Drottning Kristina – makten, kulturen och abdikationen

Hon är känd som den lärda drottningen som vägrade gifta sig, lämnade tronen och blev katolik. Men bakom den färgstarka berättelsen fanns en målmedveten maktpolitiker. Under Kristinas regering nådde Sverige sin största europeiska prestige – samtidigt som statens jord delades ut till adeln och de första svenska koloniala projekten växte fram. Var abdikationen ett nederlag, en flykt eller hennes djärvaste maktdemonstration?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

När Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632 var hans enda överlevande barn sex år gammalt.

Kristina ärvde kronan i ett rike som befann sig mitt i trettioåriga kriget. Hon fick titeln drottning, men fostrades för att utöva samma ämbete som en manlig monark.

Under hennes uppväxt styrdes Sverige av en förmyndarregering där rikskanslern Axel Oxenstierna hade en central ställning. Förvaltningen byggdes ut, kriget fortsatte och Sverige stärkte sin position i Europa.

När Kristina blev myndig 1644 övertog hon inte ett fredligt eller färdigbyggt land.

Hon övertog en krigsmaskin.

Hon uppfostrades för att regera

Gustav II Adolf hade bestämt att dottern skulle få den utbildning som krävdes av en framtida regent.

Kristina undervisades i religion, politik, historia, filosofi och språk. Hon lärde sig bland annat latin, tyska och franska och fick kunskaper om den europeiska maktpolitiken.

Utbildningen har ibland framställts som ett försök att göra henne till en man. Men det handlade snarare om att förbereda henne för ett ämbete som samtiden uppfattade som manligt.

När hon kröntes 1650 använde ceremonin formuleringen att Kristina hade krönts till konung. Livrustkammaren beskriver henne som kvinnan som kröntes till kung – ett uttryck för att hon övertog kungens fulla politiska funktion. Livrustkammaren

Kristina accepterade inte rollen som en tillfällig kvinnlig förvaltare av kronan.

Hon krävde att behandlas som rikets suverän.

Hon bröt sig loss från Oxenstierna

Axel Oxenstierna hade dominerat svensk politik efter Gustav II Adolfs död. Han hade lett förmyndarregeringen och spelat en avgörande roll i uppbyggnaden av den svenska staten.

När Kristina blev myndig mötte hon därför en mycket erfaren och mäktig rikskansler.

Hon visade snart att hon inte tänkte låta Oxenstierna styra genom henne. Hon byggde egna nätverk, lyfte fram nya rådgivare och tog självständiga politiska initiativ.

Maktkampen var inte bara personlig. Den handlade om vem som skulle kontrollera stormakten: den regerande monarken eller den högsta aristokratin.

Kristina ville avsluta trettioåriga kriget snabbare än vissa delar av den svenska ledningen önskade. Hon drev på fredsarbetet och stärkte sina egna representanter i förhandlingarna.

Den unga drottningen var alltså inte en passiv symbol ovanpå Oxenstiernas stat.

Hon använde sin ställning för att stegvis minska hans politiska dominans.

Freden blev hennes största framgång

Den westfaliska freden 1648 avslutade trettioåriga kriget.

För Sverige blev uppgörelsen en stor politisk framgång. Kronan fick delar av Pommern, Wismar och Bremen-Verden. Sverige fick därmed besittningar vid både Östersjön och Nordsjön samt inflytande inom det tysk-romerska rikets politiska system.

Kungliga slotten konstaterar att Sverige genom uppgörelsen fick omfattande områden i norra Tyskland. Kungliga slotten

Freden gav Kristina internationell prestige. Hon kunde framställa sig som fredsfurstinna efter ett krig som hade ödelagt stora delar av Centraleuropa.

Men även freden kostade pengar.

De tyska ständerna skulle betala fem miljoner riksdaler för de svenska arméernas avveckling. Kronan behövde ändå ta nya lån för att kunna betala och hemförlova soldaterna. Svenskt Biografiskt Lexikon

Seger betydde alltså inte att statens ekonomiska problem var lösta.

Sverige hade vunnit territorier och anseende, men bar fortfarande kostnaderna för årtionden av krig.

Kulturen skulle visa att Sverige hörde till Europa

Kristina ville göra Sverige till mer än en militär stormakt.

Hovet skulle bli ett centrum för konst, litteratur, filosofi, musik och vetenskap. Hon samlade böcker, handskrifter, målningar och antika föremål och bjöd in utländska lärda till Stockholm.

Livrustkammaren beskriver hennes ambition som ett försök att göra Sverige till en kulturell stormakt. Livrustkammaren

Den mest berömde gästen var den franske filosofen René Descartes. Kristina hade brevväxlat med honom och kallade honom till Stockholm 1649.

Descartes fick bland annat diskutera filosofi med drottningen. Men hans tid i Sverige blev kort. Han insjuknade och dog i Stockholm i februari 1650.

Kontakten visar både Kristinas intellektuella ambition och hennes politiska användning av kulturen. Ett hov som kunde locka Europas mest berömda tänkare signalerade att Sverige inte längre var ett obetydligt land i norr.

Kunskap blev en form av makt och prestige.

Samlingarna kom delvis från krigen

Kristinas bibliotek och konstsamlingar har bidragit till bilden av henne som en upplyst kulturpersonlighet.

Men samlingarnas ursprung behöver granskas.

En del föremål köptes. Andra gavs som diplomatiska gåvor. Men stora mängder böcker, konst och handskrifter fördes också till Sverige som krigsbyte.

Efter svenska arméns intagande av Prag 1648 togs delar av kejsar Rudolf II:s berömda samlingar. Föremål och böcker transporterades till Stockholm och hamnade bland annat i Kristinas samlingar.

Livrustkammaren konstaterar att hon byggde upp sitt stora bibliotek genom både krigsbyten och egna inköp. Livrustkammaren

Den kulturella stormakten vilade därför delvis på samma militära expansion som hade byggt den politiska stormakten.

Konstsamlingen var ett centrum för lärdom – men även ett monument över krigets plundring.

Kröningen blev ett maktskådespel

Kristina kröntes 1650, sex år efter att hon blivit myndig.

Ceremonin blev den mest påkostade kröningen i Sveriges historia. Förberedelserna tog flera år. Fyrtio örlogsfartyg visades upp på Strömmen och triumfbågar byggdes i Stockholm. Kungliga slotten

Det var mer än en fest.

Kröningen skulle visa att Sverige hade blivit en europeisk stormakt och att Kristina var dess legitima härskare. Pomp, konst och militära symboler smälte samman till politisk kommunikation.

Samtidigt var statens ekonomi ansträngd.

Kontrasten mellan hovets prakt och befolkningens bördor visar stormaktens prioriteringar. När kronans auktoritet behövde demonstreras fick kostnaden bli en del av budskapet.

Prakten sade: Sverige har råd att uppträda som en stormakt.

Verkligheten var mer komplicerad.

Hon delade ut kronans tillgångar

Under Kristinas regeringstid delades stora mängder kronojord, skatteinkomster och adliga titlar ut.

Donationerna var ett sätt att belöna officerare, ämbetsmän, långivare och lojala personer. Efter trettioåriga kriget fanns många som ansåg sig ha rätt till ersättning.

Men utdelningen försvagade också statens ekonomi.

När jord som tidigare gett inkomster till kronan överfördes till adeln gick framtida skatteintäkter förlorade. Riksarkivets biografiska material visar hur även personer nära makten kritiserade Kristinas omfattande utdelning av gods och adelsvärdigheter. Svenskt Biografiskt Lexikon

De ofrälse stånden – präster, borgare och bönder – protesterade mot adelns växande jordägande och privilegier.

Kristina försökte stundtals spela ut grupperna mot varandra. Men grundproblemet kvarstod: den stat som behövde pengar hade avhänt sig stora delar av sina inkomster.

Efter hennes abdikation inleddes försök att återta egendom. Under Karl XI skulle detta utvecklas till den stora reduktionen.

Kristinas generositet var därför inte enbart personlig frikostighet.

Den var en maktpolitik som gynnade eliter – och skickade räkningen till hennes efterträdare.

Hon vägrade gifta sig

En regerande drottning förväntades gifta sig och föda en arvinge.

Men äktenskapet skapade ett politiskt problem. Vem skulle egentligen regera om Kristina gifte sig? Drottningen själv, hennes make eller båda tillsammans?

En utländsk prins kunde föra in Sverige i nya allianser och konflikter. En svensk adelsman kunde rubba maktbalansen inom riket.

Kristina vägrade.

Hon förklarade att hon inte hade någon önskan eller förmåga att gifta sig. Ett bevarat uttalande återger hur hon sade att hennes sinne helt enkelt inte stod till äktenskap. Kungliga slotten

Beslutet bröt mot samtidens förväntningar på kvinnor, men var också politiskt rationellt. Ett äktenskap hade kunnat begränsa hennes självständighet.

I stället arbetade hon för att kusinen Karl Gustav skulle erkännas som tronföljare.

Därmed löste hon successionsfrågan utan att själv underordna sig en make.

Sveriges koloniala politik växte under hennes regering

Kristinas tid sammanföll också med svenska försök att delta i den europeiska kolonialismen.

Kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden i Nordamerika hade grundats 1638, under förmyndarregeringen. Den fortsatte att existera under Kristinas regering tills nederländarna erövrade den 1655.

År 1649 fick Svenska Afrikakompaniet kungliga privilegier. Bolaget etablerade handelsstationer på den västafrikanska kusten, bland annat i det område som i dag är Ghana.

Handeln gällde guld och elfenben – men även förslavade människor. Världskulturmuseernas material uppskattar att omkring tusen förslavade afrikaner fördes ut genom kompaniets verksamhet under dess existens. Siffran är osäker, men verksamhetens koppling till slaveriet är klar. production.varldskulturmuseerna.se

Kristina drev inte själv varje affär eller expedition. Verksamheten sköttes av privata handelsintressen med utländska kompanier som förebild.

Men privilegierna utfärdades i hennes namn och kompaniet verkade med statens godkännande.

Bilden av den toleranta och lärda drottningen måste därför kompletteras med hennes plats i Sveriges tidiga koloniala historia.

Varför abdikerade hon?

Den 6 juni 1654 avsade sig Kristina kronan på Uppsala slott. Hon var 27 år gammal.

Beslutet chockade samtiden, men hade förberetts under lång tid.

Den vanligaste förklaringen är hennes önskan att bli katolik. Som svensk regent var hon skyldig att försvara den lutherska tron. En öppen konversion hade därför varit politiskt omöjlig så länge hon satt på tronen.

Kungliga slotten anger hennes närmande till katolicismen som den avgörande bakgrunden till abdikationen. Året efter tronavsägelsen konverterade hon offentligt i Innsbruck. Kungliga slotten

Men religionen var sannolikt inte den enda orsaken.

Hon ville inte gifta sig eller föda en tronföljare. Hon var trött på regeringsarbetet och konflikterna med rådet och ständerna. Hennes ekonomi var pressad. Hon lockades dessutom av Europas kulturella och religiösa miljöer.

Abdikationen gav henne något som kronan inte kunde erbjuda:

Frihet att välja sin tro, sitt liv och sin offentliga identitet.

Hon lämnade kronan – men inte anspråket på makt

Kristina avstod från Sveriges tron, men fick omfattande underhåll och inkomster från särskilda områden.

Hon upphörde inte heller att uppträda som kunglig person.

Efter konversionen slog hon sig ned i Rom, där hon blev en betydande kulturmecenat. Hon stödde konstnärer, musiker, författare och lärda och byggde upp ett inflytelserikt hov.

Hon deltog även i politiska intriger och hade planer på att vinna en ny krona, bland annat i Neapel och senare i Polen.

Hennes uppträdande visade att hon inte betraktade abdikationen som en återgång till ett privat liv.

Livrustkammaren beskriver hur tronavsägelsen bidrog till föreställningen om Kristina som en drottning utan rike – fortfarande kunglig och suverän, trots att hon saknade tron. livrustkammaren.se

Hon lämnade den svenska staten.

Men hon övergav aldrig sin identitet som regent.

Konversionen var en europeisk propagandaseger

När dottern till protestantismens store krigarkung blev katolik fick beslutet enorm symbolisk betydelse.

För den katolska kyrkan var Kristinas konversion en triumf. Hon togs emot högtidligt i Rom och fick nära kontakt med påven.

För Sverige var situationen känsligare.

Landet hade offrat människor och resurser i ett krig som bland annat hade framställts som ett försvar för protestantismen. Nu hade den tidigare drottningen anslutit sig till den kyrka som den svenska staten hade definierat sig mot.

Kristina kunde därmed hyllas som en självständig religiös sökare – men också anklagas för att ha förrått faderns arv.

Båda bilderna är förenklade.

Hennes konversion var personlig, intellektuell och religiös. Men den var samtidigt ofrånkomligen politisk.

Myterna har vuxit kring hennes identitet

Kristinas klädsel, sätt att tala, ovilja att gifta sig och rörelse i traditionellt manliga miljöer har gett upphov till omfattande spekulationer om hennes könsidentitet och sexualitet.

Hon har i olika tider framställts som manlig, lesbisk, hermafrodit, feministisk ikon och queer förebild.

Det finns belägg för att hon medvetet bröt mot många av tidens könsnormer. Hon använde kläder och symboler på sätt som förstärkte bilden av henne som självständig härskare.

Men säkra slutsatser om hur hon själv skulle ha definierat sin identitet med dagens begrepp går inte att dra.

Livrustkammaren beskriver hur hon under århundradena har tolkats på skilda sätt – som landsförrädare, krigshjälte, tolerant europé och queer ikon. livrustkammaren.se

Det säger lika mycket om senare tiders behov som om Kristina själv.

Vad vet vi – och vad är tolkning?

Fakta: Kristina blev regerande drottning efter Gustav II Adolfs död och utövade själv makten mellan 1644 och 1654.

Fakta: Under hennes regering slöts den westfaliska freden, Sverige fick nya tyska besittningar och hovet utvecklades till ett europeiskt kulturcentrum.

Fakta: Hon vägrade gifta sig, utsåg Karl Gustav till tronföljare, abdikerade 1654 och blev offentligt katolik 1655.

Fakta: Kronojord och skatteinkomster delades ut i stor omfattning under hennes regering, samtidigt som svenska koloniala handelsprojekt växte fram.

Påstående från hennes samtid: Kristina övergav sitt land, sin tro och sitt ansvar.

Analys: Abdikationen kan lika gärna ses som ett medvetet försök att återta kontrollen över ett liv som begränsades av kronan, äktenskapskraven och den lutherska staten.

Fråga: Var det Sverige som förlorade sin drottning – eller Kristina som vägrade låta Sverige äga hennes framtid?

En fri intellektuell – och en del av maktsystemet

Drottning Kristina var utan tvekan ovanlig.

Hon utmanade könsroller, religiösa gränser och förväntningar på kunglig plikt. Hon gjorde kunskap och kultur till centrala delar av sin offentliga identitet.

Men hennes regering var också en del av stormaktens hårda maktstruktur.

Hovets prakt finansierades av ett pressat rike. Biblioteket fylldes delvis med krigsbyten. Jord och inkomster överfördes till en privilegierad adel. Koloniala företag fick verka i hennes namn.

Hon var både normbrytare och makthavare.

Att bara beskriva henne som frihetshjälte gör historien lika ofullständig som att kalla henne förrädare.

Kristina lämnade kronan – men hon lämnade efter sig en fråga som fortfarande fascinerar: Hur fri kan en människa bli när hennes frihet har byggts med en hel stormakts resurser?