Valvinnarnas sammanbrott – Andersson föll med 99 röster mot 248

De fyra rödgröna partierna fick tillsammans 176 mandat och vann därmed en knapp majoritet i riksdagen. Men när deras statsministerkandidat prövades fick Magdalena Andersson bara Socialdemokraternas 99 ja-röster. Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade nej – samtidigt som de fortfarande säger sig föredra henne som statsminister. Vad var det då väljarna egentligen röstade fram?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Magdalena Andersson blir inte statsminister – åtminstone inte efter det första försöket.

Torsdagen den 15 oktober röstade riksdagen ned talmannens förslag att utse Socialdemokraternas partiledare till statsminister.

Resultatet blev:

• 99 ja,
• 248 nej,
• inga nedlagda röster,
• och två frånvarande ledamöter.

Endast Socialdemokraterna röstade för sin partiledare.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna röstade som väntat nej. Men det gjorde också Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – de tre partier som tillsammans med Socialdemokraterna utgör den rödgröna majoriteten efter valet.

Det gör omröstningen till något mer än ett rutinmässigt nederlag.

De partier som säger sig vilja ha Magdalena Andersson som statsminister röstade aktivt för att stoppa henne.

Från 176 mandat till 99 ja-röster

Efter valet presenterades resultatet som en seger för den rödgröna sidan.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet fick tillsammans 176 av riksdagens 349 mandat. Den tidigare regeringssidan fick 173.

Det parlamentariska underlaget såg därför ut att finnas.

Men det som förenade de fyra partierna var främst att de ville avsätta Ulf Kristerssons regering. När en ny regering skulle byggas blev motsättningarna tydliga.

Centerpartiet vill att politiken ska förankras i mitten och motsätter sig en tydlig vänstersväng.

Vänsterpartiet kräver regeringsinflytande och vill inte längre släppa fram en socialdemokratisk regering utan att få verkligt politiskt genomslag.

Miljöpartiet vill ingå i regeringen och meddelade före omröstningen att partiet inte tänkte acceptera en ren socialdemokratisk enpartiregering.

Socialdemokraterna kunde därför inte presentera vare sig ett gemensamt politiskt program eller en regeringskonstruktion som de övriga partierna var beredda att tolerera.

Valets majoritet blev ingen regeringsmajoritet.

De hade kunnat avstå

Sverige använder negativ parlamentarism.

Det betyder att en föreslagen statsminister inte behöver få en majoritet av riksdagens röster för sig. Förslaget faller bara om minst 175 ledamöter aktivt röstar nej.

Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade därför kunnat lägga ned sina röster. Då hade Magdalena Andersson kunnat godkännas med enbart Socialdemokraternas 99 ja-röster, förutsatt att motståndarsidan inte nådde 175 nej.

Men de valde den röda knappen.

Det är politiskt betydelsefullt.

Att avstå hade inneburit att partierna tolererade Andersson utan att fullt ut stödja hennes regering. Ett nej innebär att de aktivt avvisar det regeringsalternativ som talmannen lagt fram.

Partiernas förklaring är att omröstningen inte enbart handlade om personen Magdalena Andersson, utan också om den regering och politik hon avsåg att leda.

Det är en rimlig konstitutionell förklaring.

Men för väljarna kvarstår motsägelsen: Hur kan Andersson vara partiernas statsministerkandidat samtidigt som de röstar nej när hon faktiskt prövas?

Andersson visste att hon skulle falla

Nederlaget kom inte som någon överraskning.

Magdalena Andersson hade redan före omröstningen meddelat att hon saknade förutsättningar att bilda regering. Hon sade samtidigt att hon stod redo att prövas av riksdagen och räknade med att det kunde krävas flera omröstningar innan en regering finns på plats.

Efter nederlaget beskrev hon resultatet som helt förväntat.

– Det blev ett valresultat som skapade ett svårt läge i Sveriges riksdag, sade hon.

Det är korrekt att läget är svårt.

Men det svåra läget uppstod inte först inne i riksdagen. Det fanns redan under valrörelsen.

De fyra partierna gick till val med olika besked om regeringsmakten, ministerposter och politiska villkor. Väljarna fick höra att en ny politisk riktning var möjlig, men inte exakt hur den gemensamma regeringen skulle se ut eller vilken politik den skulle föra.

Efter valet återstod därför de avgörande förhandlingarna.

De lyckades inte.

Var omröstningen nödvändig?

När Magdalena Andersson rapporterade till talmannen den 13 oktober sade hon att det för närvarande saknades förutsättningar att fortsätta sonderingen.

Trots detta lade talman Andreas Norlén fram henne som statsministerkandidat.

Syftet var att låta riksdagen tydligt pröva det alternativ som hade fått den första möjligheten att bilda regering. Omröstningen gjorde också att processen kunde gå vidare till nästa tänkbara regeringsalternativ.

Men den förbrukade samtidigt ett av talmannens fyra möjliga förslag.

Talmannen får lägga fram sammanlagt fyra statsministerförslag. Om samtliga röstas ned ska ett extra val hållas inom tre månader.

Den första möjligheten är nu använd.

Kristersson väntar på sin tur

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist anser att nästa sonderingsuppdrag bör gå till Moderaternas Ulf Kristersson.

– Jag tycker att talmannen bör ge sonderingsuppdraget till det näst största partiet, sade hon efter omröstningen.

Kristersson befann sig vid Europeiska rådets möte i Bryssel och skulle tala med talmannen per telefon.

Han beskriver Anderssons misslyckande som ”påfallande svagt” och pekar på att den rödgröna sidan trots sina 176 mandat inte lyckats samla sig bakom ett regeringsalternativ.

Det är politiskt väntad kritik.

Men Kristersson står inför samma grundläggande problem.

Hans tidigare regeringsunderlag har 173 mandat och saknar därmed egen majoritet. Om de fyra rödgröna partierna röstar gemensamt kan de stoppa även honom.

Kristersson behöver därför antingen få något parti på den andra sidan att avstå eller hitta en bredare politisk överenskommelse.

Centerpartiets besked blir särskilt viktigt. Partiet har öppnat för samtal med flera partier men har samtidigt satt gränser både mot Sverigedemokraternas inflytande och mot Vänsterpartiets ekonomiska politik.

Det är just denna mittenposition som kan göra Centerpartiet avgörande – men också bidra till att låsningen består.

En majoritet som saknar gemensam riktning

Valresultatet gav de fyra rödgröna partierna en majoritet på papperet.

Men ett regeringsunderlag kräver mer än att partierna tillsammans kan rösta bort den sittande regeringen.

Det kräver också svar på konkreta frågor:

• Vilka partier ska ingå i regeringen?
• Vilka partier ska släppa fram den?
• Ska Vänsterpartiet få ministerposter?
• Ska Centerpartiet acceptera en ekonomisk politik förhandlad med V?
• Kan Miljöpartiet tolerera en ren S-regering?
• Vilken budget ska regeringen styra på?
• Vilka vallöften måste partierna överge?

På dessa frågor finns ännu inga gemensamma svar.

Det är därför missvisande att beskriva problemet som enbart personligt eller taktiskt.

Konflikten handlar om politik.

Centerpartiet och Vänsterpartiet står långt ifrån varandra i frågor om skatter, arbetsmarknad, företagande, vinster i välfärden och statens roll i ekonomin.

Båda kan föredra Magdalena Andersson framför Ulf Kristersson men samtidigt vägra acceptera den politik som krävs för att den andra parten ska släppa fram henne.

Vad vet vi?

Fakta:

• Magdalena Andersson fick 99 ja-röster och 248 nej-röster.
• Två ledamöter var frånvarande.
• Endast Socialdemokraterna röstade ja.
• Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade nej.
• De fyra rödgröna partierna har tillsammans 176 mandat.
• Andersson visste före omröstningen att hon skulle röstas ned.
• Talmannen ska nu samtala med partiledarna om nästa steg.
• Ett av maximalt fyra statsministerförslag har därmed förbrukats.
• Om fyra förslag faller ska extra val hållas inom tre månader.
• Ulf Kristersson leder tills vidare en övergångsregering bestående av M, KD och L.

Politiska påståenden:

• Kristersson beskriver resultatet som ett svaghetstecken för Andersson.
• Andersson beskriver nederlaget som ett väntat resultat av det svåra parlamentariska läget.
• C, V och MP hävdar att deras nej gällde regeringsformen och politiken – inte nödvändigtvis Andersson som person.

Inte klarlagt:

• Vem som får nästa sonderingsuppdrag.
• Om Kristersson kan samla tillräckligt stöd.
• Om de rödgröna återupptar förhandlingarna efter ett misslyckat Kristerssonförsök.
• Vilka partier som slutligen kommer att ingå i regeringen.
• Hur många statsministeromröstningar som krävs.
• Om hotet om extra val till slut blir verklighet.

Frågorna partierna måste besvara

• Varför gick partierna till val som ett regeringsalternativ utan att ha löst de grundläggande motsättningarna?
• Varför presenterades 176 mandat som en regeringsmajoritet när någon gemensam regeringspolitik saknades?
• Vad kräver V, C och MP konkret för att släppa fram Andersson?
• Vilka vallöften är partierna beredda att överge?
• Kan Kristersson bilda regering utan att något parti byter sida eller avstår?
• Hur länge ska Sverige styras av en övergångsregering?
• När övergår nödvändiga förhandlingar till politiskt ansvarslöst dröjsmål?

Väljarna röstade – men partierna var inte färdiga

Det är inte odemokratiskt att regeringsbildningen tar tid. Ett jämnt och komplicerat valresultat kräver förhandlingar, kompromisser och tålamod.

Det är heller inte motsägelsefullt i formell mening att föredra en viss statsminister men rösta nej till den regering som personen vill bilda.skap och den politiska verkligheten.

De rödgröna partierna vann tillsammans 176 mandat.

När deras statsministerkandidat prövades fick hon 99 röster.

Skillnaden mellan dessa siffror är själva kärnan i Sveriges regeringskris.

Väljarna gjorde sitt val den 13 september.

Partierna tycks fortfarande inte ha bestämt vad deras egna besked betyder.

Men torsdagens omröstning avslöjade avståndet mellan valrörelsens budskap och den politiska verkligheten.