Ett hemligt kärnvapenprogram – så nära var Sverige att bygga atombomben

Under den officiella neutralitetens yta byggde Sverige upp kunskap, industri och militära planer för ett eget kärnvapen. Bomben tillverkades aldrig – men programmet var betydligt mer än några lösa forskningsidéer.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Det svenska kärnvapenprogrammet började nästan omedelbart efter andra världskrigets slut.

År 1945 fick Försvarets forskningsanstalt, FOA, i uppdrag att undersöka den nya vapenteknik som USA hade använt mot Hiroshima och Nagasaki. Arbetet handlade inledningsvis om att förstå hotet och hur Sverige skulle kunna skydda sig.

Men frågan förändrades snabbt:

Kunde Sverige bygga en egen atombomb?

Sverige hade flera av förutsättningarna

Sverige hade en ovanligt stark industriell och vetenskaplig grund för ett eget kärnvapenprogram:

• Inhemska uranfyndigheter.
• En avancerad försvarsindustri.
• Flygplan som kunde utvecklas för att bära kärnvapen.
• Forskningsreaktorer och kärnteknisk kompetens.
• Ett politiskt starkt totalförsvar.
• Möjlighet att framställa plutonium i tungvattenreaktorer.

Den så kallade svenska linjen innebar att landet skulle bygga kärnreaktorer som använde naturligt svenskt uran och tungt vatten. Systemet presenterades som en väg till civil kärnkraft men kunde samtidigt bevara möjligheten att framställa plutonium för militära ändamål.

Den civila och militära kärntekniken utvecklades därför delvis inom samma nationella projekt.

Bomben kallades ”skyddsforskning”

Den politiskt känsliga verksamheten kunde fortsätta genom att beskrivas som forskning om skydd mot kärnvapen.

Sådan forskning var nödvändig och legitim. Sverige behövde förstå strålning, tryckvågor, bränder och radioaktivt nedfall.

Men skyddsforskningen gav samtidigt kunskap som kunde användas för att konstruera ett vapen. Gränsen mellan defensiv forskning och praktiska bombförberedelser blev därför otydlig.

FOA studerade bland annat:

• Hur en svensk kärnladdning skulle kunna konstrueras.
• Hur mycket plutonium som behövdes.
• Hur plutonium skulle kunna framställas och bearbetas.
• Kärnvapnets vikt och storlek.
• Vilken sprängverkan som var militärt lämplig.
• Hur vapnet skulle kunna transporteras och fällas.
• Vilka mål som kunde bli aktuella.

FOI beskriver i dag den svenska bomben som en skrivbordsprodukt. Det betyder att någon färdig laddning aldrig byggdes – inte att verksamheten saknade militär inriktning. www.foi.se

Flygvapnet skulle bära vapnet

Det svenska flygvapnet var en central del av planeringen.

Ett nationellt kärnvapen behövde inte ha samma sprängstyrka som de amerikanska och sovjetiska strategiska bomberna. Sverige diskuterade mindre taktiska vapen som kunde sättas in mot invasionshamnar, flygbaser, brohuvuden och koncentrationer av fientliga styrkor.

Saab 32 Lansen och senare Saab 35 Draken fanns med i den militära miljö där kärnvapenfrågan behandlades. Ett framtida svenskt attackflyg skulle kunna anpassas för att bära en svensk laddning.

Tanken var främst avskräckning: Sovjetunionen skulle veta att ett angrepp på Sverige kunde få ett mycket högt pris.

Men det fanns en svår fråga som sällan diskuterades offentligt: ett svenskt kärnvapen riktat mot en invasionsstyrka nära Sverige kunde även utsätta svensk och finsk civilbefolkning för radioaktivt nedfall.

Sverige försökte köpa vapnen från USA

Svenska företrädare undersökte också om landet kunde köpa kärnladdningar direkt från USA.

Det hade varit billigare och snabbare än att bygga en helt svensk produktionskedja. Sverige ska ha visat intresse för omkring 25 amerikanska laddningar.

USA sade nej.

För att ett sådant samarbete skulle vara möjligt krävdes ett ömsesidigt försvarsavtal. Sverige var inte medlem i Nato och ville offentligt hålla fast vid alliansfriheten. www.stralsakerhetsmyndigheten.se

Sverige ville alltså ha tillgång till västs yttersta vapen – men utan att öppet ansluta sig till den västliga försvarsalliansen.

Programmet hölls vid liv utan slutligt beslut

Den svenska regeringen fattade aldrig något formellt beslut om att tillverka kärnvapen.

I stället försökte den bevara en handlingsfrihet: forskningen och den tekniska utvecklingen skulle fortsätta så långt att ett framtida beslut fortfarande var möjligt.

Detta gjorde programmet politiskt användbart. Förespråkarna behövde inte få ett omedelbart ja till bomben, medan motståndarna kunde hävda att någon faktisk tillverkning inte hade beslutats.

Men handlingsfriheten kostade pengar och krävde att viktig infrastruktur, expertkunskap och materialförsörjning hölls vid liv.

Ju längre Sverige väntade, desto dyrare och svårare blev projektet.

Motståndet växte

Kärnvapenfrågan skapade en djup konflikt inom Socialdemokraterna.

Militära företrädare och delar av försvarsetablissemanget såg bomben som ett logiskt svar på Sovjetunionens militära övermakt. Motståndarna varnade för kostnaderna, kärnvapenkapprustningen och de humanitära konsekvenserna.

Alva Myrdal blev en av de mest framträdande svenska rösterna för internationell nedrustning.

Samtidigt började USA aktivt motverka att fler stater skaffade kärnvapen. Washington ansåg att Sverige borde satsa på ett starkt konventionellt försvar och förlita sig på västs samlade avskräckning.

Det amerikanska beroendet

Sveriges civila kärnenergiprogram blev gradvis beroende av amerikanskt bränsle, teknik och material.

Det amerikanska samarbetet kom med villkor: resurserna fick inte användas för militära ändamål.

Därmed blev den ursprungliga planen på en helt självständig svensk kärnbränslekedja allt svårare att genomföra.

Samtidigt fick den svenska ledningen informella signaler om att USA avsåg att hjälpa Sverige vid ett sovjetiskt angrepp. Det minskade det militära argumentet för en egen bomb.

Sverige kunde få del av den amerikanska avskräckningen utan att behöva bära kostnaden och det politiska ansvaret för egna kärnvapen.

Men garantin var inte offentlig och vilade inte på något bindande försvarsavtal.

Programmet avslutades

Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet, NPT, 1968. Därmed åtog sig landet att inte utveckla eller skaffa kärnvapen.

Den militära kärnvapenforskningen avvecklades därefter stegvis. Programmet avslutades formellt 1972.

Sverige gick sedan vidare som en internationellt framträdande förespråkare för nedrustning.

Men under flera årtionden hade landet byggt upp kunskapen för det motsatta vägvalet.

Vad vet vi – och vad saknas?

Fakta:

Sverige bedrev omfattande kärnvapenrelaterad forskning mellan 1945 och början av 1970-talet. Tekniska studier, produktionsmöjligheter och militära användningsområden undersöktes.

Inte belagt:

Det finns inga belägg för att Sverige tillverkade en färdig kärnladdning eller genomförde ett kärnvapenprov.

Analys:

Programmet tycks ha varit utformat för att ge regeringen möjlighet att senare fatta ett snabbt beslut – utan att i förväg behöva ta den öppna politiska striden om bomben.

Frågan:

Hur många svenska beslutsfattare kände till hela programmets omfattning, och hur långt hade förberedelserna fått gå utan ett tydligt demokratiskt beslut?

VIGRANSKAR konstaterar

Sveriges kärnvapenprogram var varken en färdig bomb eller en oskyldig tankeövning.

Det var en medveten strategi för att behålla möjligheten att bli kärnvapenstat.

Allmänheten fick höra om neutralitet, fred och skyddsforskning. Bakom sekretessen undersökte staten samtidigt hur svenskt plutonium, svensk industri och svenska stridsflygplan skulle kunna omvandlas till ett nationellt kärnvapensystem.

Bomben byggdes aldrig.

Men Sverige såg till att dörren stod på glänt så länge det var politiskt och tekniskt möjligt.