Spionchef (Michal Koudelka) varnar för ryskt Natotest inom månader – men är en invasion verkligen nära?
Article Read Time
Vad vet vi?
Flera europeiska regeringar och underrättelsetjänster har den senaste tiden varnat för ett mer offensivt ryskt agerande mot Natoländer.
Polens premiärminister Donald Tusk har uppgett att Ryssland kan använda drönare eller robotar mot mål på Natoterritorium och försöka framställa angreppen som olyckor. Syftet skulle enligt honom vara att skapa osäkerhet och splittring om hur Nato ska reagera.
Misstänkta sabotage, cyberangrepp, drönarflygningar och attacker mot europeisk infrastruktur har redan ökat oron. Ryssland har förnekat att landet planerar ett angrepp mot Nato.
Det finns dock ingen offentligt redovisad underrättelserapport som visar att en större rysk invasion av ett Natoland har beslutats eller står omedelbart inför genomförande.
Underrättelsecheferna är inte eniga
Den tjeckiska varningen är inte den enda bedömningen.
Estlands underrättelsechef Kaupo Rosin uppgav tidigare under året att Ryssland saknar resurser för att anfalla Nato under 2026 eller 2027. Han varnade däremot för att Moskva bygger upp sina styrkor och kan förstärka sin militära närvaro längs Natos östra gräns.
Företrädare för Lettland och Estland har också försökt dämpa föreställningen om ett omedelbart förestående angrepp och sagt att de inte ser sådana konkreta tecken.
Det betyder inte att hotet är obefintligt. Det betyder att bedömningarna skiljer sig åt – framför allt om tidsperspektivet och vilken typ av angrepp som är mest sannolik.
Skillnaden är avgörande.
En storskalig invasion kräver omfattande truppsammandragningar, logistik och militära förberedelser som ofta går att upptäcka. Sabotage, cyberangrepp och begränsade drönaroperationer kan däremot genomföras snabbt och med möjlighet för angriparen att förneka ansvar.
Det farligaste scenariot kan vara ett litet angrepp
Ryssland behöver inte försöka erövra ett helt land för att skapa en kris inom Nato.
Ett begränsat intrång, en robot som träffar ett gränsområde eller ett sabotage mot kritisk infrastruktur kan tvinga medlemsländerna att ta ställning till om händelsen ska betraktas som ett väpnat angrepp.
Enligt artikel 5 i Natofördraget betraktas ett väpnat angrepp mot en medlem som ett angrepp mot samtliga. Varje medlemsland ska därefter vidta de åtgärder som landet bedömer nödvändiga, vilket kan inkludera militärt våld.
Men alla incidenter utlöser inte artikel 5 automatiskt. Händelsen måste bedömas politiskt och militärt, och ansvaret måste kunna knytas till en angripare.
Det är just denna gråzon som kan utnyttjas.
Om ett angrepp är tillräckligt allvarligt för att skapa rädsla men tillräckligt oklart för att splittra medlemsländerna kan själva osäkerheten bli vapnet.
