Sveriges statminister Tage Erlander (till höger) träffar USA:s president Harry S Truman i Washington 1952. Under besöket diskuterades villkoren i ett avtal mellan Nato och Sverige. © Sjöberg bild

På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades »den sextonde Natostaten» av dem som visste. För redan från start var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvars-alliansen. Hur blev det så? Här är berättelsen om hur Sverige blev Natoallierad i det fördolda.

Text:Daniel Rydén

När Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986, var det sent på lördagskvällen. Viceamiral Per Rudberg, som till nyligen varit chef för den svenska marinen, hade gått och lagt sig. Först nästa morgon hörde han nyheten på Ekot. Rudberg gick omedelbart till telefonen och ringde upp överbefälhavare Lennart Ljung.

”Om det behövs är jag klar”, sa amiralen kort.

Klar att resa till USA. Till Washington, där Sveriges marinchef hade sin placering i händelse av ett krig. Mordet på landets statsminister kunde ju vara något allvarligare än ett vansinnesdåd, skulle Per Rudberg många år senare förklara för journalisten Mikael Holmström. Det kunde vara början på en attack mot Sverige.

I så fall visste landets högsta militärer sedan länge vad som gällde. I händelse av ett akut krisläge skulle marinchefen snabbt lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Väl i säkerhet där skulle han organisera motståndet. Om Sverige ockuperades skulle den övriga militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Så snart som möjligt skulle sedan försvarsalliansen Natos styrkor hjälpa Sverige att slå tillbaka angriparen.

Sådan var planeringen och den var absolut hemlig, för Sverige var ”alliansfritt”. Neutralitetspolitiken var den främs-ta garanten för landets oberoende, det hade Olof Palme inskärpt många gånger och så hade det varit i generationer.

Låt oss gå ytterligare fyra årtionden bakåt i tiden. Fredagen den 4 maj 1945 hade Föreningen Sveriges Flotta sitt årsmöte i Stockholm. Utrikesminister Christian Günther höll högtidstalet. ”Världskriget lider mot sitt slut, dess utgång är given”, började Günther, ”nu är det dags att tänka på framtiden”.

I San Francisco hade den internationella konferensen som skulle bilda Förenta Nationerna nyss börjat. Christian Günther varnade dock sina svenska åhörare för att tro för mycket på FN:s förmåga att bevara världsfreden. Och när det gällde Sveriges förmåga att bidra till denna var utrikesministern säker på sin sak:

”Sverige främjar bäst världsfreden genom att hålla sig utanför alla stormaktsblock och stormaktsallianser.”

Redan innan andra världskriget var avslutat stod det klart att de allierade stater som gemensamt besegrat Hitlertyskland snart skulle splittras i två oförsonliga block. I det läget gällde det för Sverige att fortsätta den politik som hållit landet utanför krig ända sedan det tidiga 1800-talet, när Karl XIV Johan grundlade det som skulle bli den svenska linjen: alliansfrihet i fred, neutralitet i krig.

”Varje stormakt, som skulle få oss med i ett allianssystem, skulle därigenom riskera att skapa en irritations-faktor i för-hållandet till en annan stormakt”, varnade Christian Günther.

Sommaren 1945 lämnade den opolitiske utrikesministern Günther plats för en socialdemokratisk efterträdare, men generationer svenska regeringar skulle därefter instämma helt och fullt i formuleringarna från Sveriges Flottas möte. Sveriges alliansfrihet och neutralitet värnades med fasthet – i högtidstal och proklamationer, regeringsförklaringar och diplomatiska skrivelser. I praktiken borde Sverige dock föra en annan politik, det var både regering och militärledning övertygade om. Hur skulle det annars gå när ryssen kom?

Under andra världskriget hade den svenska militärledningen planerat för två tänkbara huvudscenarier, så kallade krigsfall. Krigsfall 1 bestod i ett angrepp från Tyskland. I Krigsfall 2 hette angriparen Sovjetunionen. Efter den tyska kapitulationen 1945 återstod bara alternativ två. För Sveriges militära och politiska ledning, liksom för de flesta svenskar, var Sovjetunionen nu det stora och enda hotet mot landets säkerhet. De militära strategerna delade in det återstående krigsfallet i tre varianter, beroende på om ett sovjetiskt angrepp skulle riktas mot norra, centrala eller södra Sverige.

Dela det här:

  