Sverige byggde aldrig sin atombomb. Men Sverige gjorde sig beroende av andras – först i hemlighet, nu öppet genom Nato

Sverige hade tekniken, industrin och militära planer för ett eget kärnvapen. Bomben byggdes aldrig. I stället litade svenska regeringar på att USA skulle ingripa vid ett sovjetiskt angrepp – trots att löftet saknade ett offentligt försvarsavtal. Nu är Sverige medlem i Nato och deltar öppet i en allians där kärnvapen beskrivs som den yttersta säkerhetsgarantin.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Sverige framställde sig under kalla kriget som neutralt, alliansfritt och alltmer engagerat för internationell nedrustning.

Bakom den offentliga bilden fanns en annan verklighet.

Svenska myndigheter undersökte under flera årtionden möjligheten att tillverka egna kärnvapen. Parallellt byggdes hemliga kontakter och praktiska förberedelser upp för att Sverige skulle kunna få hjälp från USA och Nato vid ett sovjetiskt angrepp.

Den svenska atombomben blev aldrig verklighet. Men Sverige gjorde sig i stället beroende av kärnvapen som kontrollerades av andra.

I dag sker detta inte längre i hemlighet. Sedan den 7 mars 2024 är Sverige medlem i Nato – en militärallians som uttryckligen bygger sitt yttersta försvar på kärnvapen. Government.se

Bomben som aldrig byggdes

Den svenska kärnvapenforskningen inleddes 1945, omedelbart efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Arbetet bedrevs främst inom Försvarets forskningsanstalt, FOA. Forskarna studerade bland annat kärnladdningars konstruktion, tillverkning av plutonium, sprängverkan, strålning och hur ett svenskt vapen skulle kunna användas militärt.

Planerna kopplades till den så kallade svenska linjen: Sverige skulle använda inhemskt uran, tungvattenreaktorer och en egen kärnteknisk industri. Den civila kärnkraften och den militära handlingsfriheten utvecklades delvis sida vid sida.

Ett tänkbart svenskt kärnvapen skulle kunna bäras av svenska stridsflygplan och användas mot invasionsstyrkor, hamnar, flygbaser eller militära koncentrationer på andra sidan Östersjön.

FOI konstaterar att bomben stannade på ritbordet. Men forskningsprogrammet var verkligt och pågick fram till slutet av 1960-talet. www.foi.se

Sverige ville köpa amerikanska laddningar

Att tillverka kärnvapen i Sverige var inte det enda alternativet.

På 1950-talet sonderade svenska företrädare möjligheten att köpa ett mindre antal amerikanska kärnladdningar. Sverige ska ha visat intresse för omkring 25 vapen.

USA avvisade förfrågningarna. Amerikansk lagstiftning och säkerhetspolitik krävde ett ömsesidigt försvarsavtal för att ett sådant samarbete ens skulle kunna övervägas.

Sverige var inte medlem i Nato och ville officiellt inte överge alliansfriheten.

Budskapet från Washington var i praktiken tydligt: Sverige kunde inte både stå utanför en formell militärallians och samtidigt få tillgång till amerikanska kärnvapen. www.stralsakerhetsmyndigheten.se

USA ville inte ha en svensk atombomb

År 1960 beslutade USA:s nationella säkerhetsråd att amerikanerna inte skulle stödja svenskt ägande eller svensk utveckling av kärnvapen.

Det fanns flera skäl.

Ett svenskt kärnvapen kunde få fler länder att följa efter. Det skulle försvåra USA:s försök att begränsa kärnvapenspridningen och riskera att öka spänningen i Norden.

Washington ansåg dessutom att Sverige gjorde större strategisk nytta genom att använda sina resurser till ett starkt konventionellt försvar.

Sveriges beroende av amerikansk civil kärnteknik gav också USA ett påtryckningsmedel. Amerikanskt bränsle, material och kunnande fick endast användas för fredliga ändamål. Ju närmare Sverige knöts till det amerikanska kärnenergisamarbetet, desto svårare blev det att upprätthålla en helt självständig militär kärnbränslekedja.

Det hemliga skyddet

Samtidigt som USA motsatte sig en svensk bomb betraktades Sverige som strategiskt viktigt för försvaret av Nordeuropa.

Ett sovjetiskt Sverige skulle ha förändrat hela maktbalansen i Norden. Sovjetunionen hade då kunnat använda svenska flygbaser, hamnar och territorium mot Norge, Danmark och Natos förbindelser över Nordatlanten.

Amerikanska planeringsdokument angav därför att USA borde hjälpa Sverige om landet utsattes för sovjetisk aggression.

Svenska beslutsfattare fick informella signaler om att även Sverige omfattades av den västliga avskräckningen. FOI-forskaren Robert Dalsjö har beskrivit denna säkerhetsförsäkran som en viktig förutsättning för att Sverige skulle kunna avstå från en egen atombomb. www.svt.se

Men skyddet hade en avgörande svaghet.

Det fanns inget offentligt och ömsesidigt försvarsavtal. Sverige kunde inte juridiskt kräva att USA skulle ingripa. Den amerikanska avsikten var en del av Washingtons strategiska planering – och en amerikansk president kunde ytterst fatta ett annat beslut.

Sverige litade på ett skydd som befolkningen inte kände till och som regeringen offentligt inte kunde erkänna.

Från kärnvapenplaner till nedrustning

Det svenska kärnvapenprogrammet försvagades successivt av kostnaderna, den tekniska utvecklingen och det politiska motståndet.

Kärnvapenfrågan splittrade Socialdemokraterna. Ett starkt folkligt motstånd växte fram, och profiler som Alva Myrdal gjorde Sverige till en internationellt uppmärksammad röst för nedrustning.

När Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet, NPT, 1968 stängdes i praktiken dörren till ett eget kärnvapen. Den kvarvarande forskningen avvecklades och programmet avslutades formellt 1972.

Sverige gick därefter från möjlig kärnvapenstat till en av världens tydligaste förespråkare för nedrustning och icke-spridning.

Men det underliggande beroendet av väst försvann inte.

Den stora vändningen

Efter Sovjetunionens fall kunde kärnvapenfrågan länge hållas i bakgrunden.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina förändrade detta. Sverige övergav sin militära alliansfrihet och blev medlem i Nato.

Medlemskapet innebär en bindande kollektiv försvarsförpliktelse enligt artikel 5. Det innebär också att Sverige ingår i en allians som beskriver kärnvapen som den yttersta garantin för medlemsländernas säkerhet. NATO Official text

Sverige har därmed inte skaffat egna kärnvapen. Men landet har formellt anslutit sig till en kärnvapenbaserad försvarsstrategi.

Sverige sitter nu vid kärnvapenbordet

Alla Natoländer utom Frankrike deltar i Natos Nuclear Planning Group, NPG. Där diskuteras alliansens kärnvapenpolitik, planering, beredskap och avskräckning.

Besluten fattas med konsensus. Sverige får därmed insyn och politiskt inflytande, men kontrollerar inte vapnen.

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes regeringar behåller beslutanderätten över sina respektive arsenaler. Ingen svensk statsminister eller försvarsminister kan beordra att ett amerikanskt, brittiskt eller franskt kärnvapen används.

Sverige sitter alltså med vid bordet – men har inte handen på knappen. NATO Topic

Samtal med Frankrike och Storbritannien

Osäkerheten kring USA:s långsiktiga engagemang i Europa har samtidigt väckt en ny fråga:

Vad händer om Washington inte längre är berett att bära huvuddelen av Europas försvar?

Sverige har under 2026 fört samtal med Frankrike och Storbritannien om kärnvapenavskräckning. I april höll Sverige och Frankrike sitt första möte i en gemensam kärnvapenstyrgrupp i Paris. En färdplan har upprättats för det fortsatta samarbetet. breakingdefense.com

Det är en historisk förändring.

Landet som under årtionden profilerade sig genom nedrustning deltar nu i samtal om hur europeiska kärnvapen ska bidra till svensk säkerhet.

Det betyder inte att Sverige utvecklar en egen bomb. Det betyder inte heller automatiskt att franska eller brittiska kärnvapen ska placeras i Sverige.

Men kärnvapen har åter blivit en aktiv del av den svenska säkerhetspolitiken.

Kan kärnvapen placeras i Sverige?

Regeringens linje har varit att Sverige i fredstid inte ser något behov av att placera kärnvapen på svenskt territorium.

Samtidigt ansökte Sverige om Natomedlemskap utan formella reservationer. Sverige har inte infört någon heltäckande lag som uttryckligen förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen i både fred och krig.

Oppositionsförslag om ett sådant lagstadgat förbud har lagts fram i riksdagen, men de utgör inte gällande lag. Sveriges riksdag

Det är därför viktigt att skilja på tre saker:

• Regeringens uttalade politik i fredstid.
• Vad svenska lagar och internationella avtal uttryckligen förbjuder.
• Vilka beslut en framtida regering kan fatta under krig eller allvarlig kris.

Att Sverige inte planerar att ha kärnvapen på sitt territorium i fred är inte samma sak som ett permanent och juridiskt bindande förbud.

DCA-avtalet och USA:s närvaro

Försvarssamarbetsavtalet DCA mellan Sverige och USA trädde i kraft den 15 augusti 2024. Avtalet skapar regler för amerikanska styrkors närvaro och verksamhet i Sverige och ger USA tillgång till ett antal svenska militära områden. government.se

Avtalet innebär inte i sig att amerikanska kärnvapen finns i Sverige.

Men eftersom avtalet inte innehåller ett särskilt kärnvapenförbud har frågan väckt politisk kritik. Motståndare har krävt tydligare lagstiftning och svensk möjlighet att kontrollera vilken materiel som förs in och lagras.

Här måste debatten vara saklig:

Det finns inga offentliga belägg för att kärnvapen har placerats i Sverige. Men avsaknaden av ett uttryckligt förbud lämnar ett politiskt handlingsutrymme för framtida kriser.

Vad har Sverige egentligen valt?

Sverige har inte återupptagit sitt gamla bombprogram.

Den svenska strategin är i stället att bidra med territorium, konventionella styrkor, underrättelser, flyg, marin kapacitet och politiskt stöd till en allians vars yttersta avskräckning bygger på amerikanska, brittiska och franska kärnvapen.

Det ger Sverige större säkerhet genom kollektivt försvar.

Men det skapar också ett fortsatt beroende:

• USA kontrollerar huvuddelen av Natos kärnvapenförmåga.
• Frankrike bestämmer självt över sin arsenal.
• Storbritanniens kärnvapensystem är nära tekniskt knutet till USA.
• Sverige kan påverka planeringen men inte fatta det slutliga beslutet.
• Sveriges säkerhet påverkas av val och politiska förändringar i andra länder.

Det är i grunden samma dilemma som under 1960-talet.

Sverige vill omfattas av kärnvapenavskräckningen utan att självt äga vapnen och bära hela det politiska, ekonomiska och moraliska ansvaret.

Vad vet svenska folket?

Det offentliga samtalet om Natomedlemskapet har främst handlat om artikel 5, militära förstärkningar och Sveriges bidrag till försvaret av Östersjöområdet.

Betydligt mindre har sagts om vad det innebär att Sverige deltar i Natos kärnvapenplanering, hur samarbetet med Frankrike ska utvecklas och vilka beslut som kan fattas i en allvarlig kris.

Kärnvapenpolitiken omges av sekretess. Det är delvis nödvändigt. En avskräckning vars samtliga planer är offentliga skulle snabbt förlora militär trovärdighet.

Men sekretess får inte bli ett sätt att undvika demokratisk debatt om Sveriges grundläggande säkerhetspolitiska vägval.

VIGRANSKAR frågar

• Vad innehåller färdplanen för den svensk-franska kärnvapenstyrgruppen?
• Vilken roll har Sverige i Natos konkreta kärnvapenplanering?
• Kan svenska flygbaser och hamnar användas för operationer med kärnvapenkapabla enheter?
• Vilken kontroll har svenska myndigheter över amerikansk materiel som förs in enligt DCA-avtalet?
• Vem kan godkänna införsel av kärnvapen under krig eller krigsfara?
• Vilka garantier har Sverige om USA förändrar sin Europapolitik?
• Hur förenar regeringen Natos kärnvapenavskräckning med svensk nedrustningspolitik?
• Varför har frågan inte diskuterats mer öppet med svenska folket?

Cirkeln är sluten

På 1960-talet avstod Sverige från att bygga en egen atombomb. Beslutet underlättades av förväntningen att USA ändå skulle hjälpa Sverige vid ett sovjetiskt angrepp.

Det skyddet var informellt, hemligt och juridiskt osäkert.

I dag är Sverige formellt skyddat av Natos kollektiva försvar och deltar öppet i alliansens kärnvapenpolitik. Det är en betydligt starkare försvarsförpliktelse än under kalla kriget.

Men den yttersta makten ligger fortfarande någon annanstans.

Sverige byggde aldrig sin atombomb.

Vi valde att leva under andras.