Från folkhem till marknadsstat – var Sveriges förändring nödvändig?

Sverige förändrades inte genom ett enda dramatiskt beslut. Kreditmarknaden avreglerades, skatterna lades om, offentliga verksamheter konkurrensutsattes och medborgaren blev kund. Socialdemokratiska och borgerliga regeringar drev utvecklingen vidare – men väljarna fick aldrig ta ställning till helheten. Var omvandlingen nödvändig, eller var den resultatet av politiska val som presenterades som ekonomiska måsten?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Det svenska folkhemmet byggde på en tydlig grundtanke: staten och kommunerna skulle ta ett långtgående ansvar för arbete, bostäder, utbildning, vård och ekonomisk trygghet.

Systemet var inte utan problem. Det kunde vara byråkratiskt, dyrt och trögrörligt. Medborgaren hade begränsad möjlighet att välja skola, vårdgivare eller utförare av omsorg.

Men den grundläggande principen var tydlig: välfärden skulle styras demokratiskt och fördelas efter behov – inte efter köpkraft eller företagens lönsamhet.

I dag finns stora delar av välfärdsstaten kvar. Sverige är inte någon renodlad marknadsstat. Men marknaden har flyttat in i verksamheter som tidigare betraktades som gemensamma samhällsuppgifter.

Hur gick det till?

Förändringen började före Reinfeldt

Det är frestande att beskriva Fredrik Reinfeldts regering som startpunkten. Men omvandlingen började långt tidigare.

År 1985 avskaffades bankernas utlåningstak. Kreditmarknaden öppnades och bankernas utlåning ökade kraftigt. Riksbanken konstaterar att kreditexpansionen blev större än de flesta hade räknat med och bidrog till stigande bostadspriser. Avregleringen bidrog även till förutsättningarna för finanskrisen i början av 1990-talet. Sveriges Riksbank

Detta skedde under en socialdemokratisk regering.

Åren 1990–1991 genomfördes sedan en omfattande skattereform efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Skattesatserna på arbete sänktes medan beskattningen av bland annat konsumtion och energi ökade. Målet var ett enklare och mer enhetligt system som skulle gynna arbete och sparande. riksdagen.se

Det betyder att rörelsen bort från den gamla folkhemsmodellen inte kan läggas på ett enda parti.

Den drevs fram av ekonomiska kriser, internationalisering och förändrade politiska idéer – men också av konkreta beslut fattade av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Carl Bildt öppnade välfärden för marknaden

Carl Bildts regering 1991–1994 tog flera avgörande steg.

Friskolereformen gav fristående skolor möjlighet att verka på villkor som närmade sig de kommunala skolornas. Tanken var att konkurrens och valfrihet skulle skapa mångfald, högre kvalitet och effektivare användning av resurser. Sveriges riksdag

Men reformen förändrade också förhållandet mellan staten, skolan och eleven.

Eleven blev inte bara mottagare av en gemensam samhällstjänst utan även bärare av en skolpeng. Därmed skapades en marknad där offentliga pengar följer elevens val och där privata företag kan driva skattefinansierade skolor.

Valfriheten blev verklig för många familjer. Samtidigt uppstod nya frågor:

• Kan skolor konkurrera utan att elever sorteras?
• Vad händer när lönsamhet påverkar etableringar och nedläggningar?
• Vem tar det långsiktiga ansvaret när en privat utförare lämnar marknaden?
• Är eleven en medborgare med rätt till utbildning – eller en kund?

EU-medlemskapet förstärkte riktningen

Sverige ansökte om medlemskap i EU 1991 under statsminister Ingvar Carlsson. Förhandlingarna genomfördes huvudsakligen under Carl Bildts regering. Efter folkomröstningen 1994 blev Sverige medlem den 1 januari 1995. www.regeringen.se

EU-medlemskapet gav svenska företag tillgång till den inre marknaden och svenskar större möjligheter att arbeta, studera och bosätta sig i Europa.

Men medlemskapet innebar också att EU-rätten fick företräde framför svensk lag inom de områden där unionen har befogenhet. www.regeringen.se

EU skapade inte den svenska marknadsomvandlingen. Men medlemskapet förstärkte principerna om fri rörlighet, konkurrens, upphandling och marknadstillträde.

Politiska beslut kunde därefter förklaras inte bara med vad regeringen ville – utan också med vad EU:s regelverk ansågs kräva.

Den viktiga frågan är hur ofta EU verkligen tvingade Sverige och hur ofta svenska regeringar använde EU som stöd för en politik de själva ville föra.

Socialdemokraterna stoppade inte utvecklingen

När Socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1994 avskaffades inte de stora systemförändringarna.

Friskolesystemet blev kvar. EU-medlemskapet fördjupades. Budgetdisciplinen skärptes och flera statliga verksamheter fortsatte att bolagiseras eller konkurrensutsättas.

Det innebär inte att Socialdemokraterna och Moderaterna hade identisk politik. Skillnaderna i skatter, arbetsrätt och välfärd var betydande.

Men båda accepterade efter hand en ny grundmodell: staten skulle finansiera och kontrollera välfärden, men behövde inte alltid själv utföra den.

Statskontoret beskriver hur idéer från det som brukar kallas New Public Management fått fäste i svensk statsförvaltning. Offentliga verksamheter började i högre grad styras med mål, mätningar, beställar–utförarmodeller och metoder hämtade från näringslivet. Statskontoret

Medborgaren blev allt oftare kund. Myndigheten blev leverantör. Verksamhetens värde skulle kunna mätas, jämföras och effektiviseras.

Men allt som är viktigt kan inte enkelt mätas.

Reinfeldt gjorde marknadsstaten tydligare

När Fredrik Reinfeldts regering tillträdde 2006 skedde ingen plötslig brytning med ett orört folkhem. Mycket av grunden var redan lagd.

Men Alliansregeringen drev utvecklingen längre och gjorde den till en sammanhållen politisk berättelse.

Arbetslinjen blev central. Jobbskatteavdragen skulle öka skillnaden mellan att arbeta och att leva på ersättning. Villkoren i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen förändrades. Staten skulle skapa starkare ekonomiska drivkrafter för människor att arbeta.

Regeringen beskrev politiken som ett sätt att minska utanförskapet och öka sysselsättningen. Men den exakta effekten av jobbskatteavdragen har varit svår att fastställa. IFAU har konstaterat att det inte gått att dra några säkra slutsatser om sysselsättningseffekten, eftersom nästan alla förvärvsarbetande omfattades och någon tydlig jämförelsegrupp därför saknades. ifau.se

Reinfeldtregeringen införde också lagen om valfrihetssystem, LOV. Den gjorde det lättare för kommuner och regioner att konkurrensutsätta vård och omsorg och låta människor välja mellan godkända utförare. Sveriges riksdag

För den enskilde kunde reformen ge större inflytande.

Men systemet skapade samtidigt nya kontrollproblem. När fler privata aktörer finansieras med offentliga pengar måste kommuner och myndigheter kontrollera fler företag, avtal, underleverantörer och ägarförhållanden.

Valfrihet kräver alltså mer kontroll – inte mindre.

Vad blev bättre?

Det vore fel att påstå att varje förändring varit negativ.

Marknadsreformerna har gett människor fler valmöjligheter. Nya utförare har utvecklat verksamheter som tidigare varit likformiga. Konkurrens kan avslöja ineffektivitet och tvinga offentliga organisationer att förbättras.

EU-medlemskapet har förenklat handel, resor, arbete och studier. Svenska företag har fått en större hemmamarknad och Sverige har fått möjlighet att påverka gemensamma europeiska beslut.

Det gamla folkhemmet hade dessutom verkliga brister:

• långa köer,
• svag valfrihet,
• tung byråkrati,
• höga marginalskatter,
• och offentliga verksamheter som inte alltid behövde lyssna på den enskilde.

Förändringar var därför svåra att undvika.

Men att förändring behövdes betyder inte att just den valda modellen var nödvändig.

Vad blev sämre?

När marknadens logik flyttar in i välfärden förändras också verksamhetens drivkrafter.

Ett företag måste kunna täcka sina kostnader och ofta ge avkastning till ägarna. Det skapar ett tryck att öka intäkterna, minska kostnaderna eller välja verksamheter där ekonomin är gynnsam.

Det behöver inte betyda sämre kvalitet. Men det innebär att ett nytt intresse har förts in mellan skattebetalaren och medborgaren: ägarens ekonomiska intresse.

Samtidigt har staten och kommunerna behållit det yttersta ansvaret. Om en skola stänger, ett vårdföretag lämnar en ort eller en omsorgsverksamhet misslyckas måste det offentliga ändå ta hand om eleverna, patienterna och de äldre.

Vinsten kan privatiseras. Ansvaret kan sällan göra det.

Var förändringen nödvändig?

Det finns inget enkelt ja eller nej.

Ja – vissa förändringar var nödvändiga. Sverige behövde hantera ekonomiska obalanser, modernisera skattesystemet, öppna slutna verksamheter och ge medborgarna större inflytande.

Nej – den exakta utformningen var inte nödvändig. Sverige behövde inte självklart tillåta obegränsade vinstuttag i skattefinansierade verksamheter. Valfrihet hade kunnat skapas genom idéburna, kooperativa och offentliga alternativ. Effektivare styrning behövde inte automatiskt innebära fler marknadslösningar.

Det var politiska vägval.

När dessa val i efterhand beskrivs som ekonomiska nödvändigheter suddas ansvaret ut. Då framstår besluten som något som bara hände – trots att riksdagar och regeringar faktiskt fattade dem.

Vad vet vi – och vad är analys?

Fakta: Avregleringen av kreditmarknaden inleddes före Reinfeldt och genomfördes under socialdemokratiskt styre.

Fakta: Skattereformen 1990–1991 byggde på en blocköverskridande överenskommelse.

Fakta: Friskolesystemet byggdes ut under Carl Bildts regering.

Fakta: EU-medlemskapet drevs fram av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Fakta: Reinfeldtregeringen förstärkte arbetslinjen, genomförde jobbskatteavdrag och underlättade valfrihetssystem inom vård och omsorg.

Analys: Sverige har stegvis rört sig från direkt offentlig drift mot en modell där staten finansierar, upphandlar, mäter och kontrollerar verksamheter som även kan utföras av privata företag.

Öppen fråga: Har staten verkligen byggt upp den kontrollapparat som krävs för att marknadsmodellen ska fungera utan att kvalitet, likvärdighet och skattemedel går förlorade?

Ingen regering tog ansvar för helheten

Varje reform kunde försvaras för sig.

En avreglering skulle öka effektiviteten. En skattereform skulle stärka ekonomin. En friskolereform skulle öka valfriheten. En upphandling skulle pressa kostnaderna. Ett jobbskatteavdrag skulle göra det mer lönsamt att arbeta.

Men tillsammans förändrade besluten relationen mellan staten, marknaden och medborgaren.

Ingen folkomröstning hölls om den förändringen. Inget parti presenterade hela slutresultatet i förväg. Väljarna fick ta ställning till en reform i taget – ofta utan möjlighet att bedöma den samlade effekten.

Därför är den viktigaste frågan inte om folkhemmet var perfekt eller om marknaden alltid är fel.

Frågan är:

Vem tog beslutet att Sverige skulle bli en marknadsstat – och varför fick svenska folket aldrig ta ställning till hela omvandlingen?