Andra världskriget – var Sverige neutralt eller anpassade sig för att överleva?

Sverige undvek invasion och krig. Men regeringen lät tyska soldater färdas på svenska järnvägar, fortsatte exportera järnmalm och begränsade pressens kritik. Senare öppnades gränserna för flyktingar och svenska räddningsinsatser räddade tusentals liv. Var neutraliteten en framgång – eller hade den ett moraliskt pris?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

När Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 förklarade Sverige sig neutralt.

Målet var tydligt: landet skulle hållas utanför ännu ett europeiskt storkrig.

Sverige hade ett försvar, men det var inte tillräckligt starkt för att med säkerhet möta en stormakt. Landet var beroende av utrikeshandel och låg strategiskt mellan Nazityskland, Sovjetunionen och de västallierade.

Regeringens främsta uppgift blev därför inte att besegra en fiende.

Den blev att överleva.

Men överlevnadsstrategin krävde eftergifter – och de gjordes framför allt när Tyskland var som starkast.

Ett oförberett land rustar

Efter första världskriget hade många trott att ett nytt storkrig kunde undvikas genom internationellt samarbete och Nationernas förbund.

Det svenska försvaret hade minskats kraftigt genom försvarsbeslutet 1925. När hotet från Nazityskland och Sovjetunionen växte under 1930-talet började Sverige rusta upp igen, men mycket återstod när kriget bröt ut.

Hundratusentals män mobiliserades. Kust, gränser, järnvägar och flygfält bevakades. Skyddsrum byggdes och mörkläggning infördes.

Armémuseum beskriver Sverige som neutralt men inringat, med mobiliseringsförråd över hela landet inför risken för ett angrepp. Armémuseum

Finland angreps – Sverige blev ”icke krigförande”

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland.

Kriget väckte ett enormt engagemang i Sverige. Parollen ”Finlands sak är vår” spreds över landet.

Sverige förklarade sig inte neutralt i konflikten utan icke krigförande. Det gjorde det möjligt att hjälpa Finland utan att formellt gå in i kriget.

Finland fick vapen, ammunition, flygplan, ekonomiskt stöd och andra förnödenheter. Omkring 8 000 svenska frivilliga deltog på finsk sida.

Samtidigt avvisade regeringen kraven på att skicka reguljära svenska förband.

Beslutet var kontroversiellt. För Finland handlade det om nationens överlevnad. För den svenska regeringen handlade det om att undvika ett krig med Sovjetunionen – och kanske även med Tyskland.

Danmark och Norge ockuperas

Den 9 april 1940 invaderade Tyskland Danmark och Norge.

På några timmar förändrades Sveriges säkerhetsläge.

Danmark kapitulerade snabbt. I Norge fortsatte striderna, men efter några månader kontrollerade Tyskland även det landet. Sverige var nu omringat av tysk eller tyskkontrollerad mark, med undantag för Finland i öster.

Den svenska regeringen fruktade att Tyskland även skulle angripa Sverige för att säkra järnmalmen, järnvägarna och transportvägarna genom landet.

Neutraliteten fick därför en ny innebörd:

Sverige skulle inte bara hålla sig utanför kriget. Sverige måste också undvika att ge Tyskland ett skäl att invadera.

Tysktågen genom Sverige

Sommaren 1940 tillät regeringen tyska transporter mellan det ockuperade Norge och Tyskland över svenskt territorium.

Det började som så kallad permittenttrafik: soldater på permission skulle enligt avtalet resa obeväpnade. Men transporterna blev omfattande och användes även för militär utrustning.

Sammanlagt transporterades mer än två miljoner tyska soldater på svenska järnvägar under kriget. armemuseum.se

Den tydligaste eftergiften kom midsommaren 1941, efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.

Nazityskland krävde att den fullt beväpnade Engelbrechtdivisionen skulle få färdas genom Sverige från Norge till Finland.

Regeringen godkände kravet.

Transporten var ett tydligt avsteg från neutraliteten. Armémuseum beskriver den som ett uppenbart brott mot neutralitetspolitiken. armemuseum.se

Kungens omstridda ingripande

Frågan om den tyska divisionen splittrade samlingsregeringen.

Enligt statsminister Per Albin Hanssons anteckningar antydde Gustaf V att han kunde abdikera om regeringen sade nej. Exakt hur skarpt kungens besked var och vilken betydelse det fick har diskuterats av historiker.

Beslutet var regeringens. Men kungens agerande visar att monarken fortfarande kunde utöva politiskt tryck trots parlamentarismens genombrott.

Regeringens försvar var att ett avslag kunde ha utlöst en tysk invasion eller en regeringskris mitt under landets farligaste säkerhetspolitiska läge.

Kritikerna menar att Sverige gav efter för en diktatur och lät neutraliteten anpassas efter den starkaste maktens krav.

Järnmalmen och handeln med Tyskland

Sverige fortsatte under stora delar av kriget att exportera järnmalm, kullager och andra viktiga produkter till Tyskland.

Järnmalmen var betydelsefull för den tyska stål- och vapenindustrin. Samtidigt var handeln viktig för svensk ekonomi och för möjligheten att få kol, koks, kemikalier och andra nödvändiga varor från det tyskkontrollerade Europa.

Det var alltså både en ekonomisk och säkerhetspolitisk fråga.

Men handeln hade också en moralisk dimension:

När blir handel med en krigförande diktatur ett indirekt stöd till dess krig?

Armémuseum konstaterar att Sverige sålde järn och kullager till axelmakterna och först ändrade inriktning när styrkeförhållandena i kriget började vända. armemuseum.se

Pressen skulle inte provocera Tyskland

Neutralitetspolitiken påverkade också yttrandefriheten.

Regeringen förväntade sig att tidningarna skulle undvika publiceringar som kunde skada förhållandet till främmande makt – framför allt Tyskland.

Tidningar utsattes för varningar, beslag och transportförbud. Kritik mot Nazityskland kunde stoppas eller begränsas. Författare, journalister och redaktörer övervakades.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings chefredaktör Torgny Segerstedt fortsatte trots detta att angripa Hitler och nazismen.

Regeringens argument var att ansvarslös publicering kunde äventyra rikets säkerhet.

Motfrågan är lika viktig:

Hur mycket av den fria pressen får en demokrati offra för att undvika en diktaturs vrede?

Forum för levande historia beskriver hur regeringen drev neutralitet även i informationspolitiken och förväntade sig försiktighet från medierna. Forum för levande historia

Flyktingarna som först möttes av en stängd dörr

Före och under krigets första år förde Sverige en restriktiv flyktingpolitik.

Judiska flyktingar från Nazityskland möttes ofta av misstänksamhet och avslag. Svenska myndigheter gjorde skillnad mellan politiska flyktingar och människor som förföljdes på grund av sin judiska identitet.

Antisemitism fanns också i Sverige – inom myndigheter, organisationer och delar av opinionen.

När nazisternas förföljelser förvärrades innebar den restriktiva politiken att människor som kunde ha fått skydd avvisades eller aldrig fick möjlighet att komma hit.

Detta är en central del av historien som länge hamnade bakom berättelsen om den framgångsrika neutraliteten.

Vändningen 1942

Under 1942 förändrades den svenska politiken.

Kunskapen om massmorden på Europas judar växte. Tyskland började förlora sin tidigare militära överlägsenhet. Rapporterna om deportationerna av norska judar väckte starka reaktioner.

Sverige började ta emot fler flyktingar.

När den tyska ockupationsmakten hösten 1943 planerade att gripa Danmarks judar lyckades omkring 7 000 judar och deras anhöriga fly över Öresund till Sverige.

Senare tog Sverige emot tiotusentals norska och danska flyktingar. Här utbildades även norska och danska så kallade polistrupper, som i praktiken kunde användas när hemländerna befriades.

Regeringen konstaterar i sin egen historiska beskrivning att Sverige först gjorde eftergifter till Tyskland och senare aktivt stödde danska och norska förband. regeringen.se

Raoul Wallenberg och de svenska skyddspassen

Sommaren 1944 skickades Raoul Wallenberg till Budapest som svensk diplomat.

Hundratusentals ungerska judar hade redan deporterats till Auschwitz. Wallenberg och hans medarbetare utfärdade svenska skyddspass, upprättade så kallade svenskhus och ingrep vid deportationer.

Genom mod, diplomatiskt skydd och ibland rena bluffar kunde tiotusentals människor räddas. raoulwallenberg.se

När Sovjetunionens styrkor intog Budapest greps Wallenberg. Han försvann i sovjetisk fångenskap och återvände aldrig till Sverige.

Hans insats blev ett av de starkaste exemplen på svenskt civilkurage under kriget.

De vita bussarna

Under krigets slutskede genomförde Svenska Röda Korset, under ledning av Folke Bernadotte, räddningsaktionen med de vita bussarna.

Fångar hämtades från tyska koncentrationsläger och fördes till säkerhet i Sverige. Aktionen inriktades först på skandinaviska fångar men utvidgades senare till människor av flera nationaliteter, däribland judar.

Insatsen räddade många liv.

Även här finns dock en viktig nyansering: räddningsarbetet kom sent, när Nazityskland redan var nära nederlag och Sveriges handlingsutrymme hade blivit betydligt större.

Sverige bytte riktning när kriget vände

Efter de tyska nederlagen vid bland annat Stalingrad och El Alamein förändrades maktbalansen.

Sverige började begränsa eftergifterna till Tyskland. Permittenttrafiken upphörde 1943. Handeln med den tyska krigsmakten minskades och samarbetet med de västallierade ökade.

Amerikanska och brittiska flygare som nödlandade i Sverige internerades formellt, men många kunde senare återvända till sina förband. Sverige delade underrättelser och förberedde sig för att kunna ingripa i Norge och Danmark om krigsslutet krävde det.

Politiken följde alltså inte en helt fast neutralitetslinje.

Den förändrades med krigsutvecklingen.

När Tyskland dominerade Europa gjorde Sverige omfattande eftergifter till Berlin. När de allierade tog överhanden närmade sig Sverige i stället västsidan.

Vardagen under beredskapen

För befolkningen innebar kriget ransonering, inkallelser och ständig osäkerhet.

Kaffe, socker, kött, bränsle, kläder och många andra varor ransonerades. Ved och gengas fick ersätta importerad olja. Mörkläggning skulle göra städerna svårare att hitta för fientligt flyg.

Många män låg inkallade under långa perioder. Kvinnor fick ta ett större ansvar inom jordbruk, industri, sjukvård och civilförsvar.

Barn skickades ibland från städerna till landsbygden. Hemvärn, luftskydd och frivilligorganisationer byggdes ut.

Kriget fanns hela tiden i närheten – i radion, i breven från beredskapen och i vetskapen om att grannländerna var ockuperade.

Varför invaderades inte Sverige?

Det finns inget enda svar.

Det svenska försvaret blev gradvis starkare och ett angrepp hade kostat Tyskland resurser. Sverige fortsatte dessutom att leverera viktiga råvaror utan att behöva ockuperas.

Landets geografi, diplomati och eftergifter spelade alla en roll.

Tyskland hade planer som omfattade militära operationer mot Sverige, men sådana planer är inte bevis för att ett anfall alltid var nära förestående.

Sveriges säkerhet byggde därför på flera delar:

• militär beredskap
• ekonomisk betydelse
• diplomatiska eftergifter
• stormakternas skiftande prioriteringar
• en betydande portion tur

Vad vet vi?

Sverige deltog inte som krigförande stat och undvek både invasion och omfattande förstörelse.

Vi vet samtidigt att regeringen gjorde eftergifter som gick utanför neutralitetens regler. Fullt beväpnade tyska trupper transporterades genom landet och exporten bidrog till den tyska krigsekonomin.

Vi vet också att flyktingpolitiken först var restriktiv men senare förändrades. Under krigets sista år blev Sverige en tillflyktsort och bas för flera viktiga räddningsinsatser.

Vad måste nyanseras?

Det är för enkelt att säga att Sverige var Nazitysklands medhjälpare.

Sverige var en självständig demokrati som försökte undvika ockupation i ett extremt utsatt läge. Landet gav inte upp sitt statsskick, överlämnade inte sina judiska medborgare och blev senare en fristad för människor från de ockuperade grannländerna.

Men det är lika förenklat att beskriva neutraliteten som ren, konsekvent och moraliskt oklanderlig.

Sverige anpassade sin politik efter maktförhållandena. Eftergifterna gynnade i praktiken Nazityskland under krigets första och farligaste år.

VIGRANSKAR:s analys

Sveriges neutralitet räddade sannolikt många svenska liv.

Städer bombades inte sönder. Landet ockuperades inte. Svenska judar deporterades inte. Demokratin överlevde.

Det är betydande resultat.

Men säkerheten köptes delvis genom beslut vars konsekvenser drabbade andra. Tyska soldater transporterades genom landet. Krigsviktiga råvaror exporterades. Flyktingar avvisades och pressens frihet begränsades.

Den avgörande frågan är därför inte om neutraliteten var helt god eller helt ond.

Frågan är vad Sverige var berett att offra för att skydda sig självt – och varför hjälpen blev större först när riskerna minskade.

Sverige höll sig utanför kriget. Men landet stod aldrig utanför krigets moraliska ansvar.