Gustaf V – kungen som utmanade demokratin och sedan tvingades acceptera den

När Gustaf V blev kung 1907 hade monarken fortfarande politisk makt. När han avled 1950 styrdes Sverige sedan länge parlamentariskt. Mellan dessa år hann han utmana en folkvald regering, uppleva två världskrig och bedriva en omstridd personlig diplomati.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Gustaf V föddes 1858 som äldste son till Oscar II och drottning Sofia. När fadern avled 1907 övertog han tronen i ett Sverige som förändrades snabbt.

Industrin växte. Arbetarrörelsen organiserade sig. Kraven på allmän rösträtt blev starkare. Samtidigt ansåg kungen och stora delar av samhällseliten att monarkin fortfarande skulle ha ett verkligt inflytande över rikets styre.

Den avgörande frågan blev:

Skulle regeringen lyda kungen – eller folkets valda representanter?

En kung utan kröning

Gustaf V valde att inte krönas. Därmed bröts en svensk tradition som sträckte sig flera hundra år tillbaka. Sedan dess har ingen svensk monark burit kronan vid sitt trontillträde. Kungahuset

Beslutet kan uppfattas som ett steg mot en modernare monarki. Men det innebar inte att Gustaf V var beredd att avstå från sin politiska makt.

Enligt 1809 års regeringsform var det formellt kungen som styrde riket. Ministrarna var kungens rådgivare, även om riksdagens betydelse hade blivit allt större.

Gustaf V betraktade försvaret, utrikespolitiken och valet av regering som områden där monarken fortfarande hade rätt att ingripa.

Borggårdskrisen – när kungen gick emot regeringen

I början av 1910-talet pågick en hård strid om Sveriges försvar.

Den liberala regeringen under statsminister Karl Staaff ville hålla tillbaka försvarsutgifterna. Högern, militären och konservativa grupper krävde en kraftig upprustning. Det försämrade internationella läget i Europa användes som argument för att Sverige behövde ett starkare försvar.

Den 6 februari 1914 anlände omkring 30 000 bönder till Stockholm i det så kallade bondetåget. På borggården vid Stockholms slott möttes de av Gustaf V.

Kungen höll ett tal där han ställde sig bakom kravet på ett förstärkt försvar. Talet hade utarbetats utan regeringens godkännande och gick direkt emot regeringens politik.

Det var mer än ett uttalande om försvarsanslagen.

Det var en öppen maktdemonstration.

Kungen talade som om han själv hade ett politiskt mandat vid sidan av riksdagen. Statsminister Staaff krävde att kungen skulle följa regeringens linje. Gustaf V vägrade, och regeringen avgick.

Kungahuset beskriver själv bondetåget som monarkins sista försök att aktivt styra politiken. Kungahuset

Vem vann borggårdskrisen?

På kort sikt vann kungen. Den liberala regeringen föll och en konservativ ämbetsmannaregering tog över.

På längre sikt blev resultatet det motsatta.

Krisen tydliggjorde konflikten mellan personlig kungamakt och parlamentarisk demokrati. Frågan kunde inte längre döljas bakom oklara formuleringar i grundlagen.

Sverige behövde bestämma vem som ytterst skulle styra landet.

Svaret kom några år senare.

Första världskriget och hungern

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 förklarade sig Sverige neutralt.

Landet drogs inte in militärt, men befolkningen drabbades hårt. Importen stördes, livsmedelspriserna steg och bristen på mat skapade växande missnöje. Under 1917 förekom hungerprotester och oroligheter på flera håll.

Samtidigt hade revolutionen brutit ut i Ryssland och kejsardömet störtats. Europas gamla monarkier skakade.

I Sverige vann liberalerna och socialdemokraterna framgångar i valet 1917. Deras ledare krävde att regeringen skulle bildas efter riksdagens majoritet – inte efter kungens personliga vilja.

Gustaf V försökte motsätta sig en regering med socialdemokratiskt deltagande, men tvingades till slut ge efter.

Överenskommelsen som förändrade Sverige

Den liberale Nils Edén blev statsminister och socialdemokraten Hjalmar Branting finansminister.

Inför regeringsbildningen lovade Gustaf V att inte ingripa i regeringens politik. Överenskommelsen mellan kungen och Edén blev en avgörande grund för parlamentarismens genombrott. Sveriges riksdag

Från och med nu skulle en svensk regering behöva tolereras av riksdagen.

Kungen kunde fortfarande formellt utnämna statsråden, men han kunde inte längre välja regering efter egen politisk uppfattning.

Under åren 1918–1921 genomfördes också den allmänna och lika rösträtten för kvinnor och män, även om vissa begränsningar fortfarande fanns kvar. SO-rummet

Gustaf V hade inte drivit fram demokratin. Tvärtom hade han försökt bromsa delar av utvecklingen.

Men när den parlamentariska ordningen väl slagit igenom valde han att anpassa sig. Därmed undvek monarkin en direkt sammanstötning med den framväxande demokratin.

Från makthavare till symbol

Efter 1917 förändrades Gustaf V:s roll.

Han fortsatte att följa politiken noggrant och behöll personliga kontakter med ministrar, diplomater och utländska ledare. Men han kunde inte längre öppet avsätta regeringar eller bedriva en egen inrikespolitik.

Monarkin började i stället utvecklas mot den representativa och ceremoniella institution som den senare skulle bli.

Kungen reste, invigde, tog emot statsbesök och representerade Sverige. Han blev också känd för sitt idrottsintresse, särskilt tennis, som han spelade under namnet Mr G. Kungahuset

Bakom den folkliga bilden fanns dock fortfarande en monark med starka politiska uppfattningar – inte minst i utrikespolitiken.

Andra världskriget – en omstridd kunglig diplomati

När andra världskriget bröt ut 1939 var Gustaf V 81 år gammal.

Sverige förklarade sig åter neutralt. Regeringen leddes av Per Albin Hansson och bestod under större delen av kriget av en samlingsregering.

Kungen saknade nu rätt att själv bestämma politiken. Ändå försökte han påverka utvecklingen genom samtal, brev och personliga kontakter.

Gustaf V hade sedan länge starka band till Tyskland och såg Sovjetkommunismen som ett allvarligt hot. Hans förhållande till Nazityskland har därför blivit en av de mest omdiskuterade delarna av hans regeringstid.

I ett personligt brev till Adolf Hitler 1941 uttryckte han uppskattning över de tyska framgångarna mot Sovjetunionen. Brevet visar att kungens antikommunism kunde föra honom farligt nära Nazitysklands krigspropaganda. Albert Bonniers Förlag

Samtidigt protesterade han vid andra tillfällen mot tyska övergrepp. Han vädjade för Norges kung Haakon VII och försökte påverka behandlingen av förföljda judar. Sommaren 1944 framfördes genom svenskt sändebud en vädjan från Gustaf V till Ungerns ledare Miklós Horthy om att stoppa förföljelserna av landets judar. Historiska Media

Bilden är därför motsägelsefull.

Gustaf V var inte nazist. Men han var tyskvänlig, starkt antikommunistisk och beredd att föra en personlig diplomati som ibland gick längre än vad hans konstitutionella ställning borde ha tillåtit.

Midsommarkrisen 1941

Den mest omstridda händelsen inträffade efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941.

Tyskland krävde att en fullt beväpnad division skulle få transporteras genom det neutrala Sverige från Norge till Finland. Frågan splittrade regeringen.

Enligt statsminister Per Albin Hanssons anteckningar lät Gustaf V förstå att han kunde abdikera om regeringen avslog kravet. Historiker har diskuterat exakt hur tydligt hotet var och vilken betydelse det fick.

Regeringen godkände transiteringen.

Det går därför inte säkert att säga att kungen ensam tvingade regeringen att ge efter. Men händelsen visar att han, trots parlamentarismens genombrott, fortfarande kunde använda monarkins ställning för att utöva politiskt tryck.

En kung med två politiska liv

Gustaf V:s regeringstid kan delas i två delar.

Före 1917 försökte han aktivt använda kungamakten. Borggårdstalet blev höjdpunkten – och i praktiken slutpunkten – för den personliga monarkin.

Efter 1917 accepterade han huvudsakligen den parlamentariska ordningen. Men han slutade aldrig att försöka påverka frågor som han ansåg avgörande för landet.

Det gjorde honom till en övergångskung:

Han började sin regering som politisk makthavare och avslutade den som konstitutionell statschef.

Familjen och tronföljden

Gustaf V var gift med Victoria av Baden. De fick tre söner:

• Gustaf Adolf, senare Gustaf VI Adolf
• Wilhelm
• Erik

Äktenskapet var periodvis distanserat och drottning Victoria vistades långa tider utomlands av hälsoskäl.

Efter kungens död växte även den så kallade Haijbyaffären till en offentlig skandal. Restaurangägaren Kurt Haijby hävdade att han haft en sexuell relation med kungen. Uppgifterna, myndigheternas agerande och de ekonomiska uppgörelserna har aldrig kunnat klarläggas fullständigt.

Det säkra är att staten och hovet försökte hålla frågan borta från offentligheten. Affären väcker därför större frågor än kungens privatliv:

Hur långt var myndigheter beredda att gå för att skydda monarkin från en skandal?

Kungen avled 1950

Gustaf V avled på Drottningholms slott den 29 oktober 1950, 92 år gammal. Han hade då varit kung i nästan 43 år och var den äldste regerande monarken i Sveriges historia.

Hans begravning blev den sista kungliga begravningen i Riddarholmskyrkan. Kungahuset

Han efterträddes av sin äldste son, Gustaf VI Adolf.

Vad vet vi?

Vi vet att Gustaf V öppet gick emot den folkvalda regeringen under borggårdskrisen 1914.

Vi vet att han 1917 accepterade att regeringen skulle bygga på riksdagens stöd och lovade att inte ingripa i dess politik.

Vi vet också att han under andra världskriget använde personliga kontakter för att påverka känsliga utrikespolitiska frågor – ibland på ett sätt som hjälpte Sveriges diplomati, ibland på ett sätt som skapade betydande risker.

Vad måste nyanseras?

Gustaf V kan inte beskrivas enbart som demokratins motståndare.

Han motsatte sig länge parlamentarismens konsekvenser och försvarade sin egen makt. Men när maktförskjutningen blev ett faktum accepterade han den och försökte därefter verka inom den nya ordningen.

Inte heller hans agerande under andra världskriget kan sammanfattas med ett enda ord. Hans tyska sympatier och brev till Hitler är dokumenterade. Det är också hans vädjanden för förföljda människor och ockuperade grannländer.

Förklaringar är dock inte detsamma som ursäkter.

VIGRANSKAR:s analys

Gustaf V:s viktigaste historiska betydelse ligger inte i att han regerade under två världskrig. Den ligger i att den svenska makten förändrades under hans tid.

År 1907 kunde en kung fortfarande föreställa sig att han personligen styrde riket.

År 1950 var det självklart att regeringen måste ha riksdagens stöd.

Demokratin kom inte som en gåva från slottet. Den drevs fram av politiska partier, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, folkrörelserna och människor som saknade makt men krävde att få del av den.

Gustaf V försökte först stå emot. Sedan anpassade han sig.

Det kan ha räddat den svenska monarkin.

Kungen förlorade den politiska makten – men kronan överlevde genom att acceptera folkstyret.