Ulf Kristersson avgår – men vem kan faktiskt regera Sverige?
Article Read Time
Kristersson lämnar utan pressträff
Enligt statsministerns stab ska Kristersson inte hålla någon pressträff med anledning av avgången. Beskedet kommunicerades i stället genom den skriftliga avskedsansökan som publicerades på X.
Det är anmärkningsvärt, även om det inte är formellt fel.
En avgående statsminister har inga juridiska skyldigheter att möta medierna. Men regeringen har styrt Sverige genom en period med gängvåld, Natointräde, ekonomisk oro och ett helt nytt politiskt samarbete med Sverigedemokraterna.
Efter fyra år med Tidöavtalet finns legitima frågor att besvara:
- Varför förlorade regeringsunderlaget väljarnas förtroende?
- Vilket ansvar tar Moderaterna för nederlaget?
- Kan partiet tänka sig att stödja en blocköverskridande regering?
- Försöker Kristersson själv återkomma om oppositionens förhandlingar misslyckas?
- Vad händer nu med samarbetet med SD?
Att endast publicera ett brev ger ett formellt besked. Det ger inte väljarna någon politisk förklaring.
Regeringen försvinner inte omedelbart
Kristerssons avgång betyder inte att Sverige från samma stund saknar regering.
När statsministern har entledigats övergår regeringen till att fungera som en övergångsregering. Den sitter kvar tills en ny regering har tillträtt, men ska enligt praxis undvika politiskt kontroversiella eller långsiktigt bindande beslut som kan vänta.
Den löpande förvaltningen fortsätter. Myndigheterna arbetar vidare och Sverige behåller sin representation internationellt.
Skillnaden är att regeringen inte längre har ett politiskt mandat att driva en ny offensiv agenda.
Makten är på väg att lämnas över – men mottagaren är ännu inte utsedd.
Talmannen tar över processen
Talmannen Andreas Norlén har bekräftat att han mottagit Kristerssons begäran och inleder nu arbetet med att ta fram ett förslag till ny statsminister.
Under fredagen ska Norlén hålla enskilda samtal med företrädare för riksdagens partier.
Hans uppgift är inte automatiskt att utse ledaren för det största partiet. Han ska undersöka vem som kan tolereras av riksdagen och därefter lägga fram ett statsministerförslag för omröstning.
Sverige använder negativ parlamentarism. En kandidat behöver inte få 175 ja-röster. Kandidaten godkänns så länge färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.
Det betyder att nedlagda röster kan vara lika avgörande som aktivt stöd.
Den fråga talmannen ställer är därför i praktiken inte bara: Vem vill ni ha som statsminister?
Den är också: Vem är ni beredda att släppa fram?
