politiska beslutet.

Men om Säpo i praktiken får veto över utnämningen har en myndighet fått möjlighet att stoppa en politiskt utsedd minister.

Det är ett mycket större konstitutionellt steg.

Och det behöver diskuteras öppet innan ett sådant system införs.

Vad ska egentligen prövas?

Nästa problem är kriterierna.

En säkerhetsprövning handlar normalt inte bara om kriminalitet.

Man kan titta på lojalitet, sårbarheter, ekonomiska problem, kontakter med främmande makt och andra omständigheter som kan göra en person utsatt för påverkan.

Men för en politiker uppstår snabbt besvärliga gränsdragningar.

Är tidigare kontroversiella politiska uttalanden relevanta?

Är medlemskap i en organisation relevant?

Hur långt tillbaka ska man gå?

Ska politiska åsikter någonsin kunna påverka bedömningen?

Och vad händer om bedömningen bygger på underrättelseinformation som den berörda politikern aldrig får möjlighet att bemöta?

Det är precis sådana frågor som gör att detta inte bara är en administrativ reform.

Det handlar om demokratins spelregler.

Expos SD-granskning används som argument

Moderaterna hänvisar bland annat till Expos avslöjande om en SD-tjänsteman som uppges ha spridit proryska budskap. Man hänvisar också till att Vänsterpartiet strukit ett stort antal kandidater efter uppgifter om bland annat antisemitism och terrorhyllningar.

Det visar varför frågan kommit upp just nu.

Men det är också viktigt att skilja mellan två saker.

En tjänsteman eller kandidat är inte automatiskt ett framtida statsråd.

Och en journalistisk granskning är inte samma sak som en säkerhetsprövning enligt lag.

Om Sverige ska skapa ett nytt system bör det därför byggas för alla framtida regeringar, inte för att lösa ett specifikt problem i en specifik valrörelse.

Privata säkerhetsföretag väcker ytterligare frågor

Moderaternas tillfälliga förslag om att partier kan använda privata säkerhetsföretag är också intressant.

Ett privat företag kan göra bakgrundskontroller.

Men ett sådant företag har inte nödvändigtvis tillgång till samma underrättelseinformation som Säpo.

Och om privata aktörer ska granska framtida ministrar uppstår andra frågor:

Vem väljer företaget?

Vilka databaser används?

Hur skyddas personuppgifterna?

Vem granskar granskaren?

Det kan därför vara en praktisk lösning för partiernas interna kontroller, men knappast en fullständig ersättning för ett genomtänkt offentligt system.

VIGRANSKAR

Grundtanken är svår att avfärda.

En svensk minister kan få tillgång till information som, om den hamnar i fel händer, kan skada landet allvarligt.

Det är därför fullt rimligt att fråga varför säkerhetskraven inte är tydligare.

Men frågan får inte stanna där.

För säkerhet handlar inte bara om att hindra olämpliga personer från att komma nära hemligheter.

Demokrati handlar också om vem som får avgöra vilka politiker som får inneha makten.

Moderaternas förslag öppnar därför en större diskussion än partiet kanske avsåg:

Hur skyddar Sverige sina hemligheter utan att samtidigt ge myndigheter eller privata säkerhetsaktörer för stor makt över den demokratiska processen?

Det är den frågan som måste besvaras innan säkerhetsprövning av ministrar blir verklighet.

VIGRANSKAR