Östersjöväldet – befrielsemakt eller imperium?

Under 1600-talet tog Sverige kontroll över stora delar av Östersjöns kuster. Kungamakten sade sig försvara protestantismen och rikets säkerhet. Men expansionen gav också tullinkomster, hamnar, jord och politisk makt. För människorna i Baltikum, Tyskland och de tidigare danska landskapen var Sverige sällan någon självklar befriare.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

På kartorna över stormaktstiden ser Sverige ut som ett sammanhängande mäktigt rike. Färgen breder ut sig från Finland och Baltikum till norra Tyskland och de tidigare danska landskapen.

Men kartan döljer verkligheten.

Det svenska väldet bestod av områden med olika språk, lagar, privilegier och historiska lojaliteter. De hölls samman av kungen, armén, flottan och förvaltningen – inte av någon gemensam svensk nationell identitet i modern mening.

Sverige hade blivit ett imperium.

Frågan är varför expansionen skedde – och hur människorna i de erövrade områdena uppfattade den svenska makten.

Drömmen om kontroll över Östersjön

Östersjön var en av Europas viktigaste handelsvägar. Genom hamnarna passerade spannmål, järn, koppar, trä, tjära, hampa och andra varor som behövdes av Europas växande städer och flottor.

Den stat som kontrollerade kusterna kunde skydda sin handel, påverka rivalernas transporter och ta upp tullar.

Armémuseet pekar ut drömmen om ett svenskt Östersjövälde – och kontrollen över handeln till och från regionen – som ett viktigt motiv bakom Sveriges inträde i trettioåriga kriget. armemuseum.se

Svenska makthavare talade samtidigt om rikets säkerhet. Danmark behärskade Öresund och tog upp tull från passerande fartyg. Polen gjorde anspråk på den svenska kronan. Ryssland försökte återfå tillgång till Östersjön.

Ur Stockholms perspektiv kunde varje hamn som kontrollerades av en rival bli ett hot.

Men samma säkerhetstänkande skapade en självförstärkande logik:

Ju fler områden Sverige erövrade, desto fler gränser behövde försvaras. Ju fler gränser som skulle försvaras, desto större armé krävdes. Och den större armén behövde ytterligare skatter, hamnar och territorier.

Säkerhetspolitiken blev därmed också en motor för fortsatt expansion.

Finland var en del av riket – inte en svensk koloni

Det är viktigt att skilja mellan Finland och Sveriges senare besittningar.

Under 1600-talet var Finland inte ett separat land som hade erövrats under stormaktstiden. De finska landskapen hade under århundraden ingått i det svenska riket. Invånarna representerades i ståndsriksdagen, omfattades av rikets lagar och deltog i förvaltningen.

Finländska bönder betalade skatt och finska män skrevs ut till armén på samma sätt som i rikets västra delar. Många finska soldater deltog i fälttågen i Polen, Baltikum, Tyskland och Danmark.

Men jämlikheten ska inte romantiseras.

Avståndet till Stockholm var stort, svenskan dominerade inom central förvaltning och högre samhällsskikt, och utskrivningarna kunde slå mycket hårt mot lokalsamhällena.

Finland var en del av stormaktens kärnrike – men också en av de viktigaste rekryteringsbaserna för dess krig.

Sverige stängde Ryssland ute

Genom freden i Stolbova 1617 fick Sverige kontroll över Ingermanland och Kexholms län. Det innebar att Ryssland stängdes ute från en direkt förbindelse med Östersjön.

För Sverige var detta en strategisk framgång. En viktig rival hade förlorat sina kustvägar samtidigt som Sverige kunde skapa en sammanhängande landförbindelse mellan Finland och Estland.

Men gränsområdena var befolkade av människor med egna språk, religioner och lojaliteter. Där levde bland annat ortodoxa kareler, ingrer och voterna.

Den svenska staten försökte stärka den lutherska kyrkan och knyta befolkningen närmare kronan. Det skapade religiösa och sociala motsättningar. En del ortodoxa invånare flyttade österut, medan finskspråkiga lutheraner bosatte sig i området.

Det som på den svenska kartan framstod som ett strategiskt skyddsbälte förändrade därmed människors liv, religion och bosättning.

Estland sökte skydd – men vem blev skyddad?

Delar av dagens Estland kom under svensk överhöghet redan 1561. Den lokala tysk-baltiska adeln i Reval, dagens Tallinn, sökte då skydd mot andra konkurrerande makter.

Det visar att all svensk expansion inte skedde genom en enkel militär invasion. Lokala eliter kunde själva föredra den svenska kungen framför Ryssland, Polen eller Danmark.

Men eliternas val var inte detsamma som hela befolkningens val.

Den tysk-baltiska adeln fick behålla stora delar av sina privilegier, sin jord och sin ställning. Den estniskspråkiga bondebefolkningen stod däremot i ett starkt beroendeförhållande till godsägarna.

För adeln kunde Sverige vara en beskyddare.

För bönderna kunde bytet av härskare innebära att en avlägsen kung ersatte en annan, medan den lokala maktordningen till stor del bestod.

Livland gav Sverige en handelsmetropol

Efter krigen mot Polen fick Sverige kontroll över större delen av Livland. Genom stilleståndet i Altmark 1629 befästes den svenska ockupationen.

Det viktigaste förvärvet var Riga.

Riga var en stor handelsstad och blev en av det svenska väldets mest betydelsefulla städer. Riksarkivets genomgång av rikets förvaltning beskriver Riga som en handelsmetropol inom det svenska väldet. filer.riksarkivet.se

Staden gav tillgång till handel från ett stort inland. Varor och spannmål kunde transporteras längs floden Daugava till Östersjön.

Men även i Livland dominerades jordägandet av en privilegierad tysk-baltisk adel, medan lettiska och estniska bönder levde under livegenskapsliknande förhållanden.

Den svenska kronan försökte periodvis stärka sin kontroll över adeln. Under Karl XI:s reduktion drogs omfattande gods tillbaka till staten. Det kunde begränsa godsägarnas makt, men huvudsyftet var att stärka kronans inkomster och försvar.

Reformerna gjorde inte området demokratiskt eller jämlikt.

De flyttade framför allt makt från den lokala adeln till den svenska staten.

Den ”goda svensktiden” – minne eller verklighet?

I Estlands historiska minne har den svenska tiden ibland beskrivits som den goda gamla svensktiden.

Uttrycket har kopplats till skolor, rättsliga reformer, kyrklig verksamhet och försök att begränsa vissa övergrepp mot bönderna. Universitetet i Dorpat, dagens Tartu, grundades under svenskt styre 1632.

Jämförelsen med den efterföljande ryska makten har också påverkat bilden.

Men uttrycket får inte användas som bevis för att den svenska tiden uppfattades som god av alla som levde där.

Stormaktstidens Baltikum präglades av krig, utskrivningar, skatter, social ojämlikhet och en katastrofal hungersnöd i slutet av 1600-talet. De flesta bönder hade mycket begränsade möjligheter att påverka vem som styrde.

Minnet av en epok är inte alltid detsamma som människornas erfarenheter under epoken.

Trettioåriga kriget gav Sverige makt i Tyskland

Sverige gick in i trettioåriga kriget 1630. Gustav II Adolf framställdes som protestanternas försvarare mot den katolske kejsaren.

För många protestantiska furstar och städer kunde den svenska armén verkligen uppfattas som ett skydd.

Men arméer måste försörjas.

Svenska och svenskledda trupper krävde pengar, mat, bostäder och hästar från områdena där de befann sig. Städer och byar kunde tvingas betala kontributioner. Soldaternas närvaro innebar även plundring, våld och sjukdomar.

Vilken bild som framträdde berodde därför på vem man frågade.

En protestantisk furste kunde se en nödvändig allierad.

En bonde vars gård tömdes på mat kunde se ännu en främmande armé.

Freden gjorde Sverige till en europeisk makt

Den westfaliska freden 1648 gav Sverige delar av Pommern, Wismar samt områdena Bremen och Verden.

Därmed fick den svenska kronan besittningar både vid Östersjön och Nordsjön. Sverige fick dessutom en ställning inom det tysk-romerska rikets politiska system.

Riksarkivet beskriver freden som en verklig segerfred för drottning Kristinas Sverige. Till de baltiska provinserna lades nu bland annat delar av Pommern och Bremen-Verden. filer.riksarkivet.se

De tyska områdena var strategiskt värdefulla. De gav hamnar, tullinkomster och inflytande över europeisk politik.

Men de blev aldrig vanliga svenska landskap.

De behöll i stor utsträckning egna lagar, ståndsförsamlingar och förvaltningsformer. Tyska fortsatte att vara ett viktigt myndighets- och samhällsspråk.

Det svenska imperiet var därför inte enhetligt. Kronan styrde olika områden genom olika avtal och kompromisser.

Danmark var huvudfienden i väster

Kampen mellan Sverige och Danmark handlade om kontrollen över Norden och vägarna till Nordsjön.

Danmark kontrollerade Skåne, Blekinge och Halland samt de norska landskap som omgav Sveriges västra gräns. Den danska kontrollen över Öresund gav dessutom ekonomisk och strategisk makt.

Efter kriget 1643–1645 tvingades Danmark genom freden i Brömsebro avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel. Halland överlämnades för 30 år men blev senare permanent svenskt.

Den stora förändringen kom 1658.

Karl X Gustavs armé gick över de frusna danska bälten. Danmark tvingades genom freden i Roskilde lämna bland annat Skåne, Blekinge och Bohuslän till Sverige. Även Bornholm och Trondheims län avträddes, men återgick efter nya strider genom freden i Köpenhamn 1660. Historiesajten

På några få år hade Sveriges västgräns förändrats i grunden.

Skåningarna bytte kung – inte omedelbart identitet

När Skåne blev svenskt 1658 var landskapet danskt till språk, lag, kyrklig organisation och politisk tradition.

Enligt Roskildefreden skulle invånarna få behålla sina gamla lagar och privilegier. Malmö recess 1662 bekräftade Skånes särställning. Forskning från Lunds universitet visar att regeringen från början inte hade någon omedelbar plan på fullständig integration. Lu

Det förändrades efter det skånska kriget 1675–1679.

Danmark försökte återta landskapen, och delar av befolkningen stödde de danska styrkorna. Friskyttar – av svenskarna ofta kallade snapphanar – angrep svenska transporter och soldater.

Efter kriget skärpte Karl XI kontrollen.

Svensk lag infördes. Kyrkan och utbildningen anpassades. Lunds universitet, grundat 1666, blev ett verktyg för att utbilda präster och ämbetsmän lojala med den svenska staten. Kyrkans försvenskning under 1680-talet har studerats genom lokala räkenskaper och handlingar om prästernas språk och lojalitet. portal.research.lu.se

Processen var alltså varken omedelbar eller enkel.

Skåningarna blev svenska undersåtar genom ett fredsavtal mellan kungar. Deras egen uppfattning avgjorde inte saken.

Våldet drabbade gränsbygderna

Kriget mellan Danmark och Sverige framställs ofta genom kungarnas beslut och arméernas rörelser.

För civilbefolkningen betydde samma krig inkvartering, tvångsleveranser, plundring och förstörda gårdar.

Källor från norra Skåne visar hur området drabbades när både svenska och danska arméer marscherade genom bygderna under det skånska kriget. Lu

Människor kunde tvingas byta lojalitet beroende på vilken armé som för tillfället kontrollerade området. Att hjälpa ena sidan kunde senare betraktas som förräderi av den andra.

Gränsbefolkningen bar därmed riskerna för en konflikt som beslutades långt ovanför deras huvuden.

Var Sverige en kolonialmakt?

Begreppet kolonialism förknippas ofta med europeiska erövringar i Afrika, Amerika och Asien. Det svenska Östersjöväldet fungerade inte på exakt samma sätt som de senare globala kolonialimperierna.

Men flera tydliga imperiala drag fanns:

• Territorier erövrades genom krig och fredsavtal mellan härskare.
• Lokalbefolkningen saknade möjlighet att rösta om statstillhörigheten.
• Militärmakten skyddade den nya ordningen.
• Provinsernas hamnar, skatter och jord användes för rikets strategiska intressen.
• Olika folk styrdes från ett politiskt centrum långt bort.
• Kronan anpassade styret efter lokala eliter och privilegier.

Stockholms universitet har uppmärksammat att Sveriges koloniala ambitioner under 1600-talet behöver granskas som en del av landets historia, inte avfärdas som något som bara andra europeiska stater ägnade sig åt. Stockholms universitet

Sverige grundade dessutom handelskolonier utanför Europa, däribland Nya Sverige i Nordamerika och Cabo Corso på den västafrikanska kusten.

Östersjöväldet var alltså en del av en större vilja att delta i tidens europeiska expansion.

Riket styrdes genom förhandling – och genom hot

Den svenska kronan kunde inte behandla alla provinser på samma sätt.

Den behövde lokala adelsmän, präster, köpmän och ämbetsmän för att samla in skatt och upprätthålla ordningen. Därför fick många områden behålla sina lagar och privilegier.

Imperiet byggdes alltså inte enbart genom brutalt likriktande.

Det styrdes även genom avtal, kompromisser och samarbete med lokala eliter.

Men bakom förhandlingarna fanns alltid armén.

Om lojaliteten brast kunde privilegier dras in, garnisoner förstärkas och motstånd behandlas som uppror eller förräderi.

Samarbetet var därför aldrig jämlikt.

Vad vet vi – och vad är analys?

Fakta: Sverige kontrollerade under 1600-talet Finland, stora delar av Baltikum, områden i norra Tyskland och tidigare danska och norska landskap.

Fakta: Provinserna styrdes på olika sätt och behöll ofta egna lagar, institutioner och lokala eliter.

Fakta: Expansionen gav Sverige hamnar, tullinkomster, strategiska gränser och större inflytande i europeisk politik.

Påstående från stormaktens ledning: Krigen var nödvändiga för rikets säkerhet och försvaret av protestantismen.

Analys: Säkerhet och religion var betydelsefulla, men de sammanföll med ekonomiska och maktpolitiska intressen. Sveriges försvarspolitik gick inte att skilja från dess expansion.

Analys: Sverige kunde uppfattas som befriare av vissa protestantiska och lokala eliter, samtidigt som bönder och civilbefolkning fick bära kostnaderna.

Fråga: Kan en stat kallas befriare när befolkningen i de erövrade områdena inte fick välja vilken makt som skulle styra dem?

Stormaktens dubbla ansikte

Svenskt styre kunde medföra förvaltning, utbildning, rättsliga reformer och skydd mot andra stormakter.

Men det innebar också skatter, utskrivningar, religiös styrning och militär kontroll.

Det finns därför inget enkelt svar på om Sverige var en befrielsemakt eller en förtryckare. Erfarenheten skilde sig mellan adelsmannen, köpmannen, prästen, bonden och soldaten.

Den avgörande frågan är snarare vem som fick definiera friheten.

För den svenska kronan betydde frihet att hålla rivalerna borta från Östersjön.

För människor i de erövrade områdena kunde det betyda att en främmande kung ersattes av en annan.

Östersjöväldet var Sveriges säkerhetssystem – men det var också ett imperium, byggt med soldater, skatter och territorier som andra människor tvingades lämna ifrån sig.