Första världskriget – Sverige stod utanför kriget men inte utanför krisen

Sverige deltog inte i första världskrigets skyttegravar. Ändå sänktes svenska fartyg, människor svalt och soldater mobiliserades. Kriget blottlade klassamhällets orättvisor – och bidrog till att den gamla kungamakten fick ge vika för parlamentarism och allmän rösträtt.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 hade Sverige inte deltagit i något krig sedan fälttåget mot Norge hundra år tidigare.

Regeringen förklarade landet neutralt. Sverige skulle inte ansluta sig till någon av de två krigförande sidorna:

• Centralmakterna, med Tyskland och Österrike-Ungern
• Ententen, framför allt Storbritannien, Frankrike och Ryssland

Men neutralitet innebar inte att Sverige kunde isolera sig från kriget.

Handeln stördes. Svenska fartyg sänktes. Livsmedel blev allt dyrare och svårare att få tag på. Militären hölls mobiliserad och rädslan för att Sverige ändå skulle dras in i striderna fanns kvar under hela kriget.

Sverige stod utanför fronten – men kriget flyttade in i människors vardag.

Europa går mot katastrofen

Den 28 juni 1914 mördades den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie i Sarajevo.

Mordet utlöste en politisk kedjereaktion. Europas stormakter hade delat upp sig i allianser, rustat sina arméer och byggt upp en stark nationalism. När Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien aktiverades allianserna.

Inom några veckor befann sig stora delar av Europa i krig.

Det som många trodde skulle bli en kort konflikt utvecklades till ett industriellt masskrig med skyttegravar, kulsprutor, tungt artilleri, stridsgas och miljoner döda. Armémuseum beskriver det som det första ”totala kriget”, där hela samhällens industri, ekonomi och befolkning mobiliserades. Armémuseum

Sverige rustade – trots neutraliteten

När kriget började hade den svenska försvarsstriden precis fällt Karl Staaffs liberala regering.

Kung Gustaf V, högern och militären hade krävt en kraftig upprustning. Genom borggårdstalet i februari 1914 hade kungen öppet gått emot regeringens försvarspolitik.

Krigsutbrottet några månader senare stärkte dem som hade varnat för att Sverige var militärt sårbart.

Tiotusentals värnpliktiga och landstormsmän kallades in för att bevaka gränser, hamnar, järnvägar och kuststräckor. Flottan övervakade svenska farvatten och Bodens fästning skulle skydda landet mot ett möjligt ryskt angrepp i norr.

Beredskapen var påfrestande. Många män blev borta från jordbruk och arbetsplatser, samtidigt som deras familjer kunde få svårt att klara försörjningen.

Sverige befann sig inte i krig – men samhället levde under krigets villkor.

Var Sverige verkligen neutralt?

Den svenska neutraliteten var officiell, men den var inte okomplicerad.

Inom kungahuset, officerskåren och den politiska högern fanns starka sympatier för Tyskland. Tysk kultur, vetenskap och militär organisation hade länge haft stort inflytande i Sverige.

På den liberala och socialdemokratiska sidan fanns i stället många som sympatiserade med Storbritannien och Frankrike.

Regeringen försökte hålla Sverige utanför kriget samtidigt som handeln måste fortsätta. Sverige exporterade bland annat järnmalm, trävaror och kullager. Tyskland var en viktig handelspartner, men Storbritannien kontrollerade havet och försökte stoppa varor från att nå den tyska krigsmakten.

Neutraliteten blev därför en balansgång mellan folkrätt, handel och ren överlevnad.

Kriget kom till svenska vatten

Östersjön och Nordsjön blev farliga områden.

Utländska ubåtar och krigsfartyg gjorde intrång på svenskt territorium. Strider mellan de krigförande länderna förekom även i svenska vatten. Svenska handelsfartyg sänktes av minor, torpeder och ubåtsangrepp – ibland av misstag, ibland därför att lasten betraktades som stöd till fienden.

Armémuseum konstaterar att kriget hela tiden var närvarande trots Sveriges neutralitet och att många svenska fartyg sänktes under krigsåren. Armémuseum

Sjömän betalade därmed ett direkt pris för ett krig som Sverige formellt inte deltog i.

Neutraliteten skyddade landet från invasion. Den kunde inte skydda alla svenska liv.

Handeln blev en maktfråga

Sverige var beroende av import av spannmål, kol, olja, gödningsmedel och andra viktiga varor.

När Storbritannien skärpte blockaden mot Tyskland kontrollerades även transporter till neutrala länder. Britterna fruktade att svenska importvaror skulle säljas vidare till Tyskland.

Samtidigt ville svenska företag fortsätta exportera varor till den tyska marknaden.

Regeringens problem var tydligt:

Om Sverige gick Tyskland för mycket till mötes kunde Storbritannien stoppa importen. Om Sverige accepterade de brittiska kraven riskerade relationen till Tyskland att försämras.

Stormakterna kunde därmed använda Sveriges livsmedelsförsörjning och handel som politiska påtryckningsmedel.

Brist, ransonering och stigande priser

Efter hand blev det allt svårare att få fram mat.

Importen minskade, skördarna var periodvis dåliga och distributionssystemet fungerade bristfälligt. Regeringen införde ransonering av bland annat socker, mjöl, bröd och kaffe.

Men ransoneringskorten garanterade inte att varorna faktiskt fanns att köpa.

Priserna steg kraftigt. Den som hade pengar kunde ibland köpa mat på den svarta marknaden. Arbetare och fattiga familjer hade betydligt mindre handlingsutrymme.

Samtidigt kunde producenter, grossister och spekulanter tjäna pengar på bristen.

Kriget drabbade därför inte alla lika.

För den välbeställde kunde det innebära besvär och begränsningar. För den fattige kunde det innebära hunger.

Vem tjänade på kriget?

Svenska företag som levererade efterfrågade varor kunde göra stora vinster. Exportindustrin gynnades periodvis av de krigförande ländernas behov av järnmalm, stål, trä och verkstadsprodukter.

Samtidigt urholkades vanliga löntagares inkomster av inflationen.

Det skapade ett växande missnöje mot så kallade gulaschbaroner – personer som ansågs berika sig på handel, varubrist och spekulation.

Begreppet blev en symbol för ett samhälle där vissa gjorde förmögenheter medan andra stod i kö för potatis och bröd.

Det var inte enbart bristen som väckte vrede.

Det var upplevelsen av att bristen fördelades orättvist.

Hungeråret 1917

Våren 1917 nådde missnöjet en kritisk nivå.

På flera håll i landet genomfördes demonstrationer mot livsmedelsbristen och de höga priserna. Kvinnor spelade ofta en central roll eftersom de hade det dagliga ansvaret för att försöka få maten att räcka.

I Västervik inleddes omfattande protester. I Stockholm, Göteborg, Norrköping, Seskarö och andra orter samlades arbetare och hungrande familjer. På vissa platser genomsöktes lager och butiker i jakt på undanhållna livsmedel.

Militär och polis sattes in. Situationen var stundtals mycket spänd.

Samma år hade revolutionen störtat den ryske tsaren. Senare tog bolsjevikerna makten. Svenska politiker och samhällseliter fruktade att hungern och klassmotsättningarna kunde utlösa en revolution även här.

Soldaterna var inte en säker maktresurs

Regeringen kunde kalla in militär för att upprätthålla ordningen. Men många soldater var själva arbetare eller bondesöner som drabbades av bristen.

På Seskarö i Norrbotten sattes militär in efter oroligheter kring livsmedelsförsörjningen. Händelsen visade hur riskabelt det var att använda värnpliktiga mot en befolkning vars missnöje de själva kunde dela.

Om staten beordrade soldater att skjuta på hungrande människor fanns ingen garanti för att ordern skulle följas.

Det förändrade maktbalansen.

Eliten hade vapen och myndigheter. Men arbetarrörelsen hade organisation, stora medlemsgrupper och ett snabbt växande politiskt inflytande.

Kriget fällde den personliga kungamakten

I valet 1917 gick högern tillbaka. Liberalerna och Socialdemokraterna kunde tillsammans bilda regering.

Kung Gustaf V ville först inte acceptera en regering där socialdemokrater ingick. Men det politiska läget var för pressat.

Den liberale Nils Edén blev statsminister och Hjalmar Branting finansminister. Kungen lovade att inte ingripa i regeringens politik.

Därmed fick parlamentarismen sitt genombrott: regeringen skulle bygga på riksdagens stöd, inte på kungens personliga förtroende.

Kriget skapade inte ensamt demokratin. Rösträttsrörelsen, arbetarrörelsen och kvinnorörelsen hade kämpat länge.

Men hungern, oron och revolutionerna i omvärlden gjorde det farligare för makthavarna att fortsätta säga nej.

Vägen till allmän rösträtt

Efter krigsslutet föll flera europeiska kejsardömen. Tysklands kejsare abdikerade. Österrike-Ungern upplöstes. I Ryssland hade tsarfamiljen störtats och dödats.

Även Sverige kunde ha gått in i en allvarlig konstitutionell kris.

I december 1918 nåddes en uppgörelse om allmän och lika rösträtt. Reformen genomfördes stegvis, och 1921 hölls det första riksdagsval där kvinnor deltog på samma formella villkor som män.

Alla fick dock fortfarande inte rösta. Fattigdom, omyndigförklaring, fängelsestraff och andra regler uteslöt grupper under ytterligare många år.

Men maktens grund hade förändrats.

Sverige gick från ett system där börd, kön och förmögenhet avgjorde inflytandet till ett samhälle byggt på principen om politisk jämlikhet.

Spanska sjukan – katastrofen efter katastrofen

När kriget närmade sig sitt slut nådde influensapandemin spanska sjukan Sverige.

Sjukdomen drabbade framför allt unga vuxna och spreds snabbt genom militärförläggningar, arbetsplatser och trångbodda bostäder.

Tiotusentals människor avled i Sverige under pandemin.

Efter flera år av brist, ransonering och oro möttes många familjer nu av sjukdom och död.

Freden i Europa innebar därför inte att det svenska lidandet omedelbart upphörde.

Vad vet vi?

Sverige var neutralt och deltog inte som krigförande nation.

Men neutraliteten hindrade inte militära intrång, sänkta handelsfartyg, mobilisering eller ekonomiska påtryckningar.

Vi vet också att livsmedelsbristen och inflationen slog ojämnt. Medan fattiga hushåll kämpade för att få mat kunde företagare och spekulanter tjäna stora pengar.

Slutligen vet vi att krisen bidrog till att påskynda parlamentarismen och rösträttsreformerna.

Vad måste nyanseras?

Sveriges neutralitet var inte en bluff. Landet lyckades faktiskt undvika militärt deltagande och invasion.

Men neutralitet betyder inte automatiskt opartiskhet i varje ekonomisk eller politisk fråga. Tyska sympatier inom hovet, militären och högern påverkade samhällsdebatten. Samtidigt styrde den brittiska sjömakten Sveriges möjlighet att importera nödvändiga varor.

Inte heller demokratin uppstod plötsligt 1917 eller 1918. Reformarbetet hade pågått länge. Kriget fungerade snarare som en katalysator som gjorde den gamla ordningen allt svårare att försvara.

VIGRANSKAR:s analys

Den svenska berättelsen om första världskriget sammanfattas ofta med orden:

Sverige var neutralt.

Det är sant – men otillräckligt.

Bakom ordet neutralitet fanns sänkta fartyg, mobiliserade män, hungrande barn, svarta marknader och en politisk elit som fruktade revolution.

Kriget visade också att ett land kan stå utanför själva striderna men ändå utsättas för stormakternas makt. Handel, energi och livsmedel blev vapen långt innan dagens diskussioner om ekonomisk krigföring och sårbara försörjningskedjor.

Den djupaste förändringen skedde emellertid inom Sverige.

När kriget började kunde kungen fortfarande fälla en regering. När kriget var över stod landet på tröskeln till allmän och lika rösträtt.

Sverige vann inget krig 1918. Men folket vann en större del av makten.