Så blev Sverige en del av Nato 3

”I realiteten spelade den en avgörande roll för den uppgörelse som inordnade Sverige i västs ekonomiska krigföring och samtidigt gav Sverige samma militärtekniska fördelar som USA:s västeuropeiska allierade”, skrev forskaren Wilhelm Agrell när han drygt fyrtio år senare i boken Den stora lögnen (1991) berättade hur det svenska Nato-samarbetet föddes.

Kanoner och handeldvapen, spaningsutrustning och radarstationer, oljor, drivmedel och gummidäck – mycket stod på inköpslistan när svenska militärer skrev avtal med USA. I gengäld skickades information västerut, i sällskap med löften om att Nato skulle få använda svenskt luftrum och svenska baser om det behövdes. Sverige låg strategiskt bra till i Östersjön, en rejäl bit östligare än järnridån genom Tyskland, dessutom i ett område där Sovjetunionen hade samlat en stor del av sin militära verksamhet.

Strax efter klockan nio på morgonen fredagen den 13 juni 1952 startade en svensk DC3:a från Bromma med åtta mans besättning. Den flög ut över Östersjön. Klockan 11.23 uppfattade markstationen på F2 i Hägernäs ett sista anrop från planet, därefter blev det tyst. DC3:an var spårlöst försvunnen.

Tre dagar senare sköts ett svenskt plan, av typen Catalina, ner när man var ute och letade efter vraket. Granaten var sovjettillverkad och Sverige protesterade, men alla inblandade ansåg att nedskjutningen borde ha lett till mer bråk mellan Sverige och Sovjet än den gjorde.

Först 1991 erkände Sovjetunionen att man skjutit ner DC3:an på internationellt vatten utanför Gotska Sandön. Och inte förrän elva år därefter kom det fram att det svenska planet hade spanat i samarbete med Storbritannien. DC3:an hittades och bärgades 2004, och året därpå fick världen veta att besättningen, för Natos räkning, spionerat på en sovjetisk flottövning.

Om svenska folket var ovetande om Sveriges bindningar till Nato så var ledningen i Moskva desto mer väl-informerad. Redan 1948 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU värvat en svensk flygöverste som agent. Han hette Stig Wennerström och skulle under hela 1950–talet hålla Sovjetunionen informerad om den svenska försvarsplaneringen. När Wennerström avslöjades 1963 hade han i sex år varit sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition.

Sveriges hemliga samarbete med Nato skulle vara så länge kalla kriget pågick, och trots att de officiella svenska relationerna med USA under långa tider var djupfrysta påverkades inte det goda förhållandet bakom kulisserna. När dåvarande utbildningsministern Olof Palme i februari 1968 hade retat USA genom att delta i en demonstration mot Vietnamkriget (ambassadören William Heath kallades hem i fem veckor) ringde Palme snabbt till sin vän Birger Elmér som var underrättelsechef på Försvarsstaben:

”Håll för fan Washington på gott humör!”, sa Palme.

Detta ordnades bland annat genom att Sverige försåg USA med hemlig information om Nordvietnam, vars kamp Olof Palme officiellt solidariserade sig med.

”All den retorik som pågick om Vietnamkriget – den hade ingenting att göra med facts on the ground: allt sam-arbete på försvars- och underrättelsesidan. Det låg naturligtvis i bägge ländernas intresse”, säger USA-diplomaten James Lowenstein i Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (2011).

Hur många svenskar kände till vad som pågick? Inte många, det är forskarna ense om. Ledande militärer visste förstås, men exakt hur många som hade den fullständiga bilden är fortfarande oklart.

Inom den socialdemokratiska regeringen kände bara en trång krets till hur nära knutet Sverige var till Nato: Tage Erlander, som var statsminister till 1969, Torsten Nilsson som var försvarsminister på 50-talet och utrikesminister på 60-talet, Sven Andersson som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta framställs som samarbetets främste ”arkitekt”, samt Olof Palme som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och 1969 efterträdde honom som partiledare och statsminister.

Utåt framhöll Palme alltid neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende. När han mördades 1986 ”räckte det med tryckvågen från en mördares kula för att sånär sända en hög militär till USA”, skriver Mikael Holmström.

När Svenska Dagbladets reporter 1998 avslöjade planen som gjorde att amiral Rudberg alltid hade en väska ”halvpackad” och på morgonen den 1 mars 1986 var klar att resa till USA, möttes detta av misstro från ledande politiker. Lennart Bodström, som varit utrikesminister 1982–85, avfärdade uppgifterna:

”Tanken att vi skulle säga att vi var alliansfria, men föra en annan politik, den är ju omöjlig.” Vad sa ÖB Lennart Ljung då, när Per Rudberg ringde? Det anförtrodde amiralen reportern:

”Vi håller an och ser hur det går.”

Daniel Rydén är journalist på Sydsvenskan.Redaktionen på Globalismens Oligarker refererar endast inlägget och kan inte kommenteras.

Redaktionen