422 anmälningar – bara två fall ledde till dom: Varför kommer människohandlarna undan?

Under fem år registrerades 422 polisanmälningar om människohandel för sexuella ändamål. Endast två fall ledde till fällande domar. Polisen lägger ned ärenden utan utredningsåtgärder, misstänkta offer riskerar att utvisas – och ideella organisationer får ibland betala för deras skydd.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Riksrevisionens granskning av Sveriges arbete mot människohandel innehåller siffror som borde utlösa politiskt krisläge.

Mellan 2021 och 2025 registrerades 422 polisanmälningar om människohandel för sexuella ändamål. Bara två ärenden ledde till fällande domar.

I medier har resultatet även beskrivits som fyra fällande domar, vilket tycks avse antalet dömda personer. Riksrevisionens egen sammanställning räknar två rättsfall.

Oavsett räknesätt är slutsatsen svår att komma runt: samhällets förmåga att identifiera offer, utreda brotten och lagföra människohandlare är allvarligt bristfällig.

Det betyder inte att samtliga 422 anmälningar motsvarar bevisade brott. En polisanmälan är inte en dom. Men när nästan alla ärenden försvinner innan åtal väcks måste frågan ställas:

Är människohandeln särskilt svår att bevisa – eller har staten i praktiken byggt ett system där brotten sällan utreds färdigt?

Ärenden läggs ned för att hantera arbetsbördan

Riksrevisionen konstaterar att en stor andel anmälningar läggs ned utan att någon egentlig utredningsåtgärd genomförts.

Omkring 80 procent av ärendena ledde visserligen till att en förundersökning inleddes. Men endast ungefär en tredjedel leddes av åklagare, och nästan samtliga utredningar avslutades utan åtal.

Mediantiden från registrerad anmälan till nedläggning var 35 dagar. En fjärdedel av ärendena avslutades redan inom en vecka.

Än mer anmärkningsvärt är att polisens egna medarbetare, enligt granskningen, beskriver hur nedläggningar ibland används för att reglera arbetsbelastningen.

Det är en avgörande uppgift.

Om misstänkt människohandel prioriteras bort på grund av personalbrist är problemet större än enstaka misslyckade utredningar. Då handlar det om vilka brott rättsstaten faktiskt anser sig ha råd att bekämpa.

Brotten måste upptäckas – offren anmäler sällan själva

Människohandel är ett så kallat spanings- och upptäcktsbrott. Offren kan vara ekonomiskt och psykiskt bundna till människohandlarna, sakna kunskap om sina rättigheter eller frukta repressalier mot familjen.

De behöver inte vara inlåsta eller fysiskt fasthållna. Kontroll kan utövas genom skulder, hot, beroende och manipulation.

Därför räcker det inte att vänta på att någon självmant går in på en polisstation och anmäler sin exploatör. Polisen måste arbeta uppsökande, långsiktigt och kontinuerligt.

Men enligt Riksrevisionen bedrivs arbetet bara på vissa platser och i begränsade miljöer. Organisationen skiljer sig dessutom mellan polisregionerna och resurserna är genomgående små.

På nationell nivå har polisens underrättelseresurs för människohandel halverats. En enda medarbetare uppges bevaka utvecklingen nationellt och internationellt – något som polisens egna företrädare bedömer som otillräckligt.

Ett möjligt offer kan i stället utvisas

Granskningen pekar också på en konflikt inom staten.

Gränspolisen kan påträffa personer i prostitution, ta dem i förvar och arbeta för ett snabbt avlägsnande ur landet. Samma person kan samtidigt vara utsatt för människohandel och ha rätt till skydd.

När migrationskontroll prioriteras före brottsutredning riskerar den möjliga målsäganden att skickas bort innan hennes berättelse har kunnat säkras och exploatören identifieras.

Konsekvensen kan bli dubbel: offret förlorar möjligheten till skydd och gärningsmannen undgår utredning.

Riksrevisionen anser att reglerna om utvisning och uppehållstillstånd behöver förändras. Myndigheten vill också att möjligheten till en betänketid ska kunna användas även innan en aktiv brottsutredning har inletts.

Från brottsoffer till vittne

Misstänkt människohandel utreds inte alltid som människohandel. I vissa fall rubriceras gärningarna i stället som koppleri eller köp av sexuell handling.

Det kan vara juridiskt motiverat när bevisningen inte räcker för den grövre rubriceringen. Men det kan samtidigt förändra offrets ställning.

En person som hade kunnat betraktas som målsägande i ett människohandelsmål kan reduceras till vittne i ett annat mål. Därmed riskerar hon att förlora rätt till målsägandebiträde, skydd, stöd och skadestånd.

Riksrevisionen rekommenderar därför att personer som säljer sexuella handlingar som utgångspunkt ska kunna betraktas som målsägande.

Ideella organisationer får täcka statens luckor

Skyddet brister även efter att ett möjligt offer har identifierats.

Enligt granskningen händer det att socialtjänster inte vill bekosta skyddat boende. Ideella aktörer som Talita och Frälsningsarmén har då fått finansiera boendet.

Detta är mer än en budgetfråga.

Om en utsatt människas skydd beror på vilken kommun hon befinner sig i eller om en hjälporganisation kan betala, finns ingen likvärdig rättssäkerhet. Bristande skydd kan dessutom göra det svårare för personen att medverka i en brottsutredning.

När staten inte tryggar offret försvagas alltså också möjligheten att lagföra gärningsmannen.

Ett system där alla ansvarar – men ingen tar helhetsansvar

Riksrevisionens kritik riktas mot Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket. Men problemet ligger också i hur ansvaret delas mellan flera aktörer.

Polisen ska upptäcka och utreda. Åklagaren ska leda kvalificerade förundersökningar. Migrationsverket ska uppmärksamma möjliga offer. Socialtjänsten ska ge skydd och stöd.

När varje myndighet ser sin avgränsade uppgift kan människan i mitten falla mellan stolarna.

Det är där människohandlarna tjänar på systemets svagheter.

Vad måste regeringen svara på?

Efter Riksrevisionens granskning räcker det inte med löften om bättre samverkan. Regeringen behöver redovisa konkreta besked:

• Ska polisen få öronmärkta och långsiktiga resurser för människohandelsutredningar?
• Ska specialistkompetens finnas i samtliga polisregioner?
• Hur ska misstänkta offer hindras från att utvisas innan deras situation utretts?
• Vem ska garantera och betala skyddat boende?
• Hur ska ansvariga följas upp när anmälningar läggs ned utan utredningsåtgärder?
• Ska staten redovisa hur många möjliga offer som upptäcks, får skydd och senare avlägsnas ur landet?

Det obekväma svaret

Varför kommer människohandlarna undan?

Det finns sannolikt inte ett enda svar. Brotten är svårutredda, offren är utsatta och bevisningen kan vara komplicerad.

Men Riksrevisionens granskning visar att svårigheterna inte enbart finns hos brottsligheten. De finns också inne i staten: för små resurser, ojämn kompetens, korta utredningar, bristande samordning och regler som kan göra ett möjligt brottsoffer till ett migrationsärende.

När 422 anmälningar resulterar i två fällande mål är det inte längre trovärdigt att beskriva varje nedläggning som ett isolerat misslyckande.

Det är ett systemfel – och det är människohandlarna som tjänar på det.