Andersson saknar väg till makten – vem bryter låsningen mellan C och V?

De fyra partier som vill se Magdalena Andersson som statsminister har tillsammans 176 mandat – men kan ändå inte enas om en regering. Andersson räknar nu öppet med att förlora en statsministeromröstning och vill att Ulf Kristersson får nästa försök. Valresultatet gav ett numerärt övertag, men ingen fungerande majoritet.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Magdalena Andersson har meddelat talmannen att hon för närvarande inte kan bilda en regering som tolereras av riksdagen.

Efter mötet med Andreas Norlén den 13 oktober sade S-ledaren att samtalen hade lett till framsteg, men att de nödvändiga förutsättningarna fortfarande saknades.

Hon förklarade samtidigt att hon är beredd att prövas i en statsministeromröstning – trots att hon räknar med att bli nedröstad.

– Om det blir en omröstning kommer jag falla i den omröstningen och då är det dags för någon annan att få ett sonderingsuppdrag, sade Andersson.

Den person hon pekar ut är Moderaternas Ulf Kristersson.

Det är ett ovanligt tydligt erkännande: valets största regeringsalternativ har tillräckligt många mandat för att kontrollera riksdagen, men inte tillräcklig politisk enighet för att bilda regering.

176 mandat – men ingen regering

Efter valet fördelas riksdagens 349 mandat enligt följande:

• Socialdemokraterna: 99
• Moderaterna: 70
• Sverigedemokraterna: 62
• Vänsterpartiet: 30
• Centerpartiet: 25
• Kristdemokraterna: 22
• Miljöpartiet: 22
• Liberalerna: 19

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har tillsammans 176 mandat. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har tillsammans 173.

På papperet finns alltså en knapp rödgrön majoritet.

Men mandat kan räknas ihop betydligt enklare än partier.

Vänsterpartiet kräver verkligt inflytande och har markerat att partiet inte tänker nöja sig med att ensidigt släppa fram en regering utan att få något tillbaka. Centerpartiet vill samtidigt hålla Vänsterpartiet utanför regeringen och söker en politisk förankring närmare mitten.

Centerpartiets och Vänsterpartiets röda linjer går därför rakt genom Magdalena Anderssons tänkta regeringsunderlag.

Valvinnare utan överenskommelse

Socialdemokraterna har beskrivit valresultatet som ett stöd för en ny politisk riktning.

Men väljarna röstar på partier – inte på färdigförhandlade regeringskoalitioner.

Att fyra partier tillsammans har fler mandat än sina motståndare betyder inte automatiskt att de är överens om vilka som ska regera, vilka som ska få ministerposter eller vilken ekonomisk politik regeringen ska genomföra.

Andersson säger att hennes fokus har legat på sakpolitiken och inte på exakt vilka partier som ska ingå i regeringen.

Det kan vara en förhandlingsstrategi. Men det kan också vara ett tecken på problemets kärna: sakpolitiken går inte att skilja från frågan om makt och ansvar.

Ett parti som ska stödja en regering vill normalt veta:

• vilken politik som ska genomföras,
• hur inflytandet ska garanteras,
• vilka partier som ingår i regeringen,
• vilka som förhandlar budgeten,
• och vad som händer när partierna blir oense.

Så länge dessa frågor saknar svar finns ingen färdig regeringslösning.

Mötet på Lidingö löste inte knuten

Centerpartiet bjöd tidigare in S, V och MP till en gemensam lägesgenomgång på Högberga gård på Lidingö.

Mötet presenterades som ett försök att skapa en gemensam bild av Sveriges problem. Företrädare från näringsliv, fackförbund, myndigheter och andra organisationer deltog.

Men mötet var inte någon formell regeringsförhandling.

Det kan ha förbättrat samtalsklimatet, men det löste inte konflikten mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Båda partiernas grundläggande krav stod kvar efter mötet.

När Andersson nu talar om ”framsteg” är det därför oklart vad som konkret har förändrats.

Har partierna närmat sig varandra i sakpolitiken? Har någon öppnat för en ny regeringskonstruktion? Finns ett tänkbart budgetsamarbete? Eller handlar framstegen huvudsakligen om att partierna har börjat tala mer ordnat med varandra?

Det har inte redovisats offentligt.

En omröstning som Andersson väntar sig att förlora

Talmannen gav ursprungligen Magdalena Andersson sonderingsuppdraget den 18 september. Hon avbröt sitt första försök den 28 september, men fick den 2 oktober i uppdrag att återuppta sonderingen från den 5 oktober.

Nu kan talmannen välja att föreslå henne som statsminister trots att någon färdig överenskommelse saknas.

En sådan omröstning skulle tvinga partierna att offentligt visa var de står. Det räcker inte längre att tala om röda linjer i intervjuer – varje parti måste trycka på en knapp.

Sverige tillämpar negativ parlamentarism. En statsministerkandidat behöver därför inte få 175 ja-röster. Kandidaten godkänns så länge färre än 175 ledamöter röstar nej. Ledamöter kan lägga ned sina röster och därmed tolerera en regering utan att aktivt stödja den.

Det betyder att någon av Anderssons motståndare inte behöver byta sida. Det kan räcka att ett parti avstår från att fälla henne.

Men Anderssons egen bedömning är att hon i nuläget saknar den möjligheten.

Därför kan en förlust ändå vara användbar

En förlorad omröstning skulle vara ett politiskt nederlag för Magdalena Andersson. Men den kan samtidigt föra processen framåt.

Så länge regeringsförhandlingarna sker bakom stängda dörrar kan varje parti lägga ansvaret på de andra. En omröstning visar exakt vilka partier som stoppar den föreslagna regeringen.

Därefter kan talmannen ge Ulf Kristersson ett sonderingsuppdrag, vilket Andersson själv har föreslagit.

Kristerssons problem är dock nästan lika svårt.

M, SD, KD och L har tillsammans 173 mandat. De saknar två mandat för att själva kontrollera en majoritet av riksdagen. För att Kristersson ska kunna tillträda måste därför åtminstone några ledamöter utanför högerunderlaget avstå från att rösta nej.

Även hans väg till Rosenbad kräver alltså att någon tidigare gräns flyttas.

Fyra försök – sedan extra val

Talmannen får lägga fram fyra förslag till statsminister.

Om riksdagen röstar nej till samtliga fyra ska ett extra val hållas inom tre månader.

Sverige är ännu inte där.

En första förlorad omröstning innebär därför inte att ett extra val omedelbart väntar. Den innebär att nästa försök börjar och att trycket på partierna ökar.

Men för varje misslyckad omröstning blir utrymmet mindre. Förr eller senare måste något parti välja mellan att ompröva sin röda linje och att riskera ett nytt val.

Det är därför statsministeromröstningarna inte bara är formalia. De fungerar också som ett politiskt tryckmedel.

Vad vet vi?

Fakta:

• Magdalena Andersson säger att hon för närvarande saknar förutsättningar att bilda regering.
• Hon är beredd att prövas i en statsministeromröstning.
• Hon räknar själv med att förlora omröstningen.
• Hon anser att Ulf Kristersson därefter bör få sonderingsuppdraget.
• S, V, C och MP har tillsammans 176 mandat.
• M, SD, KD och L har tillsammans 173 mandat.
• Centerpartiets och Vänsterpartiets krav är fortfarande oförenliga i centrala delar.

Inte klarlagt:

• Vilka konkreta framsteg Andersson menar har gjorts.
• Vilken regeringssammansättning hon egentligen eftersträvar.
• Vilka sakpolitiska eftergifter S är berett att göra.
• Om C kan tolerera en regering som är beroende av V.
• Om V kan släppa fram en regering utan ministerposter eller bindande inflytande.
• Om något parti utanför högerunderlaget kan tolerera Kristersson.
• När talmannen lägger fram sitt första förslag till statsminister.

Vem bär ansvaret för låsningen?

Det är enkelt för Socialdemokraterna att peka på Centerpartiet och Vänsterpartiet. Deras krav går uppenbart inte ihop.

Men Magdalena Andersson gick till val med ambitionen att samla dessa partier bakom sig. Därmed tog hon också på sig ansvaret att förklara hur motsättningarna skulle lösas.

Centerpartiet måste svara på hur Magdalena Andersson ska kunna regera utan att Vänsterpartiets mandat får ett reellt inflytande.

Vänsterpartiet måste förklara om kravet på regeringsmedverkan är viktigare än möjligheten att få igenom vänsterpolitik.

Miljöpartiet måste visa vilken roll det tänker spela mellan de stridande partierna.

Och Socialdemokraterna måste till sist säga vad partiet är berett att betala politiskt för att återta regeringsmakten.

Valresultatet räcker inte

Magdalena Andersson har inte formellt förlorat regeringsfrågan förrän riksdagen har röstat. Men hennes besked visar att hon inte lyckats förvandla mandatövertaget till en fungerande överenskommelse.

Det är den viktigaste skillnaden mellan att vinna ett val och att kunna regera ett land.

De fyra partierna har 176 mandat tillsammans. Ändå saknar de en gemensam regering, ett gemensamt avtal och en gemensam förklaring till hur makten ska användas.

Nu går frågan tillbaka till talmannen – och snart till riksdagens ledamöter.

Då räcker det inte längre att säga vad man inte accepterar.

Någon måste också visa vilken regering Sverige faktiskt kan få.