S och MP väljer KD och L framför V – Stockholm blir försökslaboratorium för mittenregeringen

Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna bildar ett gemensamt majoritetsstyre i Region Stockholm. Därmed förverkligas regionalt exakt den blocköverskridande koalition som Centerpartiet vill se på riksnivå. Men samarbetet innebär också att Vänsterpartiet ställs utanför och att KD och L ska styra tillsammans med två rödgröna partier. Är Stockholm beviset på att mittenalternativet fungerar – eller bara ett lokalt undantag byggt på maktens nödvändighet?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR
21 oktober 2026 – Nyhetsfördjupning och analys

Det som tycks vara omöjligt i riksdagen blir nu verklighet i Region Stockholm.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna har kommit överens om att bilda ett gemensamt majoritetsstyre. Partierna ska presentera koalitionen vid en gemensam pressträff klockan 15 den 21 oktober. via.tt.se

Tillsammans har de fem partierna 80 av regionfullmäktiges 149 mandat:

• Socialdemokraterna: 42
• Miljöpartiet: 11
• Centerpartiet: 10
• Kristdemokraterna: 11
• Liberalerna: 6

Därmed får koalitionen en egen majoritet. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet lämnas i opposition med sammanlagt 69 mandat. Region Stockholm

Det är en politiskt ovanlig konstruktion.

Två rödgröna partier ska styra tillsammans med två borgerliga partier och Centerpartiet. Vänsterpartiet, som stödde det tidigare S-, MP- och C-styret, ställs utanför. Moderaterna blir samtidigt oppositionsparti trots att KD och L nationellt har varit dess regeringspartners.

Vänsterpartiet ersätts av KD och L

Under mandatperioden 2022–2026 styrdes Region Stockholm av S, MP och C i minoritet med stöd av Vänsterpartiet. så styrs vi

Inför den nya mandatperioden krävde Vänsterpartiet att få ingå direkt i styret. Men S, MP och C valde i stället att söka en blocköverskridande majoritet tillsammans med KD och L.

Det är koalitionens viktigaste politiska förändring.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet byter ut sitt tidigare vänsterstöd mot två partier som under den gångna mandatperioden har tillhört det borgerliga regeringsunderlaget.

Vänsterpartiets Anna Sehlin beskriver uppgörelsen som ett svek mot de väljare som röstat för rödgrön politik. Moderaternas Axel Conradi använder motsatt argument och kallar styret ett ”skenäktenskap” som går emot stockholmarnas vilja.

Båda sidor försöker alltså beskriva samma koalition som ett väljarbedrägeri – men från helt olika utgångspunkter.

Vad röstade stockholmarna egentligen för?

Det är politiskt begripligt att väljare känner sig överraskade när partier som under valrörelsen stod på olika sidor börjar regera tillsammans.

Men formellt väljer svenska väljare partier och ledamöter, inte färdiga koalitioner.

Ett blocköverskridande styre är därför inte odemokratiskt. De fem partierna har tillsammans en tydlig majoritet i regionfullmäktige.

Den demokratiskt relevanta frågan är i stället vilka vallöften som måste överges för att samarbetet ska fungera.

Vilken sjukvårdspolitik har partierna enats om? Hur ska kollektivtrafiken finansieras? Vad händer med vårdvalen, privatiseringarna, biljettpriserna och personalens arbetsvillkor?

Förrän koalitionens gemensamma politiska program och fördelningen av poster har presenterats går det inte att bedöma vem som fått störst genomslag – eller vilket parti som har betalat det högsta politiska priset.

Centerpartiets nationella dröm

Koalitionen sammanfaller nästan exakt med Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists önskade regeringsalternativ på riksnivå.

Hon sonderar möjligheten att samla S, MP, C, L och KD bakom en regering med Magdalena Andersson som statsminister.

På riksplanet har både Liberalerna och Kristdemokraterna hittills avvisat en sådan lösning. De vill inte medverka till att Andersson återkommer som statsminister.

Men i Region Stockholm är samma fem partier beredda att styra tillsammans.

Det ger Centerpartiet ett konkret argument: blocköverskridande samarbete är inte bara en teoretisk konstruktion. Det går att genomföra.

Samtidigt är det för enkelt att beskriva regionstyret som en färdig modell för Sveriges regering.

Regionpolitiken domineras av sjukvård, kollektivtrafik och regional utveckling. En nationell regering måste dessutom enas om skatter, migration, kriminalpolitik, försvar, energi, arbetsmarknad och utrikespolitik.

De ideologiska konflikterna blir därför betydligt större i riksdagen.

L och KD får förklara skillnaden

Den nya koalitionen skapar framför allt ett trovärdighetsproblem för Liberalerna och Kristdemokraterna.

Om partierna kan styra tillsammans med S och MP i Sveriges största region – varför skulle motsvarande samarbete vara principiellt omöjligt nationellt?

Det kan finnas sakliga svar.

Partierna kan hävda att regionpolitik och rikspolitik är två skilda nivåer, att personfrågorna är annorlunda och att den regionala uppgörelsen inte omfattar de områden där motsättningarna är störst.

Men då måste de också redovisa vilka konkreta skillnader som gör det ena samarbetet ansvarsfullt och det andra otänkbart.

Annars riskerar väljarna att dra en enklare slutsats: principerna gäller tills posterna ska fördelas.

En stabil majoritet – men stora motsättningar

Koalitionen har en tydlig fördel: den behöver inte förlita sig på ett stödparti från omröstning till omröstning.

Med 80 mandat finns en egen majoritet.

Men fempartistyren är komplicerade. Varje budget, större investering och förändring av vården måste förankras mellan partier med olika ideologiska utgångspunkter.

S och MP måste förklara varför V inte längre behövs.

KD och L måste förklara varför de kan styra med den vänstersida som de nationellt försöker hålla borta från regeringsmakten.

Centerpartiet måste visa att mitten inte bara är en etikett för att samla partier som vill undvika både V och SD.

Om samarbetet huvudsakligen bygger på vilka partier man inte vill samarbeta med finns risken att koalitionen saknar en gemensam riktning när de konkreta besluten ska fattas.

Vad vet vi?

Fakta:

• S, MP, C, L och KD ska presentera ett nytt majoritetsstyre i Region Stockholm.
• De fem partierna har tillsammans 80 av fullmäktiges 149 mandat.
• Vänsterpartiet och Moderaterna hamnar i opposition.
• Det tidigare styret bestod av S, MP och C med stöd av V.
• Regionfullmäktige ska sammanträda den 3 november.
• Koalitionen motsvarar de partier som Centerpartiet vill samla i en nationell mittenregering.

Politiska påståenden:

• Moderaterna kallar koalitionen ett ”skenäktenskap”.
• Vänsterpartiet beskriver uppgörelsen som ett svek och en högersväng.
• Företrädare för den nya koalitionen hävdar att majoritetslösningen skapar stabilitet för vården och kollektivtrafiken.

Ännu inte klarlagt:

• Koalitionens fullständiga politiska program.
• Hur posterna ska fördelas.
• Vilka vallöften respektive parti har fått överge.
• Vem som får störst inflytande över sjukvården och kollektivtrafiken.
• Om uppgörelsen påverkar regeringsförhandlingarna på riksnivå.

Frågorna partierna måste besvara

• Vilka eftergifter har respektive parti gjort?
• Varför valde S och MP bort Vänsterpartiet?
• Vilken konkret politik har förhandlats bort?
• Hur ska vårdens ekonomi och kollektivtrafikens underskott hanteras?
• Kommer privata vårdgivare och vårdvalssystemet att förändras?
• Varför fungerar samarbetet för L och KD regionalt men inte nationellt?
• Är koalitionen byggd på gemensam politik – eller främst på viljan att hålla V, M och SD utanför makten?
• Kommer avtalet och samtliga politiska överenskommelser att offentliggöras?

Stockholm blir det verkliga provet

Det nya regionstyret kan bli Centerpartiets starkaste argument för en mittenregering.

Om fem partier från olika block lyckas styra Sveriges största region stabilt kan det förändra diskussionen om vilka regeringsalternativ som faktiskt är möjliga.

Men om samarbetet präglas av otydliga kompromisser, brutna vallöften och återkommande interna konflikter blir resultatet det motsatta.

Då visar Stockholm inte att mittenmodellen fungerar.

Då visar regionen vad som händer när partier som inte vill regera med sina gamla partners i stället samlas kring det enda som återstår: att hålla alla andra borta från makten.