Karl XII och katastrofen – när stormakten föll

Karl XII är både hjältekung och varnande exempel. Han försvarade ett rike som angreps av flera grannländer, men vägrade länge att acceptera en fred som inte gav full upprättelse. Efter segern vid Narva följde marschen genom Polen, invasionen av Ryssland, katastrofen vid Poltava och nya krigståg mot Norge. När kungen dog var armén utmattad, ekonomin sönderpressad och stormaktsväldet på väg att upplösas.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Karl XII var 15 år när fadern Karl XI dog 1697.

Han ärvde en stark kungamakt, en välorganiserad armé och ett stort välde runt Östersjön. Indelningsverket kunde snabbt mobilisera soldater. Flottan hade rustats upp och statsfinanserna var i bättre skick än under tidigare delar av stormaktstiden.

Men han ärvde också ett strategiskt problem.

Sveriges territorier hade tagits från Danmark, Polen och Ryssland. Grannländerna hade inte glömt sina förluster. Det svenska riket var militärt starkt, men glest befolkat och omgivet av stater med större samlade resurser.

Karl XI hade byggt en krigsmaskin för att avskräcka fiender.

Hans son skulle använda den tills den nästan inte längre fanns kvar.

Sverige blev angripet

Det stora nordiska kriget började år 1700 genom ett samordnat angrepp mot Sveriges välde.

Danmark-Norge angrep Sveriges bundsförvant Holstein-Gottorp. Sachsen-Polen anföll svenska Livland. Ryssland belägrade Narva i Estland.

Koalitionen räknade sannolikt med att den unge och oerfarne Karl XII skulle bli lätt att besegra.

Det är därför missvisande att beskriva hela kriget som ett svenskt angreppskrig från början. Sverige försvarade sig mot en koalition som ville förändra maktbalansen runt Östersjön.

Karl XII reagerade snabbt.

En svensk landstigning på Själland och trycket från sjömakterna tvingade Danmark ur kriget. Därefter fördes armén över Östersjön för att möta ryssarna vid Narva.

Den första krisen slutade i en spektakulär svensk framgång.

Narva skapade bilden av den oövervinnelige kungen

Den 30 november 1700 angrep den svenska armén den betydligt större ryska styrkan utanför Narva.

Ett snöoväder hjälpte till att dölja svenskarnas framryckning. Den ryska arméns linjer bröts och belägringen kollapsade.

Segern blev en av de mest berömda i svensk militärhistoria. Armémuseum beskriver Narva som en av de största svenska segrarna.

Karl XII var bara 18 år.

Segern gjorde honom till en europeisk sensation och stärkte tron på den karolinska arméns överlägsenhet. Soldaternas disciplin, offensiva taktik och sammanhållning hade besegrat en numerärt större motståndare.

Men segern skapade också en farlig föreställning.

Om fienden kunde besegras genom mod, snabbhet och beslutsamhet – hur nödvändigt var det då att kompromissa?

Narva räddade Sverige.

Det kan samtidigt ha gjort det svårare för Karl XII att se gränserna för Sveriges makt.

Varför fullföljde han inte kriget mot Ryssland?

Efter Narva valde Karl XII att inte omedelbart marschera djupare in i Ryssland.

Han riktade i stället huvuddelen av sina styrkor mot kung August II av Sachsen och Polen. August var både sachsisk kurfurste och vald kung av det polsk-litauiska samväldet.

Karl XII ansåg att August måste avsättas innan Sverige kunde känna sig säkert.

Detta blev ett långt fälttåg.

Svenska arméer vann flera slag och Karl XII lyckades få sin egen kandidat, Stanisław Leszczyński, vald till polsk kung. Genom freden i Altranstädt 1706 tvingades August avsäga sig den polska kronan och lämna koalitionen.

Militärt och diplomatiskt var det en stor svensk framgång.

Men sex år hade gått.

Under tiden hade Ryssland förändrats.

Peter den store lärde av nederlaget

Tsar Peter I gav inte upp efter Narva.

Han byggde om den ryska armén, utvecklade artilleriet, skapade nya förband och stärkte statens förmåga att finansiera kriget.

Ryssarna började samtidigt angripa Sveriges baltiska besittningar.

År 1703 grundade Peter Sankt Petersburg vid Nevas utlopp – på mark som Sverige betraktade som sitt territorium. Den nya staden blev ett tydligt besked: Ryssland tänkte återvända till Östersjön och stanna där.

Medan Karl XII kämpade i Polen fick Peter tid.

Det visar ett grundproblem i den svenska strategin. Sverige kunde besegra enskilda arméer, men hade svårt att samtidigt skydda alla delar av ett vidsträckt imperium.

Karl XII vann slag.

Ryssland förändrade krigets strukturella förutsättningar.

Fanns det en möjlighet till fred?

Efter Altranstädt stod Karl XII på höjden av sin makt. August hade besegrats och den svenska armén befann sig i Sachsen.

Det har länge diskuterats om kungen då borde ha sökt en förhandlingsfred med Ryssland.

Problemet var villkoren.

Peter ville behålla erövrade områden vid Östersjön. Karl XII ansåg att en fred måste återställa Sveriges ställning och ge säkerhet mot framtida angrepp.

Från kungens perspektiv kunde en kompromiss belöna den stat som hade angripit Sverige.

Men politik handlar inte enbart om rätt och orätt. Den handlar också om resurser och risker.

År 1707 valde Karl XII att invadera Ryssland.

Det var krigets avgörande beslut.

Marschen mot Moskva

Den svenska huvudarmén lämnade Sachsen med målet att tvinga Peter till en avgörande uppgörelse.

Inledningsvis gick offensiven framåt. Men ryssarna undvek ett stort slag och drog sig tillbaka samtidigt som de förstörde förråd, grödor och byggnader som svenskarna kunde använda.

Den svenska armén var beroende av långa försörjningslinjer genom fientligt territorium.

General Adam Ludwig Lewenhaupt marscherade från Baltikum med förstärkningar och en stor förrådstransport. Vid Lesnaja 1708 angreps han av ryssarna. En del av soldaterna nådde huvudarmén, men stora delar av provianten och utrustningen gick förlorade.

Utan tillräckliga förråd blev det svårt att fortsätta mot Moskva.

Karl XII vek söderut mot Ukraina.

Alliansen med Mazepa

I Ukraina knöt Karl XII en allians med kosackledaren Ivan Mazepa, som bröt med tsaren.

Mazepa hoppades kunna frigöra eller stärka kosackernas självstyre från rysk kontroll. Karl XII behövde mat, vinterkvarter och en lokal allierad.

Men Peter agerade snabbt.

Ryska trupper förstörde Mazepas huvudsäte Baturyn innan det kunde bli svensk försörjningsbas. Många kosacker anslöt sig aldrig till upproret.

Armémuseum beskriver alliansen mellan Karl XII och Mazepa som en viktig del av de historiska förbindelserna mellan Sverige och Ukraina.

Alliansen visar att kriget inte bara var en svensk-rysk konflikt.

Ukrainas ställning, kosackernas självstyre och kampen om Östeuropas framtid var också en del av spelet.

Vintern bröt ned armén

Vintern 1708–1709 blev extremt kall.

Soldater och hästar dog. Förnödenheterna blev allt knappare. Uniformerna slets sönder och sjukdomar spreds.

Den svenska armén fortsatte att vara farlig, men den var inte längre den välförsedda och samlade styrka som hade lämnat Sachsen.

Karl XII belägrade Poltava våren 1709. Under belägringen sårades han i foten och kunde inte själv leda armén till häst.

När det avgörande slaget började den 28 juni hade svenskarna flera allvarliga nackdelar:

• Armén var försvagad av vinter, sjukdomar och brist på förråd.
• Karl XII var skadad och bars på bår.
• Befälsordningen var oklar.
• Ryssarna hade byggt försvarsanläggningar framför sitt läger.
• Den ryska armén var större, bättre tränad och starkare än vid Narva.
• Svenskarna saknade tillräckligt artilleristöd.

De svenska soldaternas offensiva disciplin kunde inte kompensera för alla problemen.

Poltava blev katastrofen

Det svenska anfallet splittrades.

Vissa förband fastnade vid de ryska redutterna medan andra fortsatte framåt. Samordningen bröt samman. När den ryska huvudstyrkan gick till motanfall pressades svenskarna tillbaka.

Armén besegrades.

Armémuseum konstaterar att minnet av Poltava fortfarande lever kvar och att slaget i ryskan gav upphov till uttrycket ”som en svensk vid Poltava” – fullständigt maktlös.

Men katastrofen slutade inte på slagfältet.

Resterna av den svenska armén drog sig söderut till Perevolotjna. Karl XII och ett mindre följe tog sig över floden Dnepr och vidare in i Osmanska riket.

Den 1 juli kapitulerade huvuddelen av armén.

Tusentals svenska och finländska soldater och officerare fördes till långvarig fångenskap i Ryssland. Riksarkivets personmaterial visar hur fångar efter Perevolotjna kunde föras till orter långt in i riket och återvända först många år senare.

Den armé som Karl XI hade byggt upp var i praktiken förstörd.

Föll stormakten vid Poltava?

Poltava brukar beskrivas som stormaktens fall.

Det är både sant och förenklat.

Sverige förlorade sin främsta armé och den militära prestige som hade avskräckt fienderna. Danmark och August II återvände till kriget. Ryssland kunde fortsätta erövra Sveriges baltiska provinser.

Men Sverige hade fortfarande arméer, en flotta, fungerande myndigheter och betydande territorier.

Stormakten försvann inte på en dag.

Poltava gjorde däremot det strategiska läget nästan omöjligt att vända. Efter 1709 handlade kriget allt mindre om att återställa Sveriges makt och allt mer om att begränsa förlusterna.

Karl XII accepterade inte den skillnaden.

Fem år i Osmanska riket

Karl XII upprättade sitt läger vid Bender i Osmanska riket, i dagens Moldavien.

Han försökte få sultanen att fortsätta kriget mot Ryssland. År 1711 besegrades Peter tillfälligt av osmanska styrkor vid floden Prut, men tsaren lyckades förhandla sig ur situationen.

Karl XII vägrade ändå att återvända.

Han ville skapa en ny koalition och återuppta kriget på gynnsammare villkor. Men hans långvariga närvaro blev alltmer besvärande för den osmanska ledningen.

Till slut försökte osmanska styrkor avlägsna svenskarna med våld i den så kallade kalabaliken i Bender 1713.

Kungliga slotten beskriver hur Karl XII tillfångatogs sedan värdlandet tröttnat på den svenska närvaron.

Vistelsen var dock inte bara politiskt misslyckad. Svenskarna mötte osmansk kultur, mat, handel och nya religiösa miljöer.

Uppsala universitet har uppmärksammat att Karl XII blev den första svenska regent som tillät judiska gudstjänster i Sverige och att kulturella influenser följde med kontakterna med Osmanska riket.

Kriget öppnade Sverige mot omvärlden samtidigt som det höll landet fast i en katastrofal konflikt.

Sverige styrdes på avstånd

Under kungens långa frånvaro fattades avgörande beslut genom brev som kunde ta månader att nå fram.

Rådet i Stockholm försökte hantera kriget, ekonomin och försvaret. Men Karl XII ville behålla kontrollen och accepterade inte att rådet utvecklade en självständig politik.

Det envälde som Karl XI hade byggt blev särskilt problematiskt när monarken befann sig långt från riket.

Systemet saknade en tydlig metod för att ompröva kungens strategi.

Det fanns erfarna ämbetsmän, militärer och riksdagsmän. Men den slutliga makten låg hos en kung som inte kunde avsättas genom ett politiskt beslut och som såg fortsatt motstånd som en fråga om ära, rätt och säkerhet.

Krigets längd blev därför också ett resultat av styrelseskicket.

Befolkningen fick ersätta de döda

Efter Poltava behövde nya arméer sättas upp.

Rotarna som redan hade förlorat sina soldater fick utrusta ersättare. Nya skatter och leveranser krävdes. Hästar, spannmål, kläder, järn och transportmedel togs i anspråk.

Män som behövdes i jordbruket fördes till armén eller flottan. Kvinnor, äldre och barn fick hålla gårdar och verksamheter i gång.

Samtidigt drabbades landet av pest. Epidemin nådde Sverige 1710 och dödade stora delar av befolkningen i flera städer och landskap.

Kriget skapade inte bakterien, men mobilisering, transporter, trångboddhet och brist på resurser gjorde samhället mer sårbart.

När nya förband marscherade ut var det inte en abstrakt stat som betalade.

Det var hushållen.

Finland blev krigets främsta slagfält

Ryssland erövrade successivt de svenska baltiska provinserna och gick sedan in i Finland.

Från 1713 ockuperades stora delar av landet. Perioden har i Finland blivit känd som stora ofreden.

Civilbefolkningen utsattes för våld, plundring, tvångsförflyttningar och förslavning. Gårdar och samhällen förstördes. Människor flydde västerut över Östersjön.

Finland var en integrerad del av det svenska riket, men låg närmast den ryska krigsmakten och fick därför bära en mycket stor del av katastrofen.

Det visar imperiets geografiska ojämlikhet.

Besluten fattades av kungen och ledningen, men krigets värsta konsekvenser drabbade ofta de områden som låg längst från Stockholm och närmast fienden.

Nödmynten avslöjade ekonomins tillstånd

När Karl XII återvände till det svenska väldet 1714–1715 var ekonomin svårt pressad.

Kungen ville ändå fortsätta kriget.

Tillsammans med rådgivaren Georg Heinrich von Görtz infördes nya finansieringsmetoder. Den mest kända var utgivningen av så kallade nödmynt eller mynttecken.

Kopparstycken gavs ett nominellt värde som var mycket högre än metallens verkliga värde. Befolkningen skulle lämna in silver- och kopparmynt och ta emot de nya tecknen.

Ekonomiska museet beskriver hur Karl XII beslutade om växlingen för att stärka statskassan. När kungen dog fanns omkring 25 miljoner nödmynt i omlopp.

Systemet fungerade i praktiken som ett tvångslån från befolkningen till staten.

Så länge människor litade på att mynten senare kunde lösas in hade de ett värde. När förtroendet föll drabbades innehavarna.

Kriget hade nått en punkt där staten inte bara tog ut skatter.

Den skapade nya pengar för att fortsätta kämpa.

Var Görtz syndabocken?

Görtz fick stort inflytande över ekonomin och blev djupt impopulär.

Efter Karl XII:s död greps han, ställdes inför en hastig rättegång och avrättades 1719.

Han fick bära skulden för nödmynten, skatterna och den ekonomiska nöden.

Men Görtz hade inte skapat kriget.

Han försökte finansiera en politik som kungen hade beslutat att fortsätta trots att rikets resurser närmade sig gränsen.

Att lägga hela ansvaret på rådgivaren skyddade andra makthavare från den större frågan:

Varför hade Sverige fortsatt ett krig som staten inte längre hade råd med?

De sista fälttågen riktades mot Norge

Efter återkomsten försökte Karl XII förändra krigets läge genom att angripa Norge, som tillhörde Danmark-Norge.

Ett första fälttåg 1716 misslyckades.

År 1718 gick svenska arméer åter över gränsen. Karl XII belägrade fästningen Fredriksten vid Fredrikshald, dagens Halden.

Den 30 november enligt den dåvarande svenska kalendern träffades kungen av en kula i huvudet och dog.

Vem som sköt har diskuterats i mer än trehundra år.

Den vanligaste förklaringen är att skottet kom från den norska sidan. Teorier om att han mördades av någon i den egna armén har aldrig kunnat bevisas.

Det säkra är att kungens död omedelbart förändrade politiken.

Krigståget avbröts. Enväldet föll. Förhandlingarna om fred och tronföljd tog över.

Kungliga slotten sammanfattar att både enväldet och Sveriges stormaktsställning föll samman i samband med Karl XII:s död.

Armfeldts soldater dog i fjällen

Samtidigt som Karl XII belägrade Fredriksten hade general Carl Gustaf Armfeldt gått in i Trøndelag med en annan svensk styrka.

Efter kungens död beordrades armén tillbaka till Sverige.

Under återtåget över fjällen vid årsskiftet 1718–1719 drabbades soldaterna av en våldsam snöstorm. Tusentals frös ihjäl eller skadades svårt.

Den karolinska dödsmarschen blev en av krigets sista katastrofer.

Män som hade överlevt strider och umbäranden dog på väg hem, bara dagar efter att den politiska orsaken till fälttåget hade försvunnit.

Det blev en brutal sammanfattning av kriget:

Ordern kom uppifrån.

Priset betalades längst ned.

Freden bekräftade maktskiftet

Efter Karl XII:s död slöt Sverige fred med sina motståndare i flera steg.

Genom frederna 1719–1721 förlorade Sverige större delen av sina tyska besittningar samt Estland, Livland, Ingermanland och delar av Karelen.

Ryssland blev den ledande makten i Östersjöområdet.

Sverige behöll Finland och delar av sina tyska områden, men stormaktsväldet var borta.

Samtidigt avskaffades enväldet. Från 1719 måste regenten styra tillsammans med råd och riksdag. Armémuseum beskriver hur kungens oinskränkta makt ersattes av den politiska ordning som kom att kallas frihetstiden.

Militär katastrof ledde alltså till politisk förändring.

När kungen inte längre kunde garantera rikets framgång förlorade också enväldet sin legitimitet.

Var Karl XII hjälte eller ansvarig?

Karl XII visade stort personligt mod. Han levde nära soldaterna, delade fältlivets risker och övergav inte sina allierade lättvindigt.

Han ärvde dessutom ett krig som Sverige inte hade startat.

Detta är viktiga fakta.

Men personligt mod är inte samma sak som strategiskt ansvar.

Som enväldig kung bar Karl XII det yttersta ansvaret för att kriget fortsatte. Han avvisade kompromisser, stannade länge utanför riket och höll fast vid målet att återupprätta Sveriges ställning även efter att förutsättningarna förändrats.

Det är därför möjligt att samtidigt konstatera två saker:

Karl XII var en skicklig och ovanligt modig militär ledare.

Hans politiska beslut bidrog till att förlänga ett krig som Sverige inte kunde vinna till ett rimligt pris.

Vad vet vi – och vad är analys?

Fakta: Sverige angreps år 1700 av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland.

Fakta: Karl XII besegrade inledningsvis sina motståndare men valde därefter att avsätta August II och senare invadera Ryssland.

Fakta: Den svenska huvudarmén besegrades vid Poltava 1709 och huvuddelen kapitulerade vid Perevolotjna.

Fakta: Kriget fortsatte i ytterligare tolv år och finansierades genom ökade uttag, nya soldater och nödmynt.

Fakta: Sverige förlorade efter kriget huvuddelen av sina besittningar på andra sidan Östersjön, medan Ryssland blev regionens dominerande makt.

Påstående i hjältemyten: Karl XII sveks av underordnade, otur och övermäktiga fiender men gav aldrig upp.

Analys: Yttre omständigheter och andra befälhavares misstag spelade roll, men kungens enväldiga ställning gjorde att hans strategiska bedömningar sällan kunde korrigeras politiskt.

Fråga: När blir uthållighet ett uttryck för ansvar – och när blir den en vägran att erkänna verkligheten?

Stormakten föll inte av brist på mod

Svenska och finska soldater visade en uthållighet som fortfarande väcker respekt.

Men stormakter överlever inte enbart genom mod.

De behöver befolkning, skatteunderlag, försörjningslinjer, allierade och politisk förmåga att byta strategi när förhållandena förändras.

Sverige hade byggt en effektiv militärstat, men försökte föra ett långvarigt krig mot motståndare med större samlade resurser. Varje ny armé tömde gårdarna på män. Varje nytt fälttåg krävde pengar som staten inte längre hade.

Karl XII blev symbolen för sammanbrottet.

Men katastrofen var också resultatet av hela stormaktsprojektets konstruktion: ett litet rike hade tagit kontroll över områden som bara kunde behållas genom ständig militär beredskap.

Stormakten föll inte därför att svenskarna slutade kämpa. Den föll därför att staten fortsatte kräva kamp långt efter att priset hade blivit större än det som kunde räddas.