Från alliansfrihet till amerikanska styrkor – vem gav Sverige en ny militär väg?

Sverige höll fast vid militär alliansfrihet i mer än två århundraden. På några månader 2022 övergavs den officiella linjen – men omläggningen hade förberetts under lång tid. I dag omfattas Sverige av Natos kärnvapenavskräckning och USA har genom DCA-avtalet tillträde till 17 svenska militära områden. Vem fattade besluten, vilka alternativ utreddes och varför fick svenska folket aldrig rösta om den samlade förändringen?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i Nato.

Därmed avslutades den militära alliansfrihet som under olika former hade varit en central del av svensk säkerhetspolitik sedan början av 1800-talet.

Regeringens förklaring var tydlig: Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina hade förändrat säkerhetsläget. Sverige behövde de försvarsgarantier som endast ett medlemskap i Nato kunde ge.

Men beslutet kom inte ur ett tomrum. Sverige hade redan under flera årtionden närmat sig Nato, anpassat försvaret till alliansens strukturer och byggt upp ett omfattande militärt samarbete med USA.

Natoansökan var det formella brottet med alliansfriheten. Den praktiska förflyttningen hade börjat långt tidigare.

Alliansfri – men inte utan västliga förbindelser

Under kalla kriget var den officiella linjen att Sverige skulle vara alliansfritt i fred för att kunna vara neutralt i krig.

Samtidigt fanns hemliga kontakter och förberedelser för samarbete med västmakterna om Sverige skulle angripas. Den offentliga neutralitetspolitiken och den militära verkligheten var alltså inte alltid samma sak.

Den statliga säkerhetspolitiska utredningen har beskrivit hur alliansfriheten skulle göra en neutral hållning möjlig, samtidigt som Sverige behövde hantera hotet från Sovjetunionen. Regeringen.se

Sverige stod formellt utanför Nato, men räknade i praktiken med att ett sovjetiskt angrepp knappast skulle kunna mötas helt utan hjälp från väst.

Detta skapade ett långvarigt dubbelt budskap: självständighet utåt, förberedelser för västligt stöd bakom kulisserna.

Bildtregeringen öppnade den formella dörren

Det första stora offentliga steget togs 1994.

Carl Bildts borgerliga regering beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Natos Partnerskap för fred. Regeringsbeslutet fattades den 5 maj och ramdokumentet undertecknades fyra dagar senare. www.regeringen.se

Partnerskapet innebar inte medlemskap och gav inga ömsesidiga försvarsgarantier. Men det öppnade för gemensamma övningar, militär samverkan och anpassning till Natos metoder.

När Sverige 1995 deltog med trupp i Bosnien ställdes svenska förband för första gången under Natobefäl. Därefter deltog Sverige i Natoledda insatser på Balkan och i Afghanistan.

Detta skedde under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Reinfeldt gjorde samarbetet operativt

Fredrik Reinfeldt förde inte Sverige in i Nato. Men under hans regeringstid 2006–2014 blev samarbetet betydligt djupare.

Svenska soldater tjänstgjorde i den Natoledda insatsen i Afghanistan. År 2011 deltog svenska Jas Gripen-plan i den internationella Libyeninsatsen, som leddes av Nato efter ett mandat från FN:s säkerhetsråd.

År 2009 formulerades den svenska solidaritetsförklaringen. Sverige skulle inte förhålla sig passivt om ett EU-land eller nordiskt land drabbades av en katastrof eller ett angrepp – och Sverige förväntade sig att dessa länder skulle agera på motsvarande sätt om Sverige utsattes.

Det var inte en juridiskt bindande försvarsgaranti. Men det innebar att den traditionella föreställningen om svensk neutralitet blev allt mindre trovärdig.

Värdlandsavtalet förbereddes före maktskiftet

I slutet av Reinfeldtregeringens mandatperiod förhandlade Sverige fram ett värdlandsavtal med Nato.

Avtalet undertecknades den 4 september 2014, bara dagar före riksdagsvalet. Det skulle göra det enklare för utländska förband att verka i Sverige under exempelvis övningar, kriser och militära operationer. Sveriges riksdag

Avtalet kunde inte börja tillämpas fullt ut utan riksdagens godkännande.

Det ansvaret övertogs av Stefan Löfvens socialdemokratiskt ledda regering. År 2016 lade regeringen fram avtalet för riksdagen, som godkände det. riksdagen.se

Därmed blev värdlandsavtalet ett tydligt exempel på hur olika regeringar tillsammans flyttade Sverige närmare Nato:

• Reinfeldtregeringen förhandlade och undertecknade.
• Löfvenregeringen lade fram avtalet.
• Riksdagen godkände det med bred majoritet.

Socialdemokraternas historiska omsvängning

Inför valet 2022 stod Socialdemokraterna fortfarande bakom militär alliansfrihet.

Sedan invaderade Ryssland Ukraina den 24 februari.

Finland började snabbt förbereda en Natoansökan. Den svenska säkerhetspolitiska debatten förändrades på några veckor. Socialdemokraterna genomförde en intern process och bytte därefter linje.

Magdalena Anderssons regering beslutade att Sverige skulle ansöka om medlemskap. Ansökan överlämnades tillsammans med Finland den 18 maj 2022. riksdagen.se

Det var det avgörande politiska vägvalet.

Men något mandat från en folkomröstning fanns inte. Frågan hade inte heller avgjorts i ett riksdagsval där väljarna kunnat ta ställning till ett färdigt medlemskapsförslag.

Beslutet var konstitutionellt giltigt och hade stöd av en tydlig riksdagsmajoritet. Men processen var ovanligt snabb i förhållande till beslutets historiska betydelse.

Kristersson fullföljde medlemskapet

Efter valet 2022 tog Ulf Kristerssons regering över anslutningsprocessen.

Den 22 mars 2023 godkände riksdagen Sveriges anslutning till Nato och de lagändringar som krävdes. riksdagen.se

Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna stödde medlemskapet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsatte sig det.

Efter godkännande från samtliga Natoländer blev Sverige fullvärdig medlem den 7 mars 2024. www.regeringen.se

Det går därför inte att beskriva medlemskapet som enbart Moderaternas eller Kristerssons projekt. Magdalena Anderssons regering lämnade in ansökan, Kristerssons regering fullföljde den och sex av riksdagens åtta partier stod bakom beslutet.

DCA gav USA tillgång till 17 områden

Parallellt med Natoprocessen förhandlade Kristerssons regering fram ett särskilt försvarssamarbetsavtal med USA, ett så kallat DCA-avtal.

Avtalet undertecknades den 5 december 2023 och trädde i kraft den 15 augusti 2024. Regeringen.se

Det ger amerikanska styrkor tillträde till 17 befintliga svenska militära anläggningar och områden. USA kan där, efter överenskommelse och med svenskt samtycke, bland annat:

• träna och genomföra övningar,
• lagra och transportera materiel,
• bygga viss militär infrastruktur,
• använda delar av anläggningar,
• och förbereda mottagandet av amerikanska förband.

Anläggningarna förblir svensk egendom. Regeringen och riksdagsmajoriteten betonar att verksamheten ska ske med respekt för svensk lag, svensk suveränitet och Sveriges internationella förpliktelser. Sveriges riksdag

DCA innebär därför inte att Sverige har överlåtit de 17 områdena till USA. Det innebär inte heller automatiskt permanenta amerikanska baser.

Men avtalet skapar juridiska och praktiska förutsättningar för en amerikansk militär närvaro som kan byggas ut snabbt.

Socialdemokraterna avgjorde även DCA-frågan

Riksdagen godkände DCA-avtalet i juni 2024.

Beslutet krävde kvalificerad majoritet: minst tre fjärdedelar av de röstande och samtidigt mer än hälften av riksdagens samtliga ledamöter behövde rösta ja. Regeringspartierna hade inte kunnat uppnå detta ensamma. www.riksdagen.se

Socialdemokraternas stöd var därför centralt.

Även DCA-avtalet är alltså resultatet av en bred säkerhetspolitisk majoritet – inte enbart den moderatledda regeringens vilja.

Kärnvapenfrågan är inte helt avslutad

Regeringen säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen eller permanenta utländska baser i Sverige i fredstid. Riksdagens utskott har också framhållit att DCA-avtalet inte öppnar för att föra in kärnvapen eller etablera permanenta utländska baser under fredstid. Sveriges riksdag

Samtidigt innehåller DCA-avtalet inte ett uttryckligt svenskt lagförbud mot kärnvapen på territoriet. Kritiker ville därför att Sverige skulle följa exempelvis Norges linje och tydligare reglera frågan.

Det är viktigt att skilja mellan två saker:

Regeringens uttalade politik: Sverige ska inte ha kärnvapen stationerade här i fredstid.

Den rättsliga frågan: Sverige har inte infört ett absolut och uttryckligt förbud som gäller oberoende av framtida regeringar och säkerhetslägen.

Som Natomedlem omfattas Sverige dessutom av alliansens kärnvapenavskräckning, även om Sverige inte själv äger kärnvapen.

Var omläggningen nödvändig?

Rysslands invasion av Ukraina förändrade säkerhetsläget på ett grundläggande sätt. Finland sökte medlemskap och Sverige riskerade att bli ensamt militärt alliansfritt i Norden.

Förespråkarna hade därför starka argument:

• Sverige fick bindande försvarsgarantier genom artikel 5.
• Det nordiska försvaret kunde planeras gemensamt.
• Sverige fick bättre tillgång till amerikanska och europeiska förstärkningar.
• Risken ökade för en angripare som skulle behöva möta hela Nato.

Men det betyder inte att varje del av processen var oundviklig.

Sverige hade kunnat:

• genomföra en folkomröstning,
• låta Natoansökan prövas i ett riksdagsval,
• kräva tydligare villkor om kärnvapen,
• begränsa DCA-avtalets omfattning,
• eller kräva tätare parlamentarisk kontroll över amerikansk verksamhet.

Alternativen hade kunnat bedömas som sämre. Men de existerade.

Att säkerhetsläget krävde handling betyder inte att bara en enda utformning var möjlig.

Vad vet vi?

Fakta: Sverige samarbetade med Nato i nästan 30 år före medlemskapet.

Fakta: Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar fördjupade samarbetet.

Fakta: Magdalena Anderssons regering beslutade att lämna in Natoansökan.

Fakta: Kristerssons regering fullföljde medlemskapet och förhandlade fram DCA-avtalet.

Fakta: USA har genom DCA tillträde till 17 svenska militära anläggningar och områden, men verksamheten bygger på svenskt samtycke.

Fakta: Svenska folket fick inte rösta direkt om vare sig Natoanslutningen eller DCA-avtalet.

Vad är påståenden?

Regeringens påstående: Nato och DCA gör Sverige säkrare genom att avskräcka ett angrepp och möjliggöra snabb militär hjälp.

Kritikernas påstående: Sverige har blivit mer beroende av USA och kan samtidigt ha blivit ett tydligare mål i en stormaktskonflikt.

Båda resonemangen behöver granskas. En militär allians kan både öka avskräckningen och skapa nya förpliktelser, risker och beroenden.

Vad saknas?

Svenska folket behöver tydligare besked om:

• vilka amerikanska styrkor och vapensystem som kan placeras i Sverige,
• vilka beslut som kräver regeringens respektive riksdagens godkännande,
• hur amerikansk verksamhet vid de 17 områdena ska kontrolleras,
• vad som gäller för kärnvapen i krig eller höjd beredskap,
• hur Sverige kan agera om en amerikansk regering driver en politik som strider mot svenska intressen,
• och hur mycket av den svenska försvarsplaneringen som i praktiken bestäms inom Nato.

Vem gav Sverige den nya militära vägen?

Carl Bildt öppnade dörren genom Partnerskap för fred.

Göran Persson lät svenska förband verka i Natoledda operationer.

Fredrik Reinfeldt gjorde samarbetet djupare och mer operativt.

Stefan Löfven genomförde värdlandsavtalet.

Magdalena Andersson fattade beslutet att ansöka om medlemskap.

Ulf Kristersson fullföljde Natoanslutningen och slöt DCA-avtalet med USA.

Riksdagen godkände de avgörande stegen med breda majoriteter.

Svaret är därför inte ett namn eller ett parti. Sveriges nya militära väg byggdes av nästan hela det politiska etablissemanget – steg för steg och över blockgränserna.

Den avgörande granskningsfrågan återstår:

När Sveriges säkerhet nu bygger på Nato och amerikansk militär förmåga – hur mycket självständighet har Sverige behållit, och vem kontrollerar de beslut som fattas när nästa kris kommer?

BILD

Arbetade i 1m 2s