Så blev Sverige en del av Nato 2

Hur skulle man värja sig?

På papperet stod Sveriges försvarsmakt väl rustad efter sex års beredskap och uppbyggnad, men den militära utrustningen var till stora delar omodern. Landet hade varit avskuret från den tekniska utvecklingen i de krigförande länderna, och den teknologi som nu behövdes fanns bara att tillgå i USA och Storbritannien. Svenska militärer började göra studieresor dit, men både britter och amerikaner var tydligt skeptiska till att sälja militär och teknologisk utrustning till Sverige, vars export av järnmalm, kullager och and-ra krigsviktiga produkter till Hitlertyskland fanns i färskt minne. Den svenska ”neutraliteten” stod inte högt i kurs, varken i London eller Washington.

För socialdemokraten Tage Erlander, som blev statsminister 1946, blev det därför viktigt att övertyga västmakterna om Sveriges pålitlighet. Erlander var en varm vän av USA och en lika bergfast motståndare till kommunismen.”De flesta talar om nära förestående ryska framstötar i

Skandinavien”, skrev en orolig statsminister i sin dagbok den 10 mars 1948. Då hade det gått två veckor sedan sovjetstödda kommunister störtat den demokratiska regeringen i Tjeckoslovakien, och lika länge sedan Sovjetunionens ledare Josef Stalin tvingat Finland att förhandla om en framtida ”vänskaps-, samarbets- och biståndspakt”.

Den finsk-sovjetiska pakten undertecknades den 6 april och därefter kom uppgifter om att Norge stod näst i tur. Det ryska hotet tedde sig verkligt: i Västeuropa hade de allierade vid det här laget tagit hem de flesta av sina soldater, i öst stod Röda armén orubbad med 1,7 miljoner man under vapen.

För att möta detta hot bildade Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg den 17 mars 1948 en allians som de kallade Brysselpakten. Men det stod alldeles klart att de skulle vara chanslösa utan militär hjälp från USA. Förhandlingar inleddes och kunde avslutas på bara fyra månader. Den 4 april 1949 undertecknades ett avtal som kallades North Atlantic Treaty och vars femte artikel började:

Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som attack mot dem alla…

Med denna princip som bas bildades försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organization, Nato. Tolv stater anslöt sig, det alliansfria Sverige stod utanför. För Tage Erlander framstod detta till stora delar som en formalitet. Inte för att han avsåg att Sverige skulle gå i krig för ett annat land, men…

Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.

Så skrev det neutrala Sveriges statsminister i sin dagbok i september 1950. Då hade Koreakriget rasat i tre månader, ett krig som geografiskt stod mellan nord och syd men i världspolitiken utkämpades mellan öst och väst.

Medan Tage Erlander nu blev alltmer besluten att knyta Sveriges öde till Natos var USA än mer beslutsamt att strypa försäljningen av strategiska varor till det kommunistiska östblocket. En USAledd embargopolitik inleddes och om Sverige ville köpa militär utrustning av västmakterna måste man respektera den fullt ut. Hur skulle man kunna göra det utan att samtidigt överge neutralitetspolitiken? Svar: Genom att göra det i hemlighet.

På kvällen den 2 juli 1952 satte sig generalmajor Richard Åkerman, chef för Försvarsstaben, som vanligt för att skriva dagbok. Men i dag skulle han notera något historiskt:

Avtal gjort med USA om köp av mtrl i USA. Vi ha med spetsfundiga formuleringar gått med på de villkor, som ställer oss i paritet med Nato-länderna. Detta får absolut ej offentlig-göras, ty då får Sovjet rätt i att Erlander var där för sådant.

Där för sådant? Statsminister Tage Erlander hade varit i USA på våren. Resan kallades inofficiell och skulle se ut som en semester med familjen. Men på programmet stod ett besök hos president Harry S Truman i Vita huset. Inför detta hade USA:s nye Stockholmsambassadör Dean Acheson rapporterat till Truman om Erlander:

Jag är säker på att han är villig att gå ganska långt för att samarbeta med oss, särskilt om det kan göras utan offentlighet. För han önskar inte gå tvärs emot den svenska allmänna opinionen som, måste det medges, stöder den rådande svenska utrikespolitiken.

Ambassadörens analys var riktig. Tage Erlander var beredd att gå ganska långt. Besöket i Vita huset avlöpte synnerligen väl, och när den svenske statsministern återvänt hem skickade han statsrådet Dag Hammarskjöld (ansvarig för internationella ekonomiska frågor) till Washington med ett konkret budskap: Sverige skulle till punkt och pricka följa de principer om ”ömsesidigt militärt bistånd” som USA hade satt upp.

Därmed öppnades dörrarna. Den 1 juli 1952 undertecknades avtalet som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA, tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i väntan på Nato.

Om detta yppades ingenting offentligt. Officiellt var Tage Erlanders USA-resa fortfarande en rent privat historia.