Upproret mot Storbritannien – frihetskamp eller strid om vem som skulle bestämma?

De engelska kolonierna i Nordamerika grundades med den brittiska kronans tillstånd, skyddades av brittiska soldater och tjänade pengar inom det brittiska imperiets handelssystem.

Ändå gjorde kolonisterna uppror.

Den traditionella berättelsen handlar om orättvisa skatter och kravet på representation. Det var en central del av konflikten – men inte hela.

Upproret handlade också om handel, mark, imperiets skulder och vem som hade rätt att bestämma över koloniernas expansion.

Kolonisterna protesterade mot att styras från London. Samtidigt försvarade många av deras ledare ett samhälle där förslavade människor, kvinnor och urfolk saknade det inflytande som kolonisterna själva krävde.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Ett krig förändrade förhållandet

Vägen mot revolutionen började inte med Boston Tea Party. En avgörande vändpunkt var sjuårskriget 1756–1763, vars nordamerikanska del brukar kallas det fransk-indianska kriget.

Storbritannien och de brittiska kolonierna besegrade Frankrike och tog kontroll över stora områden i Nordamerika.

Segern undanröjde ett viktigt yttre hot mot kolonierna. Men kriget hade varit dyrt. Storbritanniens statsskuld hade nästan fördubblats, samtidigt som imperiet behövde finansiera soldater och administration i de nyvunna territorierna. National Archives Museum

Från Londons perspektiv var slutsatsen rimlig: kolonierna hade skyddats och borde bidra till kostnaderna.

Från kolonisternas perspektiv var det lika tydligt: de hade redan deltagit i kriget och beskattats genom sina egna lokala församlingar. Parlamentet i London, där kolonierna saknade valda representanter, hade enligt dem ingen rätt att införa direkta skatter.

Båda sidor ansåg att de försvarade den brittiska författningen.

De var bara inte längre överens om vad den innebar.

Marken västerut

Efter kriget utfärdade kung Georg III 1763 en proklamation som begränsade bosättning väster om Appalacherna.

Syftet var att minska konflikterna med ursprungsnationerna och skapa en gräns mellan koloniala bosättningar och områden längre västerut. nps.gov

För den brittiska regeringen var beslutet ett försök att skapa ordning och undvika nya kostsamma krig.

För många kolonister var det ett hinder mot mark, investeringar och expansion. Spekulanter hade köpt eller gjort anspråk på stora områden. Nybyggare ville flytta västerut. Koloniala eliter såg ekonomiska möjligheter.

Konflikten handlade därför inte bara om skatt.

Den handlade också om att London försökte begränsa kolonisternas möjlighet att ta kontroll över urfolkens marker.

Sockerlagen och kontrollen över handeln

År 1764 antog parlamentet den så kallade Sugar Act. Den förändrade tullarna och skärpte kontrollen över handel och smuggling.

Kolonierna hade länge vant sig vid att brittiska handelsregler inte alltid tillämpades strikt. Köpmän bedrev omfattande handel även utanför imperiets tillåtna system.

När London började kontrollera reglerna mer effektivt uppfattades det som ett ingrepp i koloniernas etablerade frihet.

Här fanns en viktig motsättning: kolonierna ville ha tillgång till det brittiska imperiets marknader och militära skydd, men motsatte sig i allt högre grad de regler och kostnader som följde med medlemskapet i imperiet.

Stämpelskatten tände motståndet

År 1765 antog parlamentet Stamp Act, stämpelskatten.

Lagen krävde att tidningar, juridiska dokument, tillstånd, försäkringar och till och med spelkort skulle förses med en betald stämpel. Det var första gången parlamentet försökte införa en omfattande direkt skatt i kolonierna. Magna Carta: Muse and Mentor …

Motståndet blev starkt eftersom skatten berörde advokater, tryckare, köpmän och andra grupper med stor förmåga att påverka opinionen.

Koloniala församlingar hävdade att beskattning krävde samtycke från folkets egna valda representanter.

Slagordet blev:

”No taxation without representation.”

Kolonisterna krävde inte omedelbart självständighet. De hävdade till en början att de hade samma rättigheter som andra brittiska medborgare.

Men parlamentet ansåg att ledamöterna företrädde hela imperiet, även väljare och kolonier som inte direkt hade utsett dem. Denna princip kallades virtuell representation.

Kolonisterna accepterade inte resonemanget.

Protesterna var inte alltid fredliga

Motståndet bestod av petitioner, politiska skrifter och handelsbojkotter. Men det förekom också hot och våld.

Skatteindrivare trakasserades. Deras egendom förstördes och avbildningar av dem hängdes offentligt. Pressen blev så stark att många vägrade utföra sitt uppdrag.

Koloniernas köpmän organiserade bojkott av brittiska varor. Det gjorde frågan ekonomiskt känslig även i Storbritannien, där företag drabbades av minskad handel.

Parlamentet upphävde stämpelskatten 1766.

Men samtidigt antogs Declaratory Act, där parlamentet slog fast sin rätt att lagstifta för kolonierna ”i alla avseenden”.

Skatten försvann.

Maktstriden bestod.

Boston under militär närvaro

När nya tullar infördes genom Townshendlagarna 1767 ökade protesterna. Brittiska soldater placerades i Boston för att upprätthålla ordningen och skydda tullmyndigheterna.

Närvaron skapade dagliga motsättningar. Soldater och stadsbor konkurrerade om arbete, och gräl kunde snabbt bli politiska konfrontationer.

Den 5 mars 1770 samlades en folkmassa kring brittiska soldater utanför tullhuset. Kolonisterna förolämpade soldaterna och kastade snöbollar och andra föremål. I det kaotiska läget avlossades skott.

Fem kolonister dödades, däribland Crispus Attucks, en man med afrikansk och urfolksbakgrund. U.S. National Park Service

Händelsen kallades snabbt Bostonmassakern och användes i kolonial propaganda.

Den berömda gravyr som Paul Revere spred framställde brittiska soldater som om de kallblodigt besköt en fredlig folkmassa. Verkligheten var mer kaotisk.

John Adams, som senare blev USA:s president, försvarade soldaterna i domstol. De flesta frikändes.

Det förändrade inte bildens politiska kraft.

I en revolution kan berättelsen om en händelse bli minst lika betydelsefull som själva händelsen.

Teet som egentligen blev billigare

År 1773 antog parlamentet Tea Act.

Lagen gav det krisdrabbade East India Company särskilda fördelar vid försäljning av te i kolonierna. Teet kunde faktiskt bli billigare än tidigare, även med den kvarvarande skatten. U.S. National Park Service

Motståndet handlade därför inte huvudsakligen om priset.

Koloniala köpmän hotades av bolagets privilegier. För andra kolonister blev teet en symbol för parlamentets rätt att beskatta dem utan deras samtycke.

Om de köpte det billiga teet kunde det uppfattas som att de accepterade beskattningsrätten.

I december 1773 tog sig en grupp kolonister ombord på fartyg i Bostons hamn och kastade te från East India Company i vattnet.

Boston Tea Party var både politisk protest och organiserad förstörelse av privat egendom.

För patrioterna var det motstånd mot tyranni.

För den brittiska regeringen var det ett allvarligt lagbrott som inte kunde lämnas obesvarat.

London slår tillbaka

Parlamentet svarade 1774 med de lagar som britterna kallade Coercive Acts och kolonisterna Intolerable Acts.

Bostons hamn stängdes tills det förstörda teet hade betalats. Massachusetts självstyre begränsades och den brittiska kontrollen skärptes.

Avsikten var att isolera och bestraffa Massachusetts.

Effekten blev den motsatta.

Andra kolonier fruktade att samma åtgärder senare kunde riktas mot dem. Tolv kolonier skickade delegater till den första kontinentalkongressen i Philadelphia hösten 1774. Där samordnades motståndet och en omfattande bojkott av brittiska varor beslutades. National Archives Museum

London hade försökt stoppa upproret i en koloni.

I stället bidrog straffet till att förena flera.

Kolonierna var splittrade

Det fanns ingen enad amerikansk vilja till revolution.

En del blev patrioter och krävde motstånd. Andra förblev lojala mot kronan. Många försökte undvika att välja sida eller ändrade uppfattning när konflikten utvecklades.

Köpmän kunde stödja protesterna men frukta kaos. Bönder kunde motsätta sig skatter men samtidigt behöva den brittiska handeln. Religiösa och etniska grupper bedömde konflikten utifrån sina egna erfarenheter.

För ursprungsnationerna innebar en kolonial seger en risk för snabbare expansion västerut. Flera skulle därför senare välja att samarbeta med britterna.

För förslavade människor var frågan inte självklar. De koloniala ledarna talade om frihet samtidigt som många ägde andra människor. När den brittiska sidan senare erbjöd frihet till vissa förslavade som lämnade rebellernas ägare blev kronan för en del en möjlig väg bort från slaveriet.

Revolutionen var inte bara ett krig mellan Amerika och Storbritannien.

Den blev också ett inbördeskrig inom kolonierna.

Vem hade rätt?

Storbritannien hade goda skäl att hävda att kolonierna borde bidra till försvaret av imperiet.

Kolonisterna hade goda skäl att invända mot skatter som beslutades av en församling där de inte hade några valda representanter.

Men båda positionerna innehöll tydliga motsägelser.

Parlamentet talade om imperiets gemensamma ansvar men fattade beslut långt från dem som påverkades.

Kolonisterna talade om samtycke och rättigheter men begränsade själva det politiska deltagandet till en del av befolkningen.

Konflikten handlade därför inte bara om huruvida makten skulle missbrukas.

Den handlade om var makten skulle ligga.

Fakta, påståenden och analys

Fakta: Efter sjuårskriget försökte Storbritannien kontrollera koloniernas handel, begränsa expansionen västerut och ta ut nya skatter. Kolonisterna saknade valda representanter i parlamentet och organiserade protester, bojkotter och motstånd.

Brittiskt påstående: Kolonierna hade dragit nytta av imperiets försvar och borde bidra till kostnaderna samt följa parlamentets lagar.

Kolonialt påstående: Endast kolonisternas egna valda församlingar hade rätt att beskatta dem.

Analys: Skatterna utlöste konflikten, men den djupare frågan gällde suveränitet. Vem hade sista ordet – parlamentet i London eller koloniernas egna politiska institutioner?

Fråga: Var detta en kamp för allmän frihet, eller i första hand en kamp för kolonisternas rätt att själva kontrollera sin ekonomi, mark och expansion?

När protest blev krig

Vid början av 1775 hoppades många fortfarande på en uppgörelse. Kolonisterna lagrade samtidigt vapen och organiserade milis. Storbritannien försökte återställa sin auktoritet.

Båda sidor sade sig försvara lag och ordning.

Ingen ville öppet ta ansvar för att börja ett krig.

Men i april 1775 marscherade brittiska soldater mot Concord för att beslagta koloniala vapen. Vid Lexington mötte de beväpnad milis.

Ett skott avlossades.

Vem som sköt först är fortfarande inte säkert.

Men efter Lexington och Concord var konflikten inte längre en debatt om skatter.

Den amerikanska revolutionen hade börjat.