Expansionen västerut – vem ägde egentligen landet?

USA:s expansion västerut har länge skildrats som en berättelse om modiga nybyggare, fria jordbrukare och ett land som växte från Atlantkusten till Stilla havet.

Men marken var inte tom.

Den beboddes och styrdes av urfolksnationer. I sydväst levde dessutom mexikanska samhällen på territorier som senare erövrades av USA.

Expansionen genomfördes genom köp, avtal, bosättningar, tvångsförflyttningar och krig. Staten ritade nya gränser – men de människor som bodde på marken fick sällan avgöra vem den skulle tillhöra.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Ett land som ville växa

Efter självständigheten kontrollerade USA området mellan Atlantkusten och Mississippifloden på europeiska kartor.

I verkligheten var stora delar av territoriet fortfarande under urfolksnationernas kontroll. De hade egna politiska system, diplomatiska relationer och militära förmågor.

För den nya amerikanska staten var tillgången till mark avgörande.

Mark kunde säljas för att finansiera staten, delas ut till nybyggare och användas för att skapa nya delstater. Jordbruksexport, mineraler och handelsvägar kunde stärka ekonomin.

Expansionen blev därför inte bara en följd av att enskilda familjer sökte ett nytt liv.

Den blev statlig politik.

Louisiana – århundradets markaffär?

År 1803 köpte USA Louisianaterritoriet av Frankrike för 15 miljoner dollar.

Området omfattade omkring 2,1 miljoner kvadratkilometer, och affären fördubblade nästan USA:s territorium. Priset motsvarade ungefär fyra cent per acre. National Archives

Köpet brukar beskrivas som en av historiens mest framgångsrika fastighetsaffärer.

Men beskrivningen döljer en grundläggande fråga:

Vad var det egentligen Frankrike sålde?

Frankrike överlät sina europeiska anspråk på territoriet och kontrollen över vissa strategiska platser, framför allt New Orleans och Mississippiflodens handelsvägar.

Men stora delar av området kontrollerades av urfolksnationer som aldrig hade överlåtit landet till Frankrike.

USA betalade alltså Frankrike för rätten att göra anspråk på mark som andra människor bebodde och försvarade.

Köpeavtalet flyttade gränser på kartan.

Den faktiska kontrollen måste därefter skapas genom expeditioner, avtal, bosättningar och militärt våld.

Lewis och Clark kartlade framtida expansion

President Thomas Jefferson skickade Meriwether Lewis och William Clark västerut för att undersöka det nyförvärvade territoriet och vägen mot Stilla havet.

Expeditionen 1804–1806 samlade kunskap om geografi, växter, djur, handelsvägar och de nationer som levde i området.

Sacagawea, en ung Lemhi Shoshone-kvinna, deltog som tolk och förmedlare tillsammans med sin man Toussaint Charbonneau. Hennes kunskaper och närvaro hade stor betydelse för expeditionen.

Resan framställs ofta som en upptäcktsfärd.

Men området var redan känt för människorna som bodde där.

Expeditionen upptäckte inte västern. Den samlade den information som den amerikanska staten behövde för att handla, göra territoriella anspråk och expandera.

Avtalen som flyttade gränsen

USA slöt hundratals avtal med urfolksnationer.

På papperet kunde de se ut som överenskommelser mellan självständiga politiska parter. I praktiken blev maktförhållandet allt mer ojämnt.

Avtal kunde ingås efter militära nederlag, ekonomisk press eller hot om att nybyggarna annars skulle ta marken utan ersättning. Olika grupper kunde göra anspråk på samma områden, medan amerikanska förhandlare ibland erkände de ledare som var villiga att skriva under.

När mark väl hade överlåtits flyttades gränsen.

Sedan uppstod ny efterfrågan på området längre västerut.

Avtalen skapade därför sällan en varaktig gräns. De blev steg i en fortgående undanträngning.

Andrew Jackson och tvångsförflyttningen

Andrew Jackson valdes till president 1828 och blev en symbol för den vite mannens utvidgade politiska inflytande.

Hans demokrati omfattade fler vita män än tidigare, eftersom många delstater hade avskaffat egendomskraven för rösträtt.

Samtidigt drev han en politik som berövade urfolken deras mark och självständighet.

År 1830 antog kongressen Indian Removal Act. Lagen gav presidenten möjlighet att genom avtal flytta urfolksnationer från områden öster om Mississippifloden till mark längre västerut.

Regeringen beskrev politiken som en ordnad separation som skulle minska konflikter och ge urfolken möjlighet att leva ostört.

I praktiken öppnade den eftertraktad jordbruksmark för vita bosättare och plantageägare.

Mellan 1830 och 1850 tvingades eller pressades omkring 100 000 människor västerut genom framtvingade avtal och militära insatser. Trail Of Tears National Historic …

Varför var marken så värdefull?

De sydöstra områdena där Cherokee, Muscogee Creek, Choctaw, Chickasaw och Seminole levde hade blivit mycket attraktiva för bomullsodling.

Efterfrågan på bomull ökade kraftigt genom den brittiska och amerikanska textilindustrin.

När urfolken fördrevs kunde marken förvandlas till plantager.

Expansionen av den vite mannens frihet och tillgång till mark hängde därför samman med expansionen av slaveriet.

Urfolkens mark övertogs.

Förslavade svarta människor tvingades odla den.

Den amerikanska bomullsekonomin byggdes genom att två grupper berövades kontrollen över sina liv och resurser.

Cherokee försökte använda rättssystemet

Cherokee hade byggt upp en egen författning, en skriven tidning, skolor och en central regering.

De försökte försvara sin suveränitet genom förhandlingar och amerikanska domstolar.

När Georgia försökte utsträcka sina lagar över Cherokees territorium nådde konflikten Högsta domstolen. Domstolen slog fast att Georgia saknade rätt att genomdriva sina lagar där.

Men den juridiska framgången skyddade inte Cherokee i praktiken.

Delstatsmyndigheterna fortsatte att göra anspråk på området, och den federala regeringen säkerställde inte ett effektivt skydd.

När staten inte verkställer domstolarnas beslut blir rättigheten bara ett dokument.

Tårarnas väg

Ett mindre antal Cherokee skrev 1835 under ett avtal om att lämna marken. Majoriteten och den erkända ledningen motsatte sig avtalet.

USA:s senat godkände ändå uppgörelsen.

År 1838 gick armén och delstatsmiliser in i Cherokeeområdena. Mer än 16 000 människor drevs från sina hem i Georgia, Tennessee, Alabama och North Carolina. nps.gov

Människorna hölls först i provisoriska läger och tvingades därefter västerut mot det område som i dag är Oklahoma.

Resan blev känd som Trail of Tears – Tårarnas väg.

Uppskattningarna varierar, men omkring 4 000 Cherokee bedöms ha dött i lägren, under marschen eller i samband med den svåra omställningen efter ankomsten. home.nps.gov

De dog av sjukdomar, hunger, kyla och utmattning.

Fördrivningen var inte en olycka på vägen mot expansionen.

Den var själva metoden.

Motståndet tog olika former

Urfolksnationerna reagerade inte på samma sätt.

Vissa försökte förhandla och anpassa sig. Andra använde amerikanska domstolar. Några gjorde militärt motstånd.

Seminoler i Florida utkämpade långa och kostsamma krig mot USA:s armé. I andra områden slöts nya allianser mellan nationer som försökte hejda bosättningarnas framryckning.

Motståndet visar att förflyttningarna inte var frivilliga migrationsprojekt.

Människor försvarade sina hem, sin politiska självständighet och sin rätt att existera som nationer.

”Manifest Destiny”

Under 1840-talet fick expansionen ett nytt och kraftfullt språk: Manifest Destiny.

Begreppet uttryckte tanken att USA var förutbestämt – ibland framställt som ett gudomligt uppdrag – att breda ut sig över hela den nordamerikanska kontinenten.

Det gjorde politiska och ekonomiska intressen till en moralisk berättelse.

Expansionen sades föra med sig civilisation, frihet och framsteg. Järnvägar, jordbruk och republikanska institutioner ställdes mot det som beskrevs som vildmark eller efterblivenhet.

Library of Congress beskriver hur idén användes för att främja den snabba territoriella expansionen under 1830- och 1840-talen. loc.gov

Men om expansionen betraktades som förutbestämd blev de människor som stod i vägen lättare att framställa som hinder mot historien.

Texas och konflikten med Mexiko

Texas tillhörde Mexiko, som hade blivit självständigt från Spanien 1821.

Mexikanska myndigheter tillät inflyttning från USA, bland annat för att utveckla området. Med tiden blev de engelskspråkiga bosättarna många.

Konflikterna ökade kring politisk kontroll, immigration och slaveri. Mexiko hade avskaffat slaveriet, medan flera amerikanska bosättare ville behålla systemet.

År 1836 gjorde Texas uppror och utropade en självständig republik.

USA annekterade Texas 1845. Mexiko accepterade inte annekteringen, och länderna var dessutom oense om gränsen gick vid Nuecesfloden eller Rio Grande.

President James K. Polk skickade amerikanska soldater till det omstridda området.

När mexikanska och amerikanska styrkor drabbade samman förklarade Polk att Mexiko hade spillt amerikanskt blod på amerikansk mark.

Men platsen var omtvistad.

Den unge kongressledamoten Abraham Lincoln krävde att presidenten skulle visa den exakta plats där angreppet hade skett. Representanthuset antog senare kritik om att kriget hade inletts på ett onödigt och grundlagsstridigt sätt. tile.loc.gov

Kriget som gav USA västern

Kriget mot Mexiko pågick 1846–1848.

USA:s militär hade större resurser och trängde djupt in i Mexiko. Amerikanska styrkor intog Mexico City.

Genom Guadalupe Hidalgo-freden 1848 tvingades Mexiko avträda omkring 55 procent av sitt dåvarande territorium.

Området omfattade hela eller delar av dagens Kalifornien, Nevada, Utah, New Mexico, Arizona, Colorado, Oklahoma, Kansas och Wyoming. National Archives

USA betalade Mexiko 15 miljoner dollar och tog över vissa amerikanska fordringar.

På några år hade USA blivit en nation från Atlantkusten till Stilla havet.

Mexiko hade förlorat mer än hälften av sitt territorium.

Vad hände med mexikanerna som redan bodde där?

Guadalupe Hidalgo-avtalet lovade skydd för mexikanska invånares egendom och vissa medborgerliga rättigheter i de överförda områdena.

Men i praktiken förlorade många mark genom utdragna domstolsprocesser, kostnader, diskriminering, våld eller krav på att bevisa äganderätten enligt det nya amerikanska systemet.

National Archives konstaterar att USA genom avtalet lovade att skydda rättigheterna för mexikanska medborgare med markanspråk från Mexiko eller Spanien. National Archives Museum

Skillnaden mellan löftet och resultatet visar återigen hur kontroll över lagen kunde avgöra vem som faktiskt fick behålla marken.

Gränsen flyttades över människorna.

Människorna hade inte flyttat över gränsen.

Guldet förändrade Kalifornien

Samma år som Mexiko avträdde Kalifornien hittades guld.

Guldruschen drog människor från USA och resten av världen till området. På kort tid växte städer, handel och den amerikanska befolkningen.

För Kaliforniens urfolk blev konsekvenserna katastrofala.

Mark togs över, samhällen förstördes och människor utsattes för sjukdomar, svält, tvångsarbete och organiserat våld.

Guldet gjorde området oerhört värdefullt för den nya staten.

De som redan levde där fick betala priset.

Staten gav bort det som andra förlorat

År 1862 antogs Homestead Act.

Lagen gjorde det möjligt för nybyggare att få äganderätt till federal mark om de bosatte sig och brukade den under en bestämd tid.

Det framställdes som en demokratisk jordreform: vanliga människor skulle kunna bygga ett liv som självständiga jordbrukare.

Men den ”federala marken” hade ofta först tagits från urfolksnationer genom avtal, tvång eller krig.

Staten gav alltså inte bort obrukad och ägarlös jord.

Den omfördelade mark vars tidigare ägare hade berövats kontrollen.

Vem tjänade på expansionen?

Expansionen skapade möjligheter för miljoner människor.

Nybyggarfamiljer fick jord. Handelsmän fann nya marknader. Järnvägs- och gruvbolag byggde förmögenheter. Staten fick skatteintäkter och tillgång till naturresurser och hamnar vid Stilla havet.

Men vinsterna och kostnaderna fördelades olika.

• Urfolksnationer förlorade mark och politisk självständighet.
• Mexikanska markägare kunde förlora sin egendom när lagen och språket byttes.
• Förslavade människor fördes till nya plantageområden.
• Spekulanter och bolag kunde köpa stora områden innan vanliga nybyggare anlände.
• Den federala staten växte genom den expansion som samtidigt presenterades som individuell frihet.

Berättelsen om den ensamme pionjären döljer därför den avgörande aktören:

staten.

Utan militärt skydd, lantmätning, avtal, tvångsförflyttningar och nya lagar hade expansionen inte sett likadan ut.

Fakta, påståenden och analys

Fakta: USA fördubblade sin officiella yta genom Louisianaköpet, fördrev omkring 100 000 urfolk från områden öster om Mississippi och tog genom kriget mot Mexiko kontroll över stora delar av sydvästra Nordamerika.

Påstående: Expansionens försvarare beskrev utvecklingen som civilisation, framsteg och ett förutbestämt nationellt uppdrag.

Analys: Expansionen gav många amerikaner verkliga ekonomiska möjligheter, men möjligheterna skapades ofta genom att staten överförde kontrollen över mark från en befolkning till en annan.

Fråga: Kan mark kallas fri när de människor som bodde där först måste fördrivas?

Ett imperium utan kejsare

USA hade gjort uppror mot ett imperium och byggt en republik.

Men under 1800-talet uppträdde landet alltmer som en kontinental stormakt. Det köpte europeiska anspråk, framtvingade avtal, flyttade folk och besegrade en grannstat i krig.

Expansionen kallades inte alltid kolonialism.

Den beskrevs som bosättning, utveckling och nationell tillväxt.

Men för dem som förlorade sin mark var skillnaden liten.

Vid mitten av 1800-talet sträckte sig USA från Atlanten till Stilla havet.

Då återstod den fråga som expansionen hade gjort omöjlig att skjuta undan:

Skulle de nya områdena tillåta slaveri – eller vara fria?

Svaret skulle föra landet mot inbördeskrig.