Rysslands krig under Natotröskeln – vem svarar när sabotage inte räknas som angrepp?

En brand mot ett estniskt försvarsföretag beskrivs av Estland som ryskt beställt sabotage. Händelsen visar Europas säkerhetspolitiska dilemma: Nato lovar att försvara varje medlemsland – men vad händer när angreppen genomförs av ombud, kan förnekas och hålls precis under gränsen för öppet krig?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Natten till den 15 augusti började det brinna i en byggnad i Tallinn som används av försvarsföretaget Milrem Robotics. Företaget tillverkar obemannade markfordon och har levererat materiel till Ukraina.

Branden kunde snabbt begränsas och ingen människa skadades. Tre lettiska medborgare greps kort därefter i Lettland och överlämnades till Estland.

Den 29 september kom ett betydligt allvarligare besked: Estlands säkerhetstjänst KAPO uppgav att branden var ett planerat sabotage beställt av ryska säkerhetstjänster. Den estniska brottsutredningen pågår fortfarande och de gripna är misstänkta – inte dömda. Kaitsepolitseiamet

Ryssland förnekar anklagelsen och kallar den ogrundad.

Därmed står två tydligt skilda uppgifter mot varandra:

• Estlands påstående: Sabotaget beställdes av ryska säkerhetstjänster.
• Rysslands påstående: Anklagelsen saknar grund.
• Fastställda fakta: En anlagd brand utreds, tre misstänkta har gripits och den utsatta verksamheten levererar försvarsmateriel till Ukraina.
• Det som ännu saknas offentligt: Den fullständiga bevisningen och en rättsligt prövad dom.

Angrepp utan uniformer

Om Estlands slutsats stämmer innebär det att en främmande stat har beställt ett fysiskt sabotage inne på ett Natolands territorium.

Men gärningsmännen kom inte i ryska uniformer. Inga stridsflygplan korsade gränsen och inga reguljära förband sattes in. Uppdraget ska i stället ha utförts genom rekryterade personer från ett annat land.

Det är själva kärnan i den hybrida krigföringen: cyberattacker, mordplaner, bränder, desinformation, störningar av GPS-signaler och sabotage mot infrastruktur kan orsaka verklig skada utan att tydligt likna ett traditionellt militärt angrepp.

Metoden skapar osäkerhet om både avsändare och lämpligt svar.

En militär motattack kan framstå som oproportionerlig. Enbart en diplomatisk protest eller några nya sanktioner kan samtidigt vara för svagt för att avskräcka nästa angrepp.

Artikel 5 är ingen automatisk knapp

Natos artikel 5 innebär att ett väpnat angrepp mot ett medlemsland ska betraktas som ett angrepp mot alla. Men det finns ingen automatisk mekanism som aktiveras så snart ett sabotage upptäcks.

Nato har uttryckligen slagit fast att omfattande cyberattacker och andra hybrida angrepp kan bedömas som väpnade angrepp. Formuleringen är viktig: de kan göra det, men varje händelse måste bedömas politiskt utifrån omfattning, konsekvenser och bevisning. NATO Topic

Ett medlemsland kan också begära konsultationer enligt artikel 4 när dess säkerhet eller territoriella integritet uppfattas som hotad. Det är ett sätt att samla alliansen utan att omedelbart hävda att ett väpnat angrepp har ägt rum.

Det betyder att Nato kan hjälpa till med underrättelser, cybersäkerhet, bevakning och förstärkt militär närvaro även när artikel 5 inte används.

Men huvudansvaret för att utreda och hantera ett begränsat sabotage ligger i första hand hos det drabbade landet.

Den farliga gråzonen

Det är sannolikt just denna osäkerhet en angripare vill utnyttja.

Ett sabotage kan vara tillräckligt allvarligt för att skrämma företag, skada försvarsproduktion och öka kostnaderna för stödet till Ukraina – men samtidigt tillräckligt begränsat för att Natoländerna ska tveka inför ett gemensamt och kraftfullt svar.

Nato har tidigare beskrivit sabotage, våld, cyberangrepp, elektroniska störningar och informationspåverkan som delar av en intensifierad rysk kampanj i det euroatlantiska området. EU har också infört ett särskilt sanktionssystem mot personer och organisationer som anses ligga bakom destabiliserande ryska aktiviteter. NATO

Den svåraste frågan är därför inte om varje enskild brand ska utlösa artikel 5. Den handlar om den samlade effekten.

Om ett stort antal mindre attacker bedöms var för sig riskerar mönstret att försvinna. Angriparen kan då fortsätta flytta fram gränsen utan att någon enskild händelse anses tillräckligt allvarlig för ett gemensamt svar.

Varför detta angår Sverige

Sverige är numera både Natoland och en viktig del av stödet till Ukraina. Svenska försvarsindustrier, energisystem, hamnar, kommunikationer och undervattenskablar är därmed möjliga mål för samma typ av påverkan.

Ett sabotage i Sverige skulle först behandlas som ett polisiärt och nationellt säkerhetsärende. Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter skulle behöva fastställa vad som hänt och om en främmande stat kan knytas till gärningen.

Men attribution – att med tillräcklig säkerhet peka ut beställaren – tar tid. Den kan dessutom bygga på underrättelser som inte kan offentliggöras utan att källor och arbetsmetoder avslöjas.

Det skapar ett demokratiskt problem. Regeringen kan behöva fatta långtgående beslut utifrån bevis som allmänheten, medierna och ibland stora delar av riksdagen inte får se.

Vem ska svara?

Svaret är i praktiken uppdelat:

• Det utsatta landet utreder brottet, skyddar verksamheten och lagför de misstänkta.
• EU kan besluta om sanktioner, ekonomiska åtgärder och gemensamt skydd av kritisk infrastruktur.
• Nato kan förstärka bevakning, underrättelsesamarbete och militär beredskap.
• Artikel 5 kan bli aktuell om ett hybridangrepp bedöms vara tillräckligt allvarligt – men gränsen är inte exakt definierad.

Den oklarheten ger Nato handlingsfrihet. Ryssland kan inte på förhand veta exakt var gränsen går.

Men oklarheten innebär också en risk: om varje land reagerar olika kan motståndaren testa alliansen gång på gång och gradvis vänja Europa vid handlingar som tidigare hade betraktats som oacceptabla.

VIGRANSKAR frågar

Hur många begränsade sabotage krävs innan de betraktas som en samordnad angreppskampanj?

Vem sammanställer helhetsbilden när bränder, cyberattacker och kabelbrott utreds i olika länder?

Vilken bevisnivå krävs för att Nato eller EU offentligt ska peka ut en stat?

Vilka motåtgärder kan verkligen avskräcka utan att skapa en okontrollerad militär upptrappning?

Och framför allt: kan en försvarsallians avskräcka en motståndare om denne tror att varje angrepp kommer att bedömas som en isolerad händelse?

Det är där Europas verkliga säkerhetsproblem ligger. Kriget behöver inte passera en nations gräns med stridsvagnar. Det kan redan pågå – genom ombud, sabotage och förnekanden – medan de angripna länderna fortfarande diskuterar vad det ska kallas.