Alla säger nej till Andersson – men Centerpartiet vill ändå ha henne som statsminister

Centerpartiet beskriver Magdalena Andersson som sin mest sannolika statsministerkandidat – och röstar samtidigt nej till henne. När även V och MP väljer den röda knappen blir Socialdemokraterna ensamma om att stödja sin egen partiledare. Omröstningen avgör knappast regeringsfrågan, men visar hur motsägelsefull den svenska regeringsbildningen har blivit.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Klockan 12 röstar riksdagen om Magdalena Andersson som Sveriges statsminister.

Utgången är redan känd.

Centerpartiet kommer att rösta nej. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lämnat samma besked. De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna säger också nej.

Enligt de besked som lämnats blir Socialdemokraterna därmed ensamma om att stödja sin egen partiledare.

Det märkliga är att flera av partierna som tänker fälla Andersson samtidigt säger sig vilja se henne som statsminister.

Tydligast blir motsägelsen hos Centerpartiet.

– Magdalena Andersson är vår mest sannolika statsministerkandidat, men det krävs en samsyn på vilken politik som ska genomföras, säger C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist.

Budskapet kan sammanfattas så här:

Centerpartiet vill ha Andersson – men inte ännu, inte utan ett avtal och inte på vilka politiska villkor som helst.

Centerpartiet kräver ett politiskt pris

Elisabeth Thand Ringqvist säger att Centerpartiet hade kunnat släppa fram en socialdemokratisk enpartiregering om det funnits ett konkret politiskt program förankrat i mitten.

Partiet kräver inte nödvändigtvis ministerposter. Däremot vill det ha garantier för att regeringens politik inte innebär vad C beskriver som en kraftig vänstersväng.

Centerpartiets nej är därför inte i första hand riktat mot Magdalena Andersson som person.

Det är ett förhandlingsbudskap.

Partiet vill kunna säga till sina väljare att det inte släppte fram en regering innan innehållet var känt. Samtidigt håller C dörren öppen för nya samtal med Andersson efter att partiet röstat ned henne.

Det är politiskt möjligt – men knappast lätt att förklara.

Vänsterpartiet drar åt motsatt håll

Problemet är att Centerpartiets krav kolliderar med Vänsterpartiets.

C vill dra en kommande regering mot den politiska mitten och har motsatt sig att Vänsterpartiet får ett avgörande inflytande.

Vänsterpartiet vill i sin tur inte släppa fram en regering utan garantier för att partiets mandat också ger politiskt genomslag. Partiet har krävt verkligt inflytande och motsatt sig en regering som bygger sin politik på Centerpartiets villkor.

Miljöpartiet vill inte heller godkänna en statsminister innan det finns tillräcklig klarhet om regeringssamarbetet och politiken.

Därmed befinner sig Magdalena Andersson mellan partier som kan enas om vem de helst vill se som statsminister – men inte om vilken regering hon ska leda eller vilken politik den ska föra.

Det är regeringsbildningens kärna.

Frågan är inte bara vem som ska bo i Sagerska huset. Frågan är vilket av de motstridiga partierna som ska få störst inflytande över regeringen.

Andersson visste att hon skulle förlora

Magdalena Andersson meddelade redan före omröstningen att hon saknade förutsättningar att bilda regering och räknade med att bli nedröstad.

Trots detta lade talmannen Andreas Norlén fram henne som statsministerkandidat. Talmannen uppgav att Andersson inte längre ansåg det meningsfullt att fortsätta sonderingen och att hennes kandidatur därför skulle prövas av riksdagen.

Omröstningen är alltså inte ett sista försök att oväntat få Andersson vald.

Den är en del av den formella processen.

Genom att riksdagen prövar hennes kandidatur blir det offentligt och protokollfört att hon saknar tillräckligt stöd. Därefter kan talmannen gå vidare med en annan möjlig regeringsbildare.

Andersson har själv pekat på Ulf Kristersson som en rimlig person att ge nästa sonderingsuppdrag.

Ett nej betyder något annat än ett avstående

Sverige tillämpar negativ parlamentarism.

En statsministerkandidat behöver inte få stöd av en majoritet. Kandidaten godkänns så länge färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.

Partier som inte aktivt vill stödja en kandidat kan därför avstå. På så sätt tolererar de regeringen utan att godkänna hela dess politiska program.

Men Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet väljer nu inte den möjligheten. De röstar aktivt nej.

Det är en kraftigare markering.

Minst 175 nej-röster krävs för att talmannens förslag ska falla. Om de meddelade partibeskeden står fast kommer den gränsen att passeras med bred marginal.

Det visar att Andersson inte bara saknar en färdig regeringsöverenskommelse. Hon har för närvarande en klar riksdagsmajoritet emot sig.

Vem bär ansvaret?

Centerpartiet hävdar att något konkret mittenprogram aldrig kom på plats.

Vänsterpartiet anser att dess mandat inte kan användas för att installera en regering som sedan genomför Centerpartiets politik.

Miljöpartiet vill ha garantier för både samarbete och politiskt innehåll.

Socialdemokraterna har samtidigt försökt hålla frågan om regeringssammansättningen öppen och i stället börja med sakpolitiken.

Alla kan därmed ge en förklaring till sitt nej.

Men den samlade bilden är att partierna gick till val med oförenliga besked och ändå hävdade att deras respektive alternativ kunde leda till en fungerande regering.

När valresultatet sedan krävde kompromisser visade det sig att röda linjerna stod kvar.

Ansvaret kan därför inte läggas på ett enda parti.

Magdalena Andersson har som regeringsbildare ansvar för att försöka samla ett underlag. Centerpartiet och Vänsterpartiet har ansvar för att förklara vilka kompromisser de faktiskt är beredda att göra. Miljöpartiet måste klargöra vad som krävs för att partiet ska tolerera en regering.

Att enbart beskriva varför motparten ska ge sig löser ingenting.

Är omröstningen politisk teater?

Det finns en saklig anledning till att riksdagen prövar en kandidat även när resultatet är känt. Regeringsformen bygger på att talmannens förslag till slut testas i kammaren.

Men för väljarna riskerar processen att framstå som politisk teater.

En kandidat föreslås trots att hon själv säger att hon kommer att falla. Partier röstar nej till den person de samtidigt pekar ut som sin mest sannolika statsminister. Alla säger sig vilja fortsätta samtalen efter att först ha demonstrerat att samtalen misslyckats.

Den politiska logiken finns där: partierna vill öka pressen på varandra.

Men varje strategiskt nej förbrukar också tid och förtroende.

Fyra försök – sedan väntar val

Talmannen kan lägga fram sammanlagt fyra statsministerförslag.

Om riksdagen förkastar samtliga ska processen avbrytas och ett nytt val hållas. Om ett ordinarie val inte ändå ska genomföras inom tre månader måste ett extra val utlysas inom samma tid.

Dagens väntade nederlag blir därför inte slutet på regeringsbildningen.

Det blir det första förbrukade försöket.

Därefter väntar sannolikt en ny sondering, nya förhandlingar och möjligen en omröstning om Ulf Kristersson.

Men matematiken förändras inte av att namnet på kandidaten byts ut. Även Kristersson måste hitta partier som åtminstone är beredda att avstå från att rösta nej.

Vad vet vi?

Fakta:

• Talmannen har föreslagit Magdalena Andersson som statsminister.
• Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har meddelat att de röstar nej.
• Även partierna på högersidan väntas rösta nej.
• Socialdemokraterna blir enligt de lämnade beskeden ensamma om att rösta för Andersson.
• Andersson har själv sagt att hon räknar med att förlora.
• Minst 175 nej-röster krävs för att förslaget ska falla.
• Talmannen har högst fyra försök innan ett nytt val måste hållas.

Politiska påståenden:

• C hävdar att något tillräckligt konkret mittenprogram inte har presenterats.
• V anser att partiet måste få politiskt inflytande för att släppa fram en regering.
• Partierna säger att de fortfarande är beredda att fortsätta samtalen.

Inte klarlagt:

• Vem som får nästa sonderingsuppdrag.
• Vilket parti som först är berett att flytta sin röda linje.
• Om en S-ledd eller M-ledd regering till slut kan tolereras.
• Om regeringsbildningen når fram till en fjärde omröstning och därmed hotet om extra val.

Sverige har en kandidat – men inget regeringsunderlag

Dagens omröstning visar skillnaden mellan att föredra en statsminister och att vara beredd att släppa fram henne.

Centerpartiet föredrar Magdalena Andersson framför Ulf Kristersson, men vill först säkra mittenpolitik. Vänsterpartiet vill förhindra att dess röster används till en politik som partiet motsätter sig. Miljöpartiet kräver större klarhet.

Varje partis agerande kan förklaras var för sig.

Tillsammans bildar de ett politiskt dödläge.

Sverige saknar inte statsministerkandidater. Det saknar partier som är beredda att bära kostnaden för den kompromiss som krävs för att någon av kandidaterna faktiskt ska kunna regera.