Karl XV – folkkungen som lovade mer än han kunde hålla

Karl XV umgicks ledigare än tidigare monarker, stödde konsten och blev en av Sveriges mest populära kungar. Men bakom den folkliga fasaden fanns en regent vars politiska makt minskade – och vars löften om att hjälpa Danmark aldrig infriades.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Karl XV blev kung över Sverige och Norge 1859. I Norge regerade han under namnet Karl IV.

Han var äldste son till Oscar I och drottning Josefina och hade redan fått erfarenhet av regeringsmakten. Under ett år var han vicekung i Norge, och när faderns hälsa försämrades övertog han riksstyrelsen 1857. regjeringen.no

När Oscar I avled två år senare var Karl därför ingen oprövad tronföljare.

Han blev snabbt känd som en ovanligt öppen och folklig kung. Han talade direkt med människor, rörde sig ledigare utanför hovets formella miljöer och trivdes bättre bland militärer, konstnärer och vänner än i långa sammanträden.

Men den kung som uppfattades som stark, personlig och handlingskraftig kom att regera under en tid då kungamakten förlorade en stor del av sitt verkliga politiska inflytande.

En kung som bröt mot hovets stelhet

Karl XV var storvuxen, utåtriktad och militärt skolad. Han kunde uppträda rättframt och skämtsamt på ett sätt som chockerade delar av hovet men gjorde honom populär bland allmänheten.

Kungahuset beskriver honom som så folklig att han ibland väckte anstöt, men också som en av Sveriges mest uppskattade monarker. Kungahuset

Han blev något av en offentlig personlighet innan moderna massmedier hade slagit igenom.

Berättelserna om honom spreds genom tidningar, muntliga historier och folkliga anekdoter. Vissa var sanna, andra överdrivna. Tillsammans skapade de bilden av en kung som hellre red, målade och umgicks än gömde sig bakom slottets ceremoniella murar.

Populariteten gav honom ett starkt personligt varumärke.

Men popularitet är inte samma sak som politisk makt.

Konstnären på tronen

Karl XV var själv verksam som målare och skrev även poesi.

Hans målningar följde tidens nationalromantiska stil, ofta med dramatiska landskap, skogar och nordiska motiv. Som konstnär räknas han inte till tidens främsta, men hans ekonomiska och personliga stöd fick stor betydelse för andra svenska konstnärer.

Han köpte konst, umgicks med målare och engagerade sig i tillkomsten av Nationalmuseums nya byggnad, som invigdes 1866. Nationalmuseum framhåller att byggnaden i hög grad förverkligades genom kungens personliga insatser. collection.nationalmuseum.se

Konstintresset var inte bara privat.

Den växande nationalromantiken hjälpte till att forma bilden av Sverige som en nation med gemensam natur, historia och kultur. Kungen kunde därmed använda konsten för att stärka både nationen och monarkins symboliska ställning.

Drömmen om ett enat Skandinavien

Karl XV var en stark anhängare av skandinavismen.

Tanken var att Sverige, Norge och Danmark hade en gemensam historia och kultur och därför borde samarbeta politiskt och militärt. Vissa anhängare drömde till och med om en nordisk union.

För Karl XV var frågan både idealistisk och dynastisk. En starkare skandinavisk gemenskap kunde öka Sveriges betydelse i Europa och ge kungahuset en ledande roll i Norden.

När Danmark hotades av Preussen och Österrike i konflikten om Schleswig och Holstein gav Karl långtgående muntliga löften om svenskt-norskt stöd.

Problemet var att kungen inte ensam kunde besluta om krig.

Löftet som regeringen vägrade infria

Karl XV hade gett danskarna intrycket att Sverige–Norge skulle komma till deras hjälp om landets södra gräns angreps.

Men den svenska regeringen ville inte gå i krig utan stöd från andra stormakter. Ministrarna bedömde att Sverige–Norge saknade den militära styrka som krävdes för att ensamt möta Preussen och Österrike.

När kriget bröt ut 1864 kom därför inga svenska trupper.

Danmark besegrades och förlorade Schleswig, Holstein och Lauenburg.

Kungens personliga löften hade kolliderat med regeringens bedömning. Källor om den skandinaviska alliansfrågan visar att regeringen motsatte sig militärt ingripande trots Karl XV:s vilja. Svenskt Biografiskt Lexikon

Misslyckandet skadade skandinavismen.

Det visade också att den svenske kungen inte längre kunde bedriva utrikespolitik utifrån personlig övertygelse. Regeringen kunde säga nej – och kungen tvingades acceptera det.

Vem hade egentligen makten?

Enligt 1809 års regeringsform hade kungen fortfarande en central politisk roll. Regeringsmakten utövades formellt av monarken, som utsåg statsråden och fattade beslut i konselj.

Men i praktiken hade ministrarna och riksdagen fått allt större betydelse.

Karl XV kunde uttrycka en vilja, påverka tillsättningar och delta aktivt i besluten. Men om statsråden motsatte sig hans planer blev handlingsutrymmet begränsat.

Det gällde särskilt krigsfrågan 1864.

Kungens misslyckade löften till Danmark blev därför mer än ett utrikespolitiskt nederlag. De blev ett tecken på att den personliga kungamakten höll på att försvagas.

Den gamla ståndsriksdagen avskaffades

Den största politiska förändringen under Karl XV:s regering var representationsreformen.

Sverige hade fortfarande en ståndsriksdag där adel, präster, borgare och bönder sammanträdde var för sig. Systemet byggde på en samhällsordning som inte längre motsvarade det framväxande industrisamhället.

Tjänstemän, företagare, arbetare och andra grupper passade inte självklart in i de fyra stånden.

Justitiestatsminister Louis De Geer blev reformens främsta arkitekt. Hans förslag innebar att ståndsriksdagen skulle ersättas av en riksdag med två kamrar.

Beslutet fattades 1865 och den nya riksdagsordningen utfärdades året därpå. Den 22 juni 1866 tog Karl XV högtidligt farväl av den gamla ståndsriksdagen i Rikssalen på Stockholms slott. Sveriges riksdag

Var reformen demokratisk?

Representationsreformen var ett viktigt steg bort från ståndssamhället.

Den politiska representationen var inte längre direkt knuten till adel, präster, borgare och bönder. Sverige fick en modernare riksdag med en indirekt vald första kammare och en direkt vald andra kammare. Sveriges riksdag

Men Sverige blev inte demokratiskt i modern mening.

Rösträtten var fortfarande beroende av kön, inkomst och egendom. Kvinnor saknade rösträtt i riksdagsvalen. Även de flesta män stod utanför.

Första kammaren utformades dessutom så att förmögna grupper fick ett starkt inflytande. För att vara valbar ställdes ekonomiska krav. Sveriges riksdag

Reformen flyttade alltså makt från de gamla stånden – men inte till hela folket.

Den skapade ett modernare politiskt system utan att avskaffa den ekonomiska elitens försprång.

Karl XV:s tvekan

Karl XV var inte självklart entusiastisk inför alla delar av representationsreformen.

Han accepterade att ståndsriksdagen behövde förändras, men var tveksam till ett system med allmänna val och en självständigare folkrepresentation. Louis De Geers arbete drev reformen framåt trots kungens osäkerhet. Svenskt Biografiskt Lexikon

Till slut gav kungen sitt stöd.

Det kan tolkas som reformvilja, men också som politisk realism. Motstånd hade kunnat leda till en svår konstitutionell konflikt som monarkin riskerade att förlora.

Karl XV kunde därmed framträda som den kung som godkände det nya systemet – samtidigt som reformen minskade hans egen makt och framtvingades av krafter utanför hovet.

Kommunerna fick större betydelse

Kommunalreformen 1862 delade upp den kyrkliga och den borgerliga kommunen och skapade nya landsting.

Lokala frågor om ekonomi, fattigvård, vägar och samhällsservice fick en tydligare organisation. Reformen blev en viktig grund för den svenska kommunala självstyrelsen. data.riksdagen.se

Även här var rösträtten långt ifrån jämlik.

Den som betalade mer skatt kunde få större röstmakt, och även bolag kunde ha kommunalt inflytande. Samtidigt kunde vissa kvinnor med egen ekonomi få kommunal rösträtt, långt innan kvinnor fick rösta till riksdagen.

Samhället moderniserades alltså utan att principen om en människa, en röst infördes.

Industrin och järnvägen förändrade riket

Under Karl XV:s regering fortsatte järnvägsnätet att byggas ut. Städer växte och nya industrier utvecklades.

Kungen skapade inte industrialiseringen, men han regerade när dess verkningar blev allt tydligare.

Avstånden krympte. Råvaror och varor kunde transporteras snabbare. Människor började lämna landsbygden för arbete i städer och industrisamhällen.

Samtidigt levde stora delar av befolkningen fortfarande i fattigdom. Många saknade politiskt inflytande och utvandringen till Nordamerika började öka.

Den folklige kungens popularitet betydde inte att folket hade makten över samhällets utveckling.

Äktenskapet och tronföljden

Karl gifte sig 1850 med Lovisa av Nederländerna.

Paret fick två barn: dottern Lovisa och sonen Carl Oscar. Sonen avled 1854, endast 15 månader gammal, efter mässling och lunginflammation. Kungahuset

Därmed saknade Karl XV en manlig arvinge som enligt dåtidens successionsordning kunde ärva tronen.

Dottern Lovisa kunde inte bli svensk drottning eftersom kvinnor var uteslutna från tronföljden. Hon gifte sig senare med den danske kronprinsen Frederik och blev Danmarks drottning.

När Karl XV avled gick därför Sveriges och Norges kronor till hans yngre bror, Oscar II.

Det visar hur monarkins regler kunde stänga ute en kungadotter samtidigt som samhället i övrigt långsamt diskuterade kvinnors rättigheter.

Ett omskrivet privatliv

Karl XV:s privatliv blev omtalat redan under hans livstid.

Han hade ett rykte om sig att vara intresserad av kvinnor och förknippades med flera utomäktenskapliga relationer. Det är svårt att i efterhand skilja dokumenterade förhållanden från rykten och folkliga berättelser.

Det säkra är att hans uppträdande inte alltid överensstämde med den officiella bilden av den kungliga familjen.

Hovet och monarkin var beroende av respekt, moralisk auktoritet och offentlig representation. Samtidigt stod kungen över den granskning som vanliga politiker och medborgare kunde utsättas för.

Hans folklighet skyddade honom i hög grad från att privatlivet förstörde populariteten.

Slutet i Malmö

Karl XV:s hälsa försämrades under de sista åren.

Han avled den 18 september 1872 på residenset i Malmö, 46 år gammal. Eftersom han saknade en levande son efterträddes han av sin bror Oscar II. Kungahuset

Karl hade bara varit kung i tretton år.

Ändå förändrades Sveriges politiska system mer under hans regering än under många betydligt längre regentperioder.

Vad vet vi?

Karl XV var genuint populär och hade en ovanligt öppen och folklig framtoning.

Han stödde konsten och den skandinaviska gemenskapen. Han accepterade också representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen.

Men de stora reformerna skapades inte av honom ensam. Ministrar, riksdagsmän, ekonomiska intressen och samhällsförändringar drev utvecklingen.

Hans misslyckade löften till Danmark visar dessutom att kungens personliga vilja inte längre var tillräcklig för att föra landet i krig.

Vad måste nyanseras?

Karl XV beskrivs ibland som en demokratisk kung eftersom ståndsriksdagen avskaffades under hans regering.

Det är en alltför enkel bild.

Den nya riksdagen byggde fortfarande på ekonomiska rösträttskrav och uteslöt större delen av befolkningen. Karl accepterade reformen, men var tveksam till delar som kunde försvaga kungamakten.

Han var heller inte maktlös. Kungen hade fortfarande betydande formell och informell ställning.

Men riktningen var tydlig: den politiska makten flyttades gradvis från monarken till ministrarna och riksdagen.

VIGRANSKAR:s analys

Karl XV lyckades bättre med att vara symbol än med att vara självständig makthavare.

Hans folklighet skapade närhet mellan kungahuset och befolkningen. Hans konstintresse stärkte den nationella kulturen och hans skandinaviska vision väckte hopp om nordisk gemenskap.

Men när visionen krävde verkligt politiskt och militärt ansvar stannade den vid ord.

Danmark fick inget svenskt ingripande. Representationsreformen drevs framför allt av Louis De Geer och riksdagen. Kungens egen makt minskade, trots att han stod i centrum för ceremonierna.

Karl XV:s regering visar därmed hur monarkin började förändras.

Kungen kunde fortfarande bli älskad, avbildad och omtalad. Men han kunde inte längre ensam bestämma landets väg.

Folkkungen stod närmare människorna än många av sina företrädare – samtidigt som makten långsamt flyttade bort från tronen.