Åkesson sätter gräns i SD-striden om svenskhet – men vad betyder linjen i praktiken?
Article Read Time
Jimmie Åkesson har tagit tydlig ställning i den interna debatten om svenskhet. Han försvarar partiets idé om en öppen nationell gemenskap och varnar kritiker för att lämna om de inte accepterar partiets grundlinje. Men principprogrammet väcker också en konkret fråga: vem avgör om någon har tillägnat sig språk, kultur, identitet och lojalitet?
Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR
30 oktober 2026 – Nyhetsfördjupning och analys
I en debattartikel i Expressen slår Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fast att en person kan bli svensk även utan att vara född svensk. Han skiljer samtidigt mellan svenskt medborgarskap och svensk nationell tillhörighet. Åkessons ståndpunkt ligger i linje med partiets principprogram, där nationen definieras genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom genetisk grupptillhörighet eller historisk härkomst.
Åkesson riktar skarp kritik mot interna debattörer som han anser sätter sina egna principer framför partiets politiska arbete. Han nämner inga personer vid namn, men avslutar med en tydlig markering: den som inte står bakom partiets grundläggande värderingar bör lämna, annars kan partiet be personen att gå.
En konflikt om både idéer och partiledning
Den senaste ordväxlingen tog fart efter att Richard Jomshof betonat betydelsen av biologiska band och att svenskar ska vara folkmajoritet i Sverige. Mattias Karlsson svarade med att hänvisa till partiprogrammets definition av nationen.
Det är samtidigt förenklat att beskriva konflikten som två helt åtskilda läger. Jomshof har själv kallat sig kulturnationalist och sagt sig stå bakom öppen svenskhet, samtidigt som han vill lyfta fram betydelsen av biologisk härkomst och en svensk majoritetskultur. Oenigheten gäller alltså inte bara om det ska gå att bli svensk, utan också vilken roll ursprung, kultur och majoritetsförhållanden ska spela.
Principprogrammet är öppet – men kriterierna kräver tolkning
SD:s principprogram säger att den nationella gemenskapen är öppen för människor med bakgrund i andra nationer. Samtidigt kopplar programmet nationell tillhörighet till språk, kultur, identitet och lojalitet. Det skiljer också mellan medborgarskap och tillhörighet till nationen.
Åkesson säger att politiken i första hand bör ställa krav för medborgarskap och skapa drivkrafter för anpassning. Han avvisar att människors fysiska egenskaper ska avgöra politisk tillhörighet. Men när svenskhet kopplas till flera bedömningsbara faktorer uppstår följdfrågor: Hur ska lojalitet eller kulturell tillhörighet bedömas? Vem ska göra bedömningen? Och vilka praktiska konsekvenser ska den få?
Åkesson framhåller att det inte bör bli lagstiftning om vem som är svensk i filosofisk eller nationell mening. Därmed är det inte fråga om ett konkret lagförslag i debattartikeln. Men skillnaden han drar mellan medborgarskap och nationell tillhörighet är ändå politiskt betydelsefull, eftersom partiet samtidigt vill ställa tydligare krav på medborgarskap och integration.
Vad visar Åkessons markering?
Det som är klart: Partiledaren försvarar principprogrammets öppna svenskhet och avvisar etnicitet som avgörande politiskt kriterium. Han kräver också att partiets företrädare accepterar den linjen.
Det som återstår: Om markeringen leder till disciplinära åtgärder, och hur partiet i praktiken vill tillämpa kriterier som språk, identitet, kultur och lojalitet.
Debatten handlar därför både om nationell identitet och om makten att slå fast partiets ideologiska gränser. Åkesson har gjort sin position tydlig. Den praktiska innebörden av partiets kriterier är mindre tydlig – och där finns nästa fråga att granska.
Källor: Sverigedemokraternas principprogram, Expressens debattartikel, TV4, Sveriges Radio och rapportering från Aftonbladet.
