Gustaf VI Adolf – kungen som accepterade maktförlusten och räddade monarkin

När Gustaf VI Adolf blev kung 1950 hade monarken fortfarande politiska befogenheter på papperet. När han avled 1973 var beslutet fattat: kungen skulle fråntas all politisk makt. Genom att inte göra motstånd hjälpte han samtidigt monarkin att överleva.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Gustaf VI Adolf hade väntat ovanligt länge på tronen.

Han var 67 år när hans far Gustaf V avled den 29 oktober 1950. Då hade han varit kronprins i 43 år och hunnit se Sverige förändras från ett fattigt utvandrarland till en industrialiserad parlamentarisk demokrati.

Som ung hade han fostrats för att bli en regerande kung med formella politiska befogenheter.

När han till slut blev kung var den tiden redan förbi.

Hans regeringstid kom därför inte att handla om hur monarken skulle använda sin makt – utan om hur kungahuset skulle överleva utan den.

Från prins i två riken till svensk kung

Gustaf Adolf föddes på Stockholms slott 1882 som son till den blivande Gustaf V och Victoria av Baden.

Han föddes som prins av både Sverige och Norge. Efter unionsupplösningen 1905 försvann den norska titeln. Två år senare blev hans far kung och Gustaf Adolf kronprins.

Han gifte sig 1905 med den brittiska prinsessan Margareta av Connaught. Hon blev populär i Sverige och uppfattades som modern, informell och socialt engagerad.

Paret fick fem barn:

• Gustaf Adolf
• Sigvard
• Ingrid, senare drottning av Danmark
• Bertil
• Carl Johan

Kronprinsessan Margareta avled oväntat 1920, endast 38 år gammal. Tre år senare gifte Gustaf Adolf om sig med Louise Mountbatten, som senare blev Sveriges drottning. Kungahuset

Sonens död förändrade tronföljden

År 1947 omkom kronprinsens äldste son, prins Gustaf Adolf, i en flygolycka vid Kastrups flygplats utanför Köpenhamn.

Kvar fanns prinsens nio månader gamle son Carl Gustaf.

När Gustaf VI Adolf blev kung 1950 blev därför den fyraårige Carl Gustaf landets kronprins. Mellan dem saknades den vuxna generation som normalt skulle ha tagit över tronen.

Prins Bertil avstod under lång tid från att gifta sig med sin livspartner Lilian Craig. Om kungen hade avlidit innan kronprinsen blivit myndig kunde Bertil ha behövt fungera som regent.

Kungafamiljens privata beslut var därmed nära sammanflätade med statens behov av en fungerande tronföljd.

En kung med andra intressen än makt

Gustaf VI Adolf var inte känd för några försök att återta den politiska makt som hans far förlorat.

Hans främsta intressen var i stället arkeologi, historia, konst och kultur.

Han deltog i arkeologiska utgrävningar i bland annat Italien, Grekland och Cypern och byggde upp omfattande kunskaper om kinesisk konst. Han var inte bara en kunglig beskyddare som invigde utställningar – han betraktades som en seriöst arbetande forskare och samlare.

Hans valspråk blev:

”Plikten framför allt.”

Det passade den bild han ville förmedla: en plikttrogen, bildad och återhållsam statschef.

Kungahuset beskriver honom som särskilt kunnig i kulturfrågor, medan hans fond fortfarande stöder humanistisk forskning och kulturminnesvård. Kungahuset

Sverige förändrades under hans regering

Gustaf VI Adolfs 23 år på tronen sammanföll med en av de snabbaste samhällsförändringarna i Sveriges historia.

Efterkrigstidens ekonomiska tillväxt skapade nya industrier, bostäder och arbetstillfällen. Välfärdsstaten byggdes ut med pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag och en växande offentlig sektor.

Människor flyttade från landsbygden till städerna. Bilen, televisionen och semesterresorna förändrade vardagen. Arbetskraftsinvandringen ökade och Sverige blev gradvis ett mer internationellt samhälle.

Politiskt dominerade Socialdemokraterna under Tage Erlander och senare Olof Palme. Sverige formades av folkhemmet, neutralitetspolitiken och en stark tilltro till staten.

Kungen styrde inte denna utveckling.

Hans betydelse låg snarare i att han inte försökte stoppa den.

Politiska befogenheter fanns kvar på papperet

Sverige styrdes fortfarande formellt enligt 1809 års regeringsform.

Där stod det att kungen styrde riket. Regeringen sammanträdde som Kunglig Majestät, och det var formellt kungen som utsåg statsråden och fattade besluten tillsammans med dem.

I verkligheten hade parlamentarismen varit etablerad sedan 1917. Regeringen måste ha riksdagens stöd och kungen förväntades följa regeringens råd.

Det uppstod alltså ett avstånd mellan lagtexten och verkligheten.

På papperet var kungen fortfarande en del av den verkställande makten.

I praktiken styrde statsministern och regeringen.

Den motsägelsen blev allt svårare att försvara i en modern demokrati.

Regeringskrisen 1957

En av de få situationer där Gustaf VI Adolfs formella roll kunde ha fått politisk betydelse inträffade 1957.

Den socialdemokratiska regeringen samarbetade med Bondeförbundet, dagens Centerparti. Samarbetet föll samman efter en konflikt om tjänstepensionerna.

Statsminister Tage Erlander lämnade in regeringens avskedsansökan. Kungen behövde ta ställning till hur regeringsfrågan skulle hanteras.

Gustaf VI Adolf samtalade med partiernas företrädare men försökte inte utse en regering efter egen politisk vilja. Lösningen blev ett nyval, och Erlander kunde därefter fortsätta som statsminister.

Händelsen visade att kungen fortfarande hade en formell funktion i regeringsbildningen – men också att han använde den med stor försiktighet.

Republiken blev ett verkligt alternativ

Under 1960-talet växte kraven på att modernisera grundlagen.

Många ansåg att ett demokratiskt land inte kunde ha en statschef som fick sitt ämbete genom arv. Socialdemokraterna hade länge haft republik inskriven i sitt partiprogram, och vänstern krävde att monarkin skulle avskaffas.

Kungahusets framtid var därför inte självklar.

Frågan blev särskilt känslig eftersom Gustaf VI Adolf personligen var respekterad. Han uppfattades som bildad, plikttrogen och politiskt neutral även av många som principiellt föredrog republik.

Att angripa monarkin kunde därför uppfattas som ett angrepp på en omtyckt gammal kung.

Men grundlagsfrågan kunde inte skjutas upp för alltid.

Torekovkompromissen

Sommaren 1971 möttes representanter för Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet i Torekov i Skåne.

Resultatet blev den så kallade Torekovkompromissen.

Monarkin skulle behållas – men monarken skulle fråntas all politisk makt och enbart ha representativa och ceremoniella uppgifter. riksdagen.se

Det var en uppgörelse där båda sidor fick något:

Monarkisterna fick behålla kungen.

Republikanerna fick bort kungens politiska befogenheter.

Statsministern skulle hädanefter utses genom riksdagen och talmannen, inte av kungen. Regeringen skulle själv fatta sina beslut. Kungen skulle inte längre vara ordförande vid vanliga regeringssammanträden.

Därmed förvandlades monarkin uttryckligen till en symbolisk institution.

Accepterade kungen sin egen avveckling?

Gustaf VI Adolf motsatte sig inte öppet reformen.

Det finns uppgifter om att han hade synpunkter på hur statschefens uppgifter skulle utformas, men han startade ingen offentlig strid mot riksdagen och regeringen.

Han hade själv sagt att parlamentarismen var av avgörande betydelse för det svenska demokratiska statsskicket. Uttalandet återgavs under riksdagens grundlagsdebatt 1973. Sveriges riksdag

Hans återhållsamhet var strategiskt betydelsefull.

Om kungen hade försökt försvara sina formella befogenheter kunde konflikten ha stärkt kraven på republik. Genom att acceptera en helt ceremoniell roll försvann ett av de starkaste argumenten mot monarkin.

Kungen gav upp makten – och institutionen fick leva vidare.

Grundlagsreformen hann inte träda i kraft

Riksdagen antog det första beslutet om den nya regeringsformen i juni 1973. Eftersom det handlade om en grundlagsändring krävdes ett riksdagsval och därefter ett andra beslut.

Gustaf VI Adolf avled den 15 september 1973 på Helsingborgs lasarett, 90 år gammal. Han hade då varit kung i nästan 23 år. Kungahuset

Hans sonson efterträdde honom som Carl XVI Gustaf.

Den nya regeringsformen antogs slutligt 1974 och trädde i kraft den 1 januari 1975.

Där slogs maktfördelningen fast utan den gamla oklarheten:

Kungen eller drottningen är statschef. Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen. riksdagen.se

Det gamla Kunglig Majestäts kansli blev Regeringskansliet – en språklig förändring som speglade den politiska verkligheten. Regeringen.se

Vad vet vi?

Gustaf VI Adolf utövade inte någon självständig partipolitisk makt under sin regeringstid.

Han accepterade parlamentarismen och uppträdde i huvudsak som en representativ statschef, även när den gamla grundlagen fortfarande gav kungen formella befogenheter.

Vi vet också att arbetet med den nya regeringsformen pågick under hans tid och att Torekovkompromissen 1971 beslutade att monarkin skulle behållas men tömmas på politisk makt.

Vad måste nyanseras?

Gustaf VI Adolf avskaffade inte själv kungamakten.

Maktförskjutningen hade pågått under lång tid och drevs fram av riksdagen, partierna och demokratins utveckling. Det var politikerna – inte kungen – som utformade den nya grundlagen.

Men hans agerande spelade ändå roll.

Genom att avstå från öppen konfrontation underlättade han förändringen och minskade risken för att monarkin skulle bli centrum för en ny författningsstrid.

VIGRANSKAR:s analys

Gustaf VI Adolf framställs ofta som den bildade arkeologen och den plikttrogne gamle kungen.

Det är sant, men den viktigaste politiska berättelsen ligger någon annanstans.

Hans stora insats var kanske det han inte gjorde.

Han höll inget nytt borggårdstal. Han försökte inte fälla en regering. Han mobiliserade inte konservativa krafter mot demokratin och använde inte sin popularitet för att försvara kungens makt.

Genom att acceptera folkstyrets konsekvenser hjälpte han monarkin att byta uppgift.

Från att ha varit en del av den politiska makten blev kungahuset en symbolisk institution som kunde representera staten utan att styra den.

Gustaf VI Adolf förlorade inte tronen när kungen blev maktlös. Han gjorde maktlösheten till monarkins möjlighet att överleva.