Gustav III – upplyst reformator eller envåldshärskare?

Han avskaffade tortyr, begränsade dödsstraffen och öppnade Sverige för nya religioner. Samtidigt tog Gustav III makten genom en statskupp, begränsade pressfriheten och gjorde sig närmast enväldig. Var han upplysningens kung – eller en skicklig auktoritär maktpolitiker?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Gustav III har lämnat efter sig två historiska bilder.

I den ena är han teaterkungen: bildad, franskinspirerad och engagerad i konst, språk och upplysning. Han grundade Svenska Akademien, byggde upp den svenska operan och genomförde reformer som mildrade ett brutalt rättssystem.

I den andra är han kuppmakaren: en kung som störtade frihetstidens parlamentariska styre, begränsade oppositionen och använde krig för att stärka sin egen ställning.

Båda bilderna är sanna.

Det är just därför Gustav III fortfarande är en av Sveriges mest omstridda regenter.

Kuppen som avslutade frihetstiden

När Gustav III besteg tronen 1771 var kungamakten svag. Under frihetstiden låg den politiska tyngdpunkten hos riksdagen och rådet.

Hattar och mössor hade kämpat om makten. Partistriderna hade blivit hårda, utländska stater försökte påverka svensk politik och förtroendet för systemet hade försvagats.

Gustav III utnyttjade situationen.

Den 19 augusti 1772 genomförde han en oblodig statskupp. Militärer säkrade Stockholm, ledande motståndare greps och riksdagen tvingades godkänna en ny regeringsform.

Kungen framställde kuppen som en räddningsaktion. Han sade sig vilja stoppa splittring, korruption och utländsk inblandning.

Resultatet blev att riksdagen förlorade en stor del av den makt den hade haft under frihetstiden. Kungliga slotten

Gustav III återställde inte omedelbart Karl XII:s fullständiga envälde. Men maktbalansen hade förändrats kraftigt till kungens fördel.

Reformerna var verkliga

Det vore fel att avfärda Gustav III:s reformpolitik som enbart propaganda.

Han var påverkad av upplysningens idéer och spelade en ledande roll när tortyren avskaffades och användningen av dödsstraff begränsades. Straffrätten mildrades, och dödsstraffet togs bort för flera brott. Svenskt Biografiskt Lexikon

Under hans regering infördes också en begränsad religiös tolerans.

Beslutet 1779 och toleransediktet 1781 gjorde det möjligt för vissa utländska trosbekännare att utöva sin religion. Judar fick bosätta sig och bilda församlingar under särskilda villkor.

Men detta var inte religionsfrihet i modern mening.

Den lutherska statskyrkan behöll sin särställning. Rättigheterna var begränsade, och 1782 års judereglemente styrde bland annat i vilka städer judar fick bo och vilka yrken de kunde utöva. Judiska museet

Reformen öppnade en dörr – men staten bestämde fortfarande hur långt den fick öppnas.

Kultur som upplysning och maktmedel

Gustav III:s kulturella insatser blev omfattande.

Han grundade Kungliga Operan 1773 och Svenska Akademien 1786. Teater, litteratur, musik och konst fick kungligt stöd. Han ville skapa en svensk nationell kultur som kunde mäta sig med Europas främsta hov.

Detta har gett honom en central plats i svensk kulturhistoria. Kungliga slotten

Men kulturen var också politisk.

Teatern gav kungen en scen där nationen kunde framställas som enad kring monarkin. Akademierna knöt författare, konstnärer och intellektuella till hovet. Kungligt stöd kunde skapa både kultur och lojalitet.

Gustav III förstod något som moderna makthavare fortfarande använder: den som påverkar berättelsen om landet kan också stärka sin politiska ställning.

Kulturpolitiken var alltså inte bara ett uttryck för personlig passion. Den var en del av kungens samhällsbygge.

Pressfriheten fick ett högt pris

Frihetstidens stora demokratiska landvinning hade varit 1766 års tryckfrihetsförordning och den växande möjligheten att granska myndigheterna.

Efter kuppen 1772 begränsades denna frihet.

Gustav III ville gärna framstå som en upplyst monark, men var betydligt mindre tolerant när offentligheten riktade kritik mot honom själv och hans styre.

Här blir motsägelsen tydlig.

Han försvarade upplysningens idéer så länge de kunde användas för att modernisera staten och stärka kungens anseende. När samma idéer hotade hans makt blev toleransen mindre.

Det är en återkommande auktoritär modell: reformer tillåts uppifrån, men självständig maktgranskning ses som ett hot.

Kriget mot Ryssland

År 1788 inledde Gustav III krig mot Ryssland.

Kriget väckte motstånd, särskilt bland officerare och delar av adeln. En grupp officerare organiserade det så kallade Anjalaförbundet och ifrågasatte både kriget och kungens sätt att styra.

För Gustav III blev oppositionen ett politiskt vapen.

Han kunde framställa de protesterande officerarna som förrädare och samla stöd från präster, borgare och bönder mot adeln. Krisen gav honom möjlighet att ytterligare stärka kungamakten.

Genom förenings- och säkerhetsakten 1789 blev han i praktiken närmast enväldig. Samtidigt bröts delar av adelns privilegier och de ofrälse stånden fick en starkare ställning. Kungliga slotten

Även här gick reform och maktkoncentration hand i hand.

När adelns privilegier försvagades ökade jämlikheten mellan stånden. Men det skedde samtidigt som kungen gjorde sig mindre beroende av riksdagen.

Vem vann på politiken?

Gustav III:s politik gynnade grupper som tidigare hållits tillbaka av adelns privilegier. Bönder och andra ofrälse fick starkare rättigheter, bland annat i fråga om jordägande och offentliga ämbeten.

Kulturinstitutionerna skapade möjligheter för författare, skådespelare och musiker. Religiösa minoriteter fick ett begränsat utrymme som tidigare saknats.

Men den största politiska vinnaren var kungen själv.

Han använde konflikterna mellan stånden för att bygga en egen maktbas. När adeln gjorde motstånd sökte han stöd hos de lägre stånden. När riksdagen begränsade honom framställde han sig som nationens försvarare mot splittring och egenintressen.

Han stod över grupperna – men spelade samtidigt ut dem mot varandra.

Skottet på Operan

Motståndet mot kungen växte, framför allt inom adeln.

Den 16 mars 1792 deltog Gustav III i en maskeradbal på Kungliga Operan i Stockholm. Trots att han hade varnats för en mordplan gick han dit.

Jacob Johan Anckarström sköt honom på nära håll. Kungen avled den 29 mars, tretton dagar efter attentatet. Kläderna han bar under mordnatten finns fortfarande bevarade i Livrustkammaren. Livrustkammaren

Mordet var resultatet av en sammansvärjning, men säger också något om hur polariserat landet hade blivit.

Gustav III hade velat ena Sverige under kungamakten. När han dog var motsättningarna djupa och förtroendet mellan kronan och delar av eliten sönderslaget.

Vad vet vi?

Det är historiskt belagt att Gustav III:

• genomförde en statskupp 1772
• försvagade riksdagens ställning
• mildrade strafflagarna och avskaffade tortyr
• införde begränsad religiös tolerans
• grundade och utvecklade viktiga kulturinstitutioner
• inledde kriget mot Ryssland 1788
• stärkte sin makt ytterligare 1789
• sköts på Operan 1792 och dog av skadorna

Vad måste nyanseras?

Gustav III var inte en modern demokrat och hans religiösa tolerans var inte fullständig religionsfrihet.

Samtidigt var han inte bara en reaktionär envåldshärskare. Flera av hans reformer förändrade Sverige i en mer human och mindre privilegiebunden riktning.

Frågan är därför inte om han var reformator eller maktpolitiker.

Han var båda.

VIGRANSKAR:s analys

Gustav III visar att reformer och auktoritärt styre inte alltid är varandras motsatser.

En makthavare kan avskaffa grymma straff, stödja kultur och öppna samhället för vissa minoriteter – samtidigt som han begränsar oppositionens möjligheter att påverka och granska.

Kungen ville modernisera Sverige, men han ville själv bestämma hur moderniseringen skulle genomföras.

Folket skulle upplysas, men inte styra.

Pressen fick diskutera, men inte hota kungens ställning.

Riksdagen fick finnas, men inte stå i vägen.

Gustav III:s verkliga arv är därför inte bara Operan, Svenska Akademien eller den blodiga maskeraddräkten.

Det är den politiska motsägelsen mellan framsteg och kontroll – och frågan om en reform fortfarande är frihetlig när makten aldrig lämnar reformatorns händer.