Alla pekar på motståndaren – vill ingen ta ansvar för att regera Sverige?

Socialdemokraterna vill att Ulf Kristersson försöker. Centerpartiet och Miljöpartiet säger samma sak. Samtidigt kräver Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna att Magdalena Andersson ska prövas i riksdagen. Regeringsbildningen har blivit ett politiskt spel där partierna helst vill att motståndarens alternativ ska misslyckas först.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Sverige har ett valresultat – men fortfarande ingen ny regering.

De fyra partier som tillsammans fick 176 mandat och därmed besegrade det tidigare regeringsunderlagets 173 mandat kan inte komma överens om hur segern ska omsättas i regeringsmakt.

Socialdemokraternas Magdalena Andersson har lämnat tillbaka sitt sonderingsuppdrag. Vänsterpartiet kräver ministerposter. Centerpartiet vägrar sitta i en regering där V ingår. Miljöpartiet vill regera, men kan inte ensamt överbrygga konflikten.

På den andra sidan vill Sverigedemokraterna ha ministerposter i en ny Kristerssonregering – något Liberalerna har sagt nej till.

Resultatet är att båda möjliga regeringsunderlagen blockeras inifrån.

Talmannen håller nya samtal

På onsdagsförmiddagen genomförde talman Andreas Norlén en ny omgång samtal med riksdagspartierna. Magdalena Andersson deltog inte eftersom hon redan hade träffat talmannen när hon avslutade sitt sonderingsuppdrag.

Ulf Kristersson var först ut. Därefter följde Jimmie Åkesson, Nooshi Dadgostar, Elisabeth Thand Ringqvist, Ebba Busch, Miljöpartiets språkrör och Liberalernas Simona Mohamsson.

När denna artikel skrevs hade talmannen ännu inte meddelat vem som får nästa uppdrag att försöka hitta en regering som riksdagen kan tolerera. www.svt.se

Men signalerna från partierna visar ett ovanligt mönster.

De partier som vill se Magdalena Andersson som statsminister pekar nu på Ulf Kristersson. De partier som föredrar Kristersson vill i stället att Andersson omedelbart ska ställas inför en statsministeromröstning.

Ingen sida verkar särskilt ivrig att själv bli prövad först.

Socialdemokraterna: Låt Kristersson försöka

Magdalena Andersson fick talmannens första sonderingsuppdrag den 18 september. Hon skulle undersöka om S, V, C och MP kunde enas om ett regeringsunderlag.

Det misslyckades.

Den grundläggande konflikten var känd redan före valet. Vänsterpartiet krävde regeringsmedverkan, medan Centerpartiet avvisade en regering där Vänsterpartiet ingår.

Efter tio dagars sonderingar lämnade Andersson tillbaka uppdraget. Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren säger nu att det inte skulle skada om Kristersson fick känna efter ”var landet ligger”. www.svt.se

Det kan beskrivas som ett försök att föra processen framåt.

Men det är också taktiskt fördelaktigt för Socialdemokraterna.

Om Kristersson misslyckas blir det svårare för de borgerliga partierna att hävda att det finns ett realistiskt alternativ till en S-ledd regering. Då kan trycket öka på Centerpartiet att acceptera någon form av uppgörelse där även Vänsterpartiets mandat ingår.

Centerpartiet sitter i rävsaxen

Centerpartiet är den verkliga nyckeln.

Partiet ingår i den grupp på 176 mandat som besegrade Tidöunderlaget, men vill varken regera med Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist uppgav efter mötet med talmannen att Ulf Kristersson bör få nästa sonderingsuppdrag. Samtidigt upprepade hon att Centerpartiet kan regera med alla partier utom V och SD. www.svt.se

Det låter tydligt, men lämnar få fungerande alternativ.

En regering med S, C och MP behöver Vänsterpartiets stöd för att tolereras av riksdagen. En borgerlig regering med M, KD, L och C behöver stöd från SD – eller åtminstone någon form av uppgörelse som gör att SD inte fäller regeringen.

Centerpartiet vill alltså använda mandat från något av de partier som man samtidigt vägrar släppa nära regeringsmakten.

Det är politiskt möjligt. Svenska minoritetsregeringar har ofta varit beroende av stödpartier.

Men frågan är vilket parti som frivilligt ska ge avgörande stöd utan att få ett inflytande som motsvarar dess mandat.

Vänsterpartiet erbjuder samtal – men inte reträtt

Nooshi Dadgostar lägger ansvaret för dödläget på Centerpartiet.

Efter mötet med talmannen sade hon att Vänsterpartiet är berett att diskutera ”i princip vad som helst” med de fyra partierna i det tidigare oppositionsunderlaget.

Men V står fast vid kravet att få ingå i regeringen.

Det är en viktig skillnad. Partiet signalerar förhandlingsvilja i sakpolitiken, men inte i själva maktfrågan.

Vänsterpartiets argument är enkelt: om partiets mandat krävs för att Magdalena Andersson ska kunna bli statsminister bör V också få regeringsansvar.

Centerpartiets motargument är att en regering med V skulle bli politiskt omöjlig för ett borgerligt mittenparti att delta i.

Båda resonemangen kan förstås. Men de kan inte samtidigt förverkligas.

SD och KD vill pröva Andersson

Jimmie Åkesson anser att tiden för sonderingar är över och att Magdalena Andersson bör ställas inför en statsministeromröstning så snart som möjligt.

Ebba Busch för fram samma linje. Hon vill att riksdagen genomför en skarp omröstning om Andersson.

Det kan framstå som märkligt att partier som inte vill ha Andersson som statsminister begär att hon ska nomineras.

Men även detta har en tydlig taktisk förklaring.

Om Andersson faller i riksdagen blir motsättningarna mellan S, V, C och MP offentligt bekräftade. Det skulle stärka Tidöpartiernas argument att valets vinnande mandatunderlag saknar förmåga att bilda regering.

Det skulle också flytta pressen tillbaka till Centerpartiet.

Miljöpartiet öppnar för Kristerssonförsök

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén anser att Kristersson bör få ett sonderingsuppdrag.

Det betyder inte att MP stöder en regering ledd av Moderaterna. Argumentet är i stället att det borgerliga alternativet nu behöver undersökas efter att Andersson lämnat tillbaka sitt uppdrag.

Miljöpartiets besked förstärker bilden av att de rödgröna partierna vill att Kristersson ska tvingas redovisa om han har ett regeringsunderlag eller inte.

Om han saknar det kan Andersson återkomma med ett starkare förhandlingsläge.

Kristerssons eget problem: SD mot L

Ulf Kristersson kan få nästa uppdrag, men hans ekvation är inte enklare.

M, SD, KD och L har tillsammans 173 mandat. De är tre mandat från egen majoritet.

Sverigedemokraterna kräver ministerposter. Liberalerna har sagt att de kommer att rösta nej till en Kristerssonregering där SD ingår.

Kristersson måste därför antingen:

• få SD att avstå från ministerposter,
• få Liberalerna att acceptera SD-ministrar,
• locka över Centerpartiet till någon form av borgerligt samarbete,
• eller hitta en annan överenskommelse som gör att tillräckligt få ledamöter röstar nej.

Inget av alternativen framstår i dagsläget som enkelt.

Centerpartiet skulle dessutom behöva förklara hur ett samarbete med Kristersson kan hållas oberoende av SD, trots att SD:s mandat sannolikt behövs.

Sverige behöver inte få en majoritetsregering

En svensk statsminister måste inte få en majoritet av rösterna för sig.

Sverige tillämpar negativ parlamentarism. En statsministerkandidat godkänns så länge inte minst 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.

Det innebär att nedlagda röster kan vara lika avgörande som ja-röster.

En regering kan därför tillträda utan att alla partier i dess underlag aktivt stöder den. Det räcker att tillräckligt många tolererar den.

Det öppnar för flera tekniska lösningar:

• En ren S-regering som tolereras av V, C och MP.
• En regering med S och MP, med stöd eller nedlagda röster från V och C.
• En regering med S, C och MP där V får ett avtal men inga ministrar.
• En borgerlig regering utan SD-ministrar som tolereras av SD.
• En smalare M-ledd regering som överlever genom att C eller något annat parti lägger ned sina röster.

Problemet är alltså inte att matematiken saknar möjliga kombinationer.

Problemet är att varje kombination kräver att minst ett parti frångår ett centralt löfte.

Vem måste ge sig?

Vänsterpartiet kan släppa kravet på ministerposter.

Centerpartiet kan acceptera att V ingår i regeringen eller åtminstone får ett långtgående avtal.

Sverigedemokraterna kan avstå från ministerposter.

Liberalerna kan acceptera SD i regeringen.

Centerpartiet kan öppna för ett nytt borgerligt samarbete.

Något parti måste med andra ord flytta sig – eller åtminstone hitta en formulering som gör en förflyttning möjlig utan att den offentligt beskrivs som ett löftesbrott.

Det är sannolikt där förhandlingarna till slut hamnar: inte i frågan om huruvida någon ger efter, utan om vad eftergiften ska kallas och vad partiet får i utbyte.

Tiden börjar få praktiska konsekvenser

Sverige styrs under tiden av en övergångsregering. Den kan hantera den löpande förvaltningen men förväntas vara försiktig med stora politiska initiativ som kan vänta på en ny regering.

Dessutom närmar sig budgetfrågan.

Under ett valår ska budgetpropositionen lämnas till riksdagen senast tre veckor efter en statsministeromröstning eller ett regeringsskifte. Den yttersta tidsgränsen är i år den 12 november. Regeringen.se

Ju längre regeringsbildningen drar ut på tiden, desto mer pressas arbetet med nästa års ekonomiska politik.

Det gäller inte bara partiernas prestige. Kommuner, regioner, myndigheter, företag och hushåll behöver veta vilka ekonomiska villkor som ska gälla.

Fakta, påståenden och analys

Fakta: Valresultatet gav S, V, MP och C sammanlagt 176 mandat. M, SD, KD och L fick 173. Andersson har lämnat tillbaka sitt sonderingsuppdrag och talmannen genomför nya partisamtal. SVT Nyheter

Partiernas påståenden: V anser att C blockerar en ny regering. C hävdar att partiet kan regera med alla utom V och SD. SD och KD vill pröva Andersson i riksdagen. S, C och MP vill att Kristerssons möjligheter undersöks.

Analys: Partierna pekar på motståndaren eftersom ett misslyckat regeringsförsök kan förändra förhandlingsläget. Den som prövas och faller riskerar att förlora initiativet. Den som väntar kan hoppas att trycket på motståndarnas röda linjer ökar.

Det vi ännu inte vet: Om Kristersson får sonderingsuppdraget, vilka eftergifter han i så fall kan erbjuda C, om SD kan avstå från ministerposter eller om V kan acceptera en uppgörelse utan egna ministrar.

VIGRANSKAR frågar

Är partiernas röda linjer viktigare än valresultatet?

Varför gick partierna till val i block som de redan visste hade djupa interna konflikter?

Hur länge kan ett stödparti förväntas bära regeringsmakten utan att självt få sitta i regeringen?

Vad är Centerpartiets konkreta regeringsalternativ om både V och SD ska hållas utanför?

Och är talmansrundorna fortfarande ett försök att hitta en regering – eller har de blivit en scen där partierna försöker placera skulden för misslyckandet?

Svenska folket har fördelat mandaten. Nu återstår den svårare uppgiften: att få partierna att acceptera vad mandatfördelningen faktiskt innebär.

Just nu tycks alla vilja regera Sverige – men helst först efter att någon annan har misslyckats.