23 fick lämna Polisen – men siffran berättar inte hela sanningen

Dödshot, dataintrång, narkotikamörkning och våld hör till fallen i Polisens personalansvarsnämnds rapport för 2025. Men rubriken att 23 ”poliser sparkades” är missvisande. Flera var civilanställda, några sades upp efter säkerhetsprövningar och två förlorade arbetet på grund av sjukdom.

Den verkligt viktiga frågan är därför större: Hur upptäcks missförhållandena – och hur mycket får allmänheten egentligen veta om myndighetens interna kontroll?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Under 2025 fick 23 personer lämna sina anställningar inom Polismyndigheten efter beslut i Polisens personalansvarsnämnd, PAN.

Tolv avskedades, vilket innebär att anställningen upphörde omedelbart. Elva sades upp och behöll sina anställningsvillkor under uppsägningstiden.

Bakom besluten finns flera mycket allvarliga fall. En polisinspektör hade bland annat dömts för grovt rattfylleri, olaga hot, smitning och överträdelser av kontaktförbud. En annan lät bli att rapportera grov narkotikabrottslighet, fortsatte ha kontakt med den berörde mannen och uppmanade honom enligt åtalet att använda handskar för att försvaga bevisläget.

Andra fall gäller dataintrång, brott mot tystnadsplikten, våld mot tjänsteman och olovligt användande av en hyrbil.

Uppgifterna kommer från Polisens egen verksamhetsrapport, som innehåller referat av ärenden och ett register över avgjorda fall. polisen.se

Alla var inte poliser

Det finns en avgörande skillnad mellan en polis och en polisanställd.

Polismyndigheten sysselsätter inte bara utbildade poliser med särskilda befogenheter. Där arbetar också administratörer, handläggare, analytiker, passkontrollanter och andra civilanställda.

Bland de 23 personerna fanns båda grupperna. Att beskriva samtliga som poliser är därför felaktigt.

Inte heller kan alla sägas ha ”sparkats för brott”.

Bland uppsägningarna fanns:

• fem administratörer som inte längre kunde vara säkerhetsklassade,
• en handläggare och en polisinspektör som förlorade sin säkerhetsplacering,
• två anställda som sades upp på grund av sjukdom,
• samt två civilanställda där orsakerna inte framgår av rapportens referat.

Siffran 23 är alltså korrekt, men den omfattar mycket olika förhållanden.

Fallen som drabbar förtroendet hårdast

De allvarligaste fallen berör själva kärnan i polisens uppdrag.

En spaningsledare dömdes efter att ha underlåtit att rapportera grov narkotikabrottslighet. Enligt utredningen innebar det att någon förundersökning inte inleddes, att bevis inte säkrades och att narkotika kunde transporteras vidare.

Polisen hade också överlämnat en av myndighetens skyddsvästar till den berörde mannen.

I andra fall använde anställda polisens register för privata och obehöriga sökningar. En administratör röjde dessutom sekretessbelagda uppgifter för en utomstående.

Sådana handlingar är särskilt allvarliga eftersom allmänheten måste kunna lämna känsliga uppgifter till polisen utan att riskera att informationen används privat eller förs vidare.

Systemet fungerade – men hur sent?

Att personerna avskedades kan ses som ett tecken på att kontrollsystemet fungerade. Missförhållanden upptäcktes, prövades och fick arbetsrättsliga konsekvenser.

Men rapporten besvarar inte alla viktiga frågor:

• Hur länge kunde överträdelserna pågå innan de upptäcktes?
• Upptäcktes de genom intern kontroll, tips från kollegor eller externa brottsutredningar?
• Kunde tidigare varningssignaler ha fångats upp?
• Har chefer eller arbetsledare brustit i sin tillsyn?
• Vilka rutiner förändrades efter fallen?
• Hur många misstänkta missförhållanden når aldrig PAN?

Personalansvarsnämnden prövar frågor om skiljande från anställning, disciplinansvar och avstängning. Den yttrar sig också till domstolar när polisanställda har åtalats. Enskilda personer kan däremot inte själva anmäla ett ärende direkt till nämnden; ärendet kommer från den polisregion eller avdelning där den anställde arbetar. Polisen

Det innebär att insynen är beroende av att organisationen själv för upp misstänkta missförhållanden till prövning.

Två uppsägningar utan offentlig förklaring

Särskilt anmärkningsvärt är att två uppsägningar av civilanställda finns med i den statistiska sammanställningen utan egna referat.

Därmed framgår varken personernas befattningar eller skälen till att de fick lämna myndigheten.

Det kan finnas legitima sekretess- eller integritetsskäl. Men när en myndighet med omfattande maktbefogenheter redovisar sin interna disciplinverksamhet bör frånvaron av information åtminstone förklaras.

Annars uppstår ett tomrum där allmänheten inte kan bedöma om besluten handlade om säkerhet, misskötsamhet eller något helt annat.

En myndighet som granskar sig själv

PAN består bland annat av rikspolischefen, företrädare för Polismyndigheten, personalrepresentanter och två ledamöter som utsetts av regeringen. Polisen

Det innebär inte att besluten är felaktiga. Men konstruktionen gör öppenhet särskilt viktig. När en myndighet i stor utsträckning utreder och bedömer sin egen personals arbetsrättsliga ansvar måste allmänheten kunna följa hur systemet fungerar.

Riksrevisionen har tidigare konstaterat att Polismyndighetens interna styrning varit okoordinerad, svag och otydlig samt att uppföljningen inte fungerat tillräckligt effektivt. Granskningen gällde myndighetens verksamhet i stort och ska inte användas som bevis för att just PAN har misskött sitt uppdrag. Men slutsatserna visar varför intern kontroll och uppföljning måste granskas noggrant. intentionerna ännu inte nådda (RiR 2025:26)

Vad vet vi – och vad vet vi inte?

Fakta: Tolv anställda avskedades och elva sades upp under 2025.

Fakta: Gruppen bestod av både poliser och civilanställda.

Fakta: Alla lämnade inte myndigheten på grund av brott eller misskötsamhet.

Påstående som måste nyanseras: Att 23 ”poliser sparkades” ger en felaktig bild av både personerna och orsakerna.

Vad som saknas: En samlad offentlig redovisning av hur överträdelserna upptäcktes, hur länge de pågick och vilka förebyggande åtgärder som vidtogs.

VIGRANSKAR frågar

Polisen ska granska brott, skydda utsatta och hantera några av samhällets känsligaste uppgifter. Därför måste kraven på den egna personalen vara mycket höga.

Att allvarliga överträdelser leder till avsked är nödvändigt. Men det räcker inte att i efterhand redovisa vilka som fick lämna.

Den avgörande frågan är om Polismyndigheten lär sig av fallen – och om allmänheten får tillräcklig insyn för att kunna kontrollera det.

Förtroendet för polisen avgörs inte bara av hur myndigheten ingriper mot andras brott. Det avgörs också av hur öppet och konsekvent den hanterar övertramp i de egna leden.