När ”människoförakt” möter ”daltande” – ordkriget döljer den verkliga regeringskrisen

Dagens Nyheters ledarsida anklagar Socialdemokraterna för att ”dalta” med Vänsterpartiet. Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson svarar med att DN hållning osar av ”människoförakt” och elitism. Men bakom de hårda orden finns en konkret politisk konflikt: Ska partierna först bestämma vilka som ska regera tillsammans – eller först förhandla fram den politik regeringen ska föra?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Den svenska regeringskrisen har nu också blivit ett öppet ordkrig mellan Vänsterpartiet och Dagens Nyheters ledarsida.

DN hävdar att Vänsterpartiets krav på regeringsmedverkan blockerar förhandlingarna. Enligt ledarsidan vägrar Nooshi Dadgostar diskutera ett gemensamt politiskt program innan partiet har garanterats en ministerpost.

Tidningen kräver därför ett slut på vad den kallar Socialdemokraternas ”daltande” med Vänsterpartiet.

Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson svarar med betydligt grövre anklagelser. Hon skriver på X att DN ledarsida ofta präglas av elitism och ett ”människoförakt”, där människor som inte delar ledarsidans uppfattning betraktas som okunniga och ska mästras ovanifrån.

Det är ord som garanterar rubriker.

Men de förklarar inte varför regeringsbildningen har kört fast.

”Människoförakt” är en allvarlig anklagelse

Det är fullt legitimt att kritisera en ledarsidas politiska och ekonomiska hållning.

DN ledarsida har en liberal utgångspunkt. Vänsterpartiet bygger sin politik på socialistiska och klasspolitiska idéer. Att de står långt ifrån varandra i frågor om skatter, ägande, arbetsmarknad och välfärd är varken nytt eller överraskande.

Gabrielsson har också rätt i att politiska medier kan uttrycka sig överlägset och beskriva vissa ståndpunkter som självklart förnuftiga, medan andra avfärdas som orealistiska eller ansvarslösa.

Men ”människoförakt” är någonting mer än hård kritik.

Ordet antyder inte bara att DN har fel, utan att ledarsidan hyser förakt för människor.

I den rapporterade texten redovisar Gabrielsson inga konkreta exempel på att DN skulle ha uttryckt förakt mot sjuka, arbetslösa, låginkomsttagare eller andra grupper. Hon kopplar i stället anklagelsen till tidningens syn på jämlikhet, klass och politiskt inflytande.

Det kan vara en beskrivning av hur hon uppfattar DN ideologiska perspektiv. Men det är inte samma sak som att anklagelsen har bevisats.

DN ”daltande” förenklar också konflikten

Samtidigt använder DN ett språk som gör Vänsterpartiets politiska krav till ett problem med Nooshi Dadgostars personlighet eller prestige.

Ordet ”daltande” antyder att Vänsterpartiet behandlas som ett besvärligt barn som borde tillrättavisas.

Men partiets krav på att få ingå i en regering som det röstar fram kom inte efter valet. Vänsterpartiet har under valrörelsen sagt att partiet vill sitta i regering och inte ännu en gång agera passivt stödparti utan motsvarande inflytande.

Partiet organiserade redan före valet en särskild grupp för att förbereda regeringsförhandlingar. V uttalade linje har varit att ett regeringsskifte också måste innebära en förändrad politik.

DN kan anse att detta krav är taktiskt fel, politiskt orealistiskt eller skadligt för den rödgröna sidan.

Men det är fortfarande ett politiskt krav från ett parti som fått väljarnas mandat – inte enbart ett uttryck för att en partiledare vill ha en ministertitel.

Två motsatta förhandlingsordningar

Bakom ordstriden finns en mycket konkret motsättning.

Centerpartiet vill först se ett politiskt program som är förankrat i mitten. Partiet har uttryckligen sagt att det inte vill medverka till en tydlig vänstersväng och att en regering med Vänsterpartiet skulle föra Sverige i fel riktning.

Efter statsministeromröstningen motiverade C sitt nej till Magdalena Andersson med att något konkret politiskt program förankrat i mitten ännu inte fanns.

Vänsterpartiet resonerar i motsatt ordning.

Partiet vill först veta vilka som faktiskt ska utgöra regeringsunderlaget och vilka partier som ska tillåtas ingå i regeringen. Därefter kan de förhandla fram den gemensamma politiken.

V argument är begripligt: Det är svårt att förhandla bort delar av sin politik utan att veta om partiet därefter får något verkligt inflytande.

C argument är också begripligt: Partiet vill inte först acceptera V som regeringspartner och därefter upptäcka att den gemensamma politiken har förflyttats långt åt vänster.

De två partierna kräver alltså olika svar först:

• Centerpartiet frågar: Vilken politik ska regeringen föra?
• Vänsterpartiet frågar: Vilka partier ska regera?

Så länge inget av partierna vill ändra ordningsföljden kommer förhandlingarna knappast ens att börja.

V pekar ut C som det verkliga hindret

Ida Gabrielsson avvisar DN beskrivning av Vänsterpartiet som den blockerande parten.

Hon hävdar i stället att Centerpartiet inte vill delta i gemensamma rödgröna förmöten och inte ens tydligt vill säga om V ingår i samma regeringsunderlag.

Därför menar hon att det är orimligt att kräva att V ska börja förhandla sakpolitik innan C har accepterat vilka partier som behöver samarbeta.

Detta träffar en verklig motsägelse i Centerpartiets position.

C pekar ut Magdalena Andersson som sin mest sannolika statsminister, men motsätter sig samtidigt att Vänsterpartiet får regeringsinflytande. Problemet är att Andersson behöver stöd eller åtminstone tolerans från både C och V för att kunna bilda regering.

Centerpartiet kan alltså inte välja Magdalena Andersson utan att samtidigt förhålla sig till Vänsterpartiets mandat.

Men samma kritik kan riktas mot V.

Vänsterpartiet kan inte kräva regeringsmedverkan utan att förklara vilka kompromisser partiet är berett att göra för att få Centerpartiet att acceptera konstruktionen.

Båda partierna tycks vilja att den andra sidan först överger sin viktigaste röda linje.

Ledartext är opinion – inte neutral nyhetsrapportering

Det är viktigt att skilja mellan DN ledarsida och tidningens nyhetsredaktion.

En ledartext är opinionsjournalistik. Dess uppgift är att argumentera, värdera och försöka påverka politiken. Den gör inte anspråk på samma neutralitet som en vanlig nyhetsartikel.

DN ledarsida har därför rätt att argumentera för att Socialdemokraterna bör sätta hårdare press på Vänsterpartiet.

Ida Gabrielsson har på samma sätt rätt att angripa ledarsidans ideologi och prioriteringar.

Men både tidningen och politikern har ett ansvar för orden de väljer.

När DN skriver om ”daltande” riskerar en politisk konflikt att reduceras till bristande disciplin.

När Gabrielsson svarar med ”människoförakt” förvandlas en ideologisk meningsskiljaktighet till en fråga om motståndarens människosyn.

Båda formuleringarna skärper konflikten.

Ingen av dem för regeringsförhandlingarna framåt.

Kvällspressen väljer det grövsta ordet

Expressens rubrik handlar inte om Vänsterpartiets villkor för regeringsbildningen eller om Centerpartiets vägran att acceptera V i regeringen.

Den handlar om en ”attack” och ordet ”människoförakt”.

Det är begripligt ur ett kommersiellt perspektiv. Ett hårt personangrepp skapar större uppmärksamhet än en komplicerad genomgång av förhandlingsordningen mellan fyra partier.

Men rubriken illustrerar samtidigt hur medierna bidrar till att flytta fokus.

Den politiska frågan är:

Hur ska en regering bildas när C behöver V mandat men inte vill ge V regeringsinflytande?

Mediernas fråga blir:

Vem attackerade vem – och vilket var det grövsta ordet?

Därmed får läsaren dramat men inte alltid förklaringen.

Vad vet vi?

Fakta:

• DN ledarsida har kritiserat Vänsterpartiets krav på regeringsmedverkan.
• Ledarsidan anser att Socialdemokraterna måste sluta ”dalta” med V.
• Ida Gabrielsson anklagar DN ledarsida för elitism och ”människoförakt”.
• Gabrielsson pekar ut Centerpartiet som det verkliga hindret för fortsatta förhandlingar.
• Vänsterpartiet kräver att få ingå i en regering som partiet röstar fram.
• Centerpartiet vill se en mittenförankrad politisk uppgörelse och motsätter sig en regering där V får avgörande inflytande.
• Någon gemensam regeringsöverenskommelse finns ännu inte.

Politiska påståenden:

• DN hävdar att Vänsterpartiet låser regeringsbildningen.
• Gabrielsson hävdar att det är Centerpartiet som vägrar delta i det rödgröna samarbetet.
• DN antyder att V kan föredra extra val framför en uppgörelse utan ministerposter.
• Gabrielsson anser att DN kritik bottnar i en elitistisk syn på klass och jämlikhet.

Inte klarlagt:

• Om V faktiskt har vägrat diskutera all sakpolitik före besked om ministerposter.
• Vilka konkreta förslag som hittills har lagts fram i de slutna samtalen.
• Om C har avvisat samtliga gemensamma rödgröna möten eller bara vissa former av samordning.
• Vilka kompromisser V respektive C är beredda att göra.
• Om Magdalena Andersson kan presentera en regeringsmodell som båda partierna åtminstone tolererar.

Frågorna som borde ställas

• Har Vänsterpartiet fått ett konkret erbjudande om politiskt inflytande utan ministerposter?
• Vilka sakfrågor har V vägrat att förhandla om?
• Varför vill Centerpartiet stödja Magdalena Andersson men inte acceptera hela hennes nödvändiga regeringsunderlag?
• Kan V tänka sig att avstå ministerposter mot bindande politiska eftergifter?
• Kan C tolerera V-ministrar om regeringsprogrammet förankras närmare mitten?
• Vad har Socialdemokraterna faktiskt erbjudit de båda partierna?
• Använder partierna medierna för att stärka sina positioner i stället för att förhandla direkt?

Ordkriget löser ingenting

DN har rätt att granska om Vänsterpartiets krav försvårar regeringsbildningen.

Ida Gabrielsson har rätt att granska vilka klassmässiga och ekonomiska värderingar som ligger bakom DN ledarlinje.

Men DN tal om ”daltande” och Gabrielssons anklagelse om ”människoförakt” gör konflikten mer moralisk och personlig än den behöver vara.

Den verkliga striden gäller makt, politik och förhandlingsordning.

Vänsterpartiet vill inte längre ge bort sina röster utan regeringsinflytande. Centerpartiet vill inte släppa fram en regering som för landet tydligt åt vänster. Socialdemokraterna behöver båda.

Det är den motsättningen som måste lösas.

Allt annat är ord som skapar rubriker medan Sverige fortsätter att vänta på en regering.