Macron varnar för politisk kapning – men Frankrikes studentkris är verklig

Emmanuel Macron medger att elevernas krav är legitima men hävdar att protesterna utnyttjas av politiska krafter inför presidentvalet 2027. Samtidigt försöker både vänstern och högern använda oroligheterna till sin fördel. Men anklagelserna om politisk manipulation får inte dölja det som utlöste revolten: lärarbrist, överfulla klassrum, förfallna skolor och en växande misstro mot staten.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Frankrikes studentprotester har gått in i sin fjärde vecka och utvecklats till betydligt mer än en konflikt om skolornas resurser.

Hundratusentals elever, lärare, föräldrar och fackligt anslutna har deltagit i demonstrationer. Skolor har blockerats eller tvingats stänga. Sammandrabbningar har ägt rum mellan demonstranter och polis.

Nu varnar president Emmanuel Macron för att eleverna ”utnyttjas” av politiska krafter inför presidentvalet våren 2027.

Samtidigt erkänner han att ungdomarna har berättigade klagomål.

Det dubbla budskapet är talande.

Regeringen försöker visa att den lyssnar på eleverna – men vill samtidigt flytta uppmärksamheten från skolornas problem till de politiker och aktivister som anslutit sig till protesterna.

Macron lovar konkreta svar

Efter regeringens möte på onsdagen meddelade regeringens talesperson Maud Bregeon att Macron krävt ”konkreta svar” på elevernas oro inom några veckor.

Enligt Bregeon anser presidenten att elevernas krav är legitima, men att rörelsen används för politiska ändamål och i vissa fall förvandlas till våld i städerna.

Det är en formulering som gör det möjligt för regeringen att skilja mellan de ”legitima eleverna” och de aktörer som påstås stå bakom våldet.

Men Macron har ännu inte offentligt presenterat bevis för att protesterna i grunden skulle vara organiserade eller styrda av något politiskt parti.

Att politiska partier försöker dra nytta av protesterna är uppenbart.

Det är däremot inte samma sak som att partierna har skapat rörelsen.

Protesterna började i verkliga skolproblem

Elevernas krav handlar bland annat om:

• brist på lärare och annan skolpersonal,
• stora och överfulla klasser,
• dåligt underhållna skolbyggnader,
• hög arbetsbelastning,
• oro inför antagningssystemet Parcoursup,
• och växande skillnader mellan skolor i rika och fattiga områden.

Protesterna började vid gymnasieskolor i Paris förorter och spreds därefter över landet. Lärare, föräldrar, universitetsstudenter och fackliga organisationer har senare anslutit sig.

Human Rights Watch beskriver hur elever sedan september protesterat mot långvariga underinvesteringar, lärarbrist och bristfälliga skolbyggnader.

Den politiska uppslutningen kom alltså efter att missnöjet redan hade börjat spridas.

Det talar emot föreställningen att protesterna enbart skulle vara en konstruktion skapad inför presidentvalet.

Två helt olika politiska strategier

Jean-Luc Mélenchon och hans parti La France Insoumise har ställt sig nära demonstranterna. Mélenchon deltog själv i en manifestation i Paris och försöker framstå som ungdomarnas politiska företrädare.

På den andra sidan har Marine Le Pens Nationell samling uttryckt stöd för polisen och lagt ansvaret för våldet på demonstranter och aktivister.

Vänstern försöker alltså göra protesterna till ett bevis för att regeringen har övergett skolan och ungdomarna.

Den nationalistiska högern använder i stället oroligheterna som argument för hårdare ordningspolitik.

Båda sidor har ett intresse av att förstärka den del av verkligheten som passar den egna valstrategin.

Mélenchon vinner på bilder av missnöjda elever och skadade demonstranter.

Le Pen vinner på bilder av brinnande fordon, sönderslagna skyltfönster och attacker mot poliser.

Macrons regering har samtidigt ett intresse av att framställa oroligheterna som politiskt manipulerade. Om debatten handlar om extremister och ordningsproblem behöver regeringen inte enbart försvara skolornas tillstånd.

Ingen vet exakt hur många som demonstrerade

Inrikesministeriet uppger att omkring 161 500 människor deltog i tisdagens demonstrationer runt om i Frankrike.

De organiserande fackförbunden hävdar att antalet var 480 000.

Skillnaden är mycket stor, men inte ovanlig vid franska demonstrationer. Myndigheter och arrangörer använder olika beräkningsmetoder och har dessutom politiska intressen av att framställa deltagandet som mindre eller större.

Det rimliga är därför att redovisa båda siffrorna – inte att välja den som bäst passar den egna berättelsen.

Oavsett vilken uppskattning som ligger närmast sanningen visar demonstrationerna att missnöjet inte längre är begränsat till ett fåtal skolor.

Polisens agerande har förändrat konflikten

Den allvarligaste utvecklingen gäller inte de partipolitiska utspelen utan skadorna på unga människor.

En 15-årig pojke i Lens förlorade en hand när en polisgranat exploderade. Familjen bestrider polisens första uppgifter om att pojken försökte plocka upp granaten och har krävt en oberoende utredning.

En 16-årig elev i Tours har förlorat synen efter en annan händelse i anslutning till en demonstration. Den berörda polisen har enligt France 24 åtalats för grov misshandel.

Ytterligare en 14-åring har fått käken sönderslagen och flera tänder förstörda efter att ha träffats i ansiktet av en tårgasgranat. En polis har åtalats även i det ärendet.

Polisens användning av vissa chockgranater vid skolprotesterna har tillfälligt stoppats. Samtidigt pågår ett stort antal interna utredningar om påstått övervåld.

Detta betyder inte att allt våld har kommit från polisen.

Närmare 900 poliser uppges också ha skadats under protesterna. Det har förekommit stenkastning, bränder, skadegörelse och attacker mot ordningsmakten.

Men staten har ett särskilt ansvar. Polisens våldsanvändning måste vara nödvändig, proportionerlig och möjlig att granska – särskilt när insatserna riktas mot minderåriga.

Macron kan ha rätt – men inte hela sanningen

Det är rimligt att anta att politiska partier, aktivistgrupper och våldsamma aktörer försöker utnyttja en stor protestvåg.

Det sker vid nästan alla omfattande sociala konflikter.

Men begreppet ”utnyttjas” riskerar också att förminska elevernas egen förmåga att förstå sin situation och organisera sig.

Ungdomarna behöver inte ha blivit manipulerade för att vara missnöjda med inställda lektioner, trasiga skolbyggnader, lärarbrist och osäkerhet inför framtiden.

Två saker kan därför vara sanna samtidigt:

• Protesterna har verkliga och legitima orsaker.
• Politiska krafter försöker använda dem inför valet.

Det ena upphäver inte det andra.

Vad vet vi?

Fakta:

• Protesterna har pågått i omkring fyra veckor.
• Elevernas ursprungliga krav gäller bland annat resurser, personal, arbetsmiljö och antagningssystem.
• Demonstrationerna har fått stöd från lärare, föräldrar, fackförbund och universitetsstudenter.
• Våldsamma incidenter har förekommit från både demonstranter och polis.
• Flera minderåriga har fått livslånga skador.
• Även ett stort antal poliser har skadats.
• Vänster- och högerpartier har tagit tydlig ställning i konflikten.

Påstående:

• Macron hävdar att eleverna utnyttjas av politiska krafter.
• Regeringen har ännu inte offentligt visat att något parti styr protesterna som helhet.

Analys:

• Mélenchon försöker göra ungdomsmissnöjet till en valfråga för vänstern.
• Le Pen försöker göra våldet och oordningen till en valfråga för högern.
• Regeringen försöker flytta fokus från skolornas brister till politisk manipulation och ordningsproblem.

Frågorna som återstår

• Vilka konkreta skolreformer tänker regeringen genomföra?
• Hur mycket skulle elevernas krav kosta?
• Vilka grupper ligger bakom det organiserade våldet?
• Finns det belägg för att något parti styr eller finansierar protesterna?
• Varför sattes vapen med risk för svåra kroppsskador in mot minderåriga?
• Kommer de interna polisutredningarna att offentliggöras?
• Vem tar ansvar för ungdomar som förlorat en hand, synen eller fått andra permanenta skador?

Frankrikes problem försvinner inte genom att skylla på politiken

Macron har sannolikt rätt i att oppositionen försöker dra nytta av protesterna.

Men presidenten riskerar att göra samma sak som han anklagar sina motståndare för: använda protesterna politiskt.

Genom att tala om manipulation kan regeringen ge intrycket att eleverna inte själva förstår varför de demonstrerar.

Det är en farlig slutsats.

Frankrikes ungdomar protesterar inte enbart för fler lärare eller bättre skolbyggnader. Bakom kraven finns en djupare oro för utbildning, arbete, bostäder, ekonomi och möjligheten att skapa ett tryggt liv.

Skolan tände gnistan.

Men bränslet är Frankrikes bredare sociala och politiska kris.