Skolan tände gnistan – men bränslet är Frankrikes djupa sociala och politiska kris

Protesterna började med lärarbrist, överfulla klassrum och nedslitna skolor. Men när partipolitisk mobilisering, social utsatthet, polisinsatser och organiserad skadegörelse blandades samman förändrades rörelsen. Frankrike står inte längre enbart inför en skolkonflikt – utan inför en växande förtroendekris mellan staten och delar av befolkningen.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Hundratals franska skolor har hållits helt eller delvis stängda. Undervisning har ställts in, skolor har blockerats och tusentals ungdomar har deltagit i demonstrationer.

Samtidigt har skolbyggnader vandaliserats, bränder anlagts och poliser attackerats med projektiler och fyrverkerier. Polisens svar har i sin tur lett till massgripanden, skadade minderåriga och anklagelser om övervåld.

Det är därför inte längre möjligt att beskriva händelserna med ett enda ord.

Det pågår legitima elevprotester. Det förekommer politisk mobilisering. Det finns dokumenterad skadegörelse och våld. Det finns också en växande konflikt om hur den franska staten behandlar ungdomar i socialt utsatta områden.

Allt detta sker samtidigt.

Skolproblemen är verkliga

Det är fel att påstå att protesterna inte har något med skolan att göra.

Rörelsen började i mitten av september med krav på fler lärare, bättre skolbyggnader, mindre klasser och större resurser till utbildningen. Elever och lärare har vittnat om frånvarande personal, överfulla klassrum, bristande underhåll och stora skillnader mellan skolor i olika delar av landet.

Missnöjet är särskilt starkt i förorter där skolorna redan verkar under socialt och ekonomiskt pressade förhållanden.

Eleverna har även protesterat mot att staten lägger stora summor på militär upprustning samtidigt som de upplever att utbildning och välfärd får stå tillbaka.

Det finns alltså en faktisk skolkris i botten.

Men den räcker inte för att förklara omfattningen, våldet eller den snabba politiseringen av protesterna.

Protesterna lämnade skolgårdarna

När rörelsen spreds över Frankrike började kraven handla om betydligt mer än undervisning.

Levnadskostnader, energipriser, arbetslöshet, segregation och statliga nedskärningar fördes in i protesterna. För många ungdomar blev skolans brister en symbol för ett större samhällsproblem: upplevelsen att staten inte längre erbjuder samma möjligheter till alla.

Skolan blev platsen där missnöjet samlades, men ilskan hade byggts upp långt tidigare.

Frankrike har under många år drabbats av återkommande protestvågor. De gula västarnas uppror började med bränslepriser men utvecklades till ett bredare motstånd mot regeringen och den politiska eliten. Pensionsreformen utlöste omfattande strejker och konfrontationer. Tidigare dödsfall i samband med polisingripanden har lett till upplopp i förorterna.

Den nuvarande skolrörelsen följer delvis samma mönster.

En konkret fråga tänder gnistan. Därefter ansluter andra grupper, andra krav och andra konflikter.

Regeringen pekar mot yttervänstern

Den franska regeringen hävdar att oroligheterna inte längre enbart är spontana elevprotester. Premiärminister Sébastien Lecornus kansli har beskrivit utvecklingen som en operation organiserad eller utnyttjad av vänsterpartiet La France Insoumise, LFI, och dess närstående grupper.

Det är ett allvarligt påstående.

Det är klarlagt att LFI öppet stöder protesterna. Partiets politiker har besökt blockerade skolor, försvarat elevernas krav och försökt göra rörelsen till en nationell politisk fråga inför presidentvalet 2027.

LFI har alltså ett tydligt politiskt intresse av att protesterna fortsätter.

Men det är inte samma sak som att partiet styr hela rörelsen eller organiserar våldet.

Några offentligt redovisade bevis för att LFI centralt har planerat bränder, angrepp eller omfattande skadegörelse har inte presenterats. Partiledningen har tvärtom offentligt uppmanat demonstranter att undvika våld och anlagda bränder.

Här måste två saker hållas isär:

Fakta: LFI stöder och försöker politiskt dra nytta av protesterna.

Regeringens påstående: LFI och dess nätverk ligger bakom eller driver oroligheterna.

Det första är belagt. Det andra kräver ytterligare bevis.

Våldet är inte påhittat

Att regeringens anklagelser behöver granskas betyder inte att våldet kan avfärdas som propaganda.

Franska myndigheter har dokumenterat bränder, vandaliserade skolor, barrikader och angrepp mot poliser. I Parisregionen har polis utsatts för stenkastning, fyrverkerier och brandfarliga föremål.

Under en och samma protestdag registrerades handlingar vid över tusen skolor och hundratals skolor blockerades. Tusentals människor har gripits sedan protesterna började, varav många minderåriga.

Detta är inte normal facklig eller politisk protestverksamhet.

Men det är fortfarande oklart vilka som står bakom alla våldshandlingar.

Elevorganisationer har uppgett att maskerade och utomstående personer anslutit sig till protesterna. Erfarenheter från tidigare franska demonstrationer visar att organiserade aktivister, lokala kriminella och ungdomar som söker konfrontation kan röra sig bland fredliga demonstranter.

Därför blir det fel att beskriva samtliga protesterande elever som upploppsmakare.

Det blir lika fel att låtsas som att bränderna och angreppen inte är en del av det som sker.

Polisens agerande blev nytt bränsle

När staten svarade med omfattande polisinsatser fick rörelsen ytterligare en fråga att samlas kring.

Minderåriga har skadats allvarligt. Demonstranter, lärare och poliser har förts till sjukhus. Myndigheterna har inlett interna utredningar av flera polisingripanden.

Över 266 000 människor deltog enligt myndigheternas beräkning i demonstrationerna den 6 oktober. Arrangörerna uppgav en ännu högre siffra. Samtidigt genomfördes hundratals gripanden.

När bilder på skadade ungdomar sprids i sociala medier förändras protestens karaktär.

Frågan blir då inte bara varför en skola saknar lärare, utan varför staten möter missnöjda skolelever med kravallpolis, tårgas och massgripanden.

Regeringen hävdar att polisen måste skydda skolor, personal och allmänhet mot våldsamma grupper. Kritikerna hävdar att hårda polisinsatser gör fredliga ungdomar mer radikala.

Båda mekanismerna kan existera samtidigt.

Polisen kan möta verkligt våld – och ändå använda metoder som förvärrar konflikten.

Diskriminering och segregation

Bland elevernas krav finns även anklagelser om rasism och diskriminering, inte minst mot ungdomar med muslimsk eller nordafrikansk bakgrund.

Frankrikes förorter präglas på många håll av arbetslöshet, trångboddhet och ett långvarigt misstroende mot polis och myndigheter. Skolornas villkor blir därmed en del av en större fråga om vem som anses tillhöra det franska samhället och vem som får bära kostnaden när offentliga resurser inte räcker.

Men även här krävs försiktighet.

Att muslimska ungdomar deltar eller att diskriminering diskuteras bevisar inte att protesterna är ett religiöst eller islamistiskt uppror. Det har inte presenterats tillräckliga belägg för en sådan beskrivning.

Religion, ursprung och segregation finns med i konflikten – men de förklarar inte ensamma det som händer.

Presidentvalet finns i bakgrunden

Frankrike närmar sig presidentvalet 2027 i ett mycket polariserat läge.

President Emmanuel Macron kan inte ställa upp för en tredje mandatperiod i följd. Nationell samling och Marine Le Pen har ett starkt väljarstöd. LFI vill samla vänstern, samtidigt som mittenpartierna försöker försvara sin regeringsduglighet.

Alla sidor har därför ett politiskt intresse av hur protesterna beskrivs.

Regeringen vill framställa sig som garanten för ordning och lägga ansvaret för kaoset på yttervänstern.

LFI vill framställa protesterna som ett folkligt uppror mot nedskärningar och social orättvisa.

Högerpartierna kan använda våldet som argument för hårdare polis, strängare straff och skärpt migrationspolitik.

Elevernas faktiska krav riskerar därmed att försvinna när de vuxna politiska partierna gör protesterna till en del av valkampen.

Vad vet vi egentligen?

Fakta:

• Protesterna började med verkliga krav på bättre skolor, fler lärare och ökade resurser.
• Rörelsen har spridits över stora delar av Frankrike.
• LFI stöder protesterna och försöker påverka deras politiska riktning.
• Skolor har blockerats, vandaliserats och i vissa fall utsatts för anlagda bränder.
• Poliser, elever och skolpersonal har skadats.
• Tusentals personer har gripits.
• Polisens agerande utreds i flera fall.

Påståenden som ännu inte är fullt belagda:

• Att LFI centralt organiserar hela protestvågen.
• Att partiet ligger bakom våldet och skadegörelsen.
• Att protesterna i grunden är ett religiöst eller islamistiskt uppror.
• Att samtliga våldsaktörer är elever.
• Att alla polisinsatser varit nödvändiga och proportionerliga.

Analys:

Skolan utlöste protesterna, men rörelsen växer eftersom den fångar upp ett betydligt bredare missnöje med ekonomi, segregation, politiskt ledarskap och statens sätt att använda sin makt.

Frågorna som återstår

• Vilka grupper ligger bakom den organiserade skadegörelsen?
• Vilka bevis har regeringen för anklagelserna mot LFI?
• Finns utomstående aktivister eller kriminella nätverk bland demonstranterna?
• Hur många gripna har faktiskt åtalats för våldsbrott?
• Har polisens våldsanvändning varit proportionerlig?
• Kommer regeringen att möta elevernas ursprungliga krav?
• Vem tjänar politiskt på att konflikten fortsätter?
• Riskerar skolfrågorna att försvinna när presidentvalet närmar sig?

Skolan blev symbolen för ett större sönderfall

Frankrikes protester har ingen enda förklaring och ingen ensam avsändare.

Eleverna protesterar mot verkliga problem. Vänstern försöker omvandla missnöjet till politisk kraft. Våldsamma grupper utnyttjar folksamlingarna. Regeringen använder upploppen för att försvara hårdare tag. Polisens insatser skapar samtidigt nya skäl att protestera.

Skolan är därför fortfarande en del av berättelsen.

Men den är inte längre hela berättelsen.

Det som står på spel är förtroendet för den franska staten, för polisens metoder, för politikens förmåga att förbättra människors vardag – och för föreställningen att nästa generation ska få bättre möjligheter än den föregående.

Skolan tände gnistan. Men bränslet är Frankrikes djupa sociala och politiska kris.