Hundratals franska skolor stängs – utbildningskris eller politiskt organiserade upplopp?

Mellan 400 och 500 franska gymnasier har helt eller delvis ställt in undervisningen efter omfattande elevprotester. Eleverna kräver fler lärare och bättre skolmiljö, medan regeringen anklagar yttervänstern för att utnyttja missnöjet. Men vad är belagt – och vem tjänar på att skolkrisen beskrivs som en politisk operation?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Mellan 400 och 500 av Frankrikes omkring 3 600–3 700 gymnasieskolor väntades hålla helt eller delvis stängt under måndagen.

Beskedet kom från landets utbildningsminister Édouard Geffray. Enligt honom hade säkerheten för elever och personal inte kunnat garanteras på de berörda skolorna.

Det betyder inte att samtliga skolor har förstörts eller permanent stängts. På vissa håll har undervisningen stoppats helt, medan andra skolor endast har kunnat bedriva delar av verksamheten.

Men omfattningen är ändå anmärkningsvärd.

Protesterna har spridits från en skola i Parisområdet till stora delar av Frankrike. Det som började som krav på bättre undervisningsvillkor har på flera platser övergått i blockader, bränder, skadegörelse och våldsamma sammanstötningar med polisen.

Frankrike står därför inför två kriser samtidigt:

En utbildningskris som elever och lärare varnat för – och en ordningskris som regeringen försöker få kontroll över.

Protesterna började med skolan

De huvudsakliga krav som återkommer i rapporteringen gäller:

• brist på lärare och uteblivna vikarier,
• stora och överfulla klasser,
• nedslitna skolbyggnader,
• långa skoldagar,
• bristande framtidsutsikter,
• ojämlika villkor mellan olika bostadsområden,
• samt kritik mot antagningssystemet Parcoursup.

Protesterna växte fram i fattigare förortsområden, där elever länge upplevt att skolorna har sämre resurser än i mer välmående delar av landet.

Premiärminister Sébastien Lecornu har erkänt att flera av elevernas krav är berättigade och sagt att regeringen måste agera mot inställda lektioner, dåliga lokaler och ojämlika utbildningsvillkor.

Det är viktigt.

Regeringen hävdar alltså inte att allt missnöje är konstruerat. Tvärtom medger den att det finns verkliga problem i skolan.

Våldet förändrade protesterna

Samtidigt har utvecklingen blivit betydligt allvarligare.

Utbildningsministern uppger att 24 skolor har utsatts för bränder eller omfattande skadegörelse och att minst 78 anställda inom utbildningsväsendet har skadats. Mer än 5 000 personer, huvudsakligen ungdomar, uppges ha gripits sedan oroligheterna började.

Även elever har skadats.

En 15-årig pojke i Lens förlorade enligt rapporteringen en hand i samband med en polisinsats. En annan elev uppges ha förlorat synen på ett öga efter att ha träffats av en projektil från polisen.

Händelserna har riktat uppmärksamheten mot polisens metoder och väckt krav på oberoende utredningar.

Det innebär att våldet inte enbart kan beskrivas som något som kommer från demonstranterna. Både angrepp mot skolor och personal samt polisens agerande måste granskas.

Regeringens anklagelse mot LFI

Epoch Times uppger att premiärministerns kansli den 1 oktober hänvisade till underrättelsetjänster som betraktade oroligheterna som en operation organiserad av vänsterpartiet La France insoumise, LFI, och dess kontakter inom yttervänstern.

Det är en allvarlig anklagelse.

LFI har öppet stött elevernas mobilisering. Partiets företrädare har synts vid protestplatser och använt sociala medier för att sprida rörelsens budskap. Partiledaren Jean-Luc Mélenchon har samtidigt uppmanat demonstranterna att avstå från våld och agera disciplinerat.

Detta visar att LFI försöker påverka och dra politisk nytta av protesterna.

Men det bevisar inte i sig att partiet har organiserat bränder, våld eller skadegörelse.

Något offentligt underlag som visar att LFI centralt har planerat upploppen har inte presenterats i den rapportering VIGRANSKAR har kunnat kontrollera.

Regeringens beskrivning måste därför behandlas som ett påstående – inte som ett fastslaget faktum.

En kamp om berättelsen

Den politiska striden handlar nu inte bara om skolans resurser.

Den handlar också om vem som får definiera vad som händer.

Regeringen har ett intresse av att flytta uppmärksamheten från bristen på lärare och slitna skolor till våld, ordning och politisk manipulation.

LFI har motsatt intresse. Partiet vill framställa protesterna som ett spontant folkligt uppror mot ojämlikhet och nedskärningar, samtidigt som det riskerar att förknippas med de våldsamma delarna av rörelsen.

Elevorganisationerna vill att skolfrågorna ska stå i centrum. Men när byggnader brinner och polisen konfronteras försvinner ofta de ursprungliga kraven från rubrikerna.

Våldet hjälper därför både regeringen och de mest radikala aktivisterna att mobilisera sina respektive anhängare.

De som riskerar att förlora är eleverna vars skolor hålls stängda.

Missvisande att bara tala om upplopp

Att undervisningen ställs in på hundratals skolor är bekräftat. Men formuleringen att detta enbart sker ”till följd av upploppen” blir för förenklad.

Bakgrunden består av flera delar:

• verkliga och långvariga brister i utbildningssystemet,
• organiserade elevprotester och skolblockader,
• fackligt och partipolitiskt stöd,
• våldsamma grupper som har utnyttjat protesterna,
• samt en hård polisinsats som i sig har ökat motsättningarna.

På tisdagen planeras en nationell protestdag med stöd från elevorganisationer, fackförbund och anställda inom utbildningssektorn. Risken är därför att elevprotesterna växer samman med ett bredare missnöje över nedskärningar, levnadskostnader och sociala klyftor.

Det är detta som gör utvecklingen politiskt farlig för den franska regeringen.

Vad vet vi?

Fakta:

• Mellan 400 och 500 gymnasier håller helt eller delvis stängt.
• Protesterna började med krav på bättre resurser och undervisningsvillkor.
• Skolor har utsatts för bränder och skadegörelse.
• Både elever, skolpersonal och poliser har skadats.
• Tusentals personer har gripits.
• LFI och fackliga organisationer stöder protesterna politiskt.

Påståenden som inte är fullt belagda:

• Att LFI har organiserat hela proteströrelsen.
• Att partiet ligger bakom våldet och skadegörelsen.
• Att alla stängda skolor har drabbats av upplopp.
• Att anklagelser om rasism och diskriminering är den huvudsakliga orsaken till den nationella protestvågen.

Analys:

Protesterna har en verklig grund i skolans problem men utnyttjas samtidigt politiskt. Regeringen vill göra krisen till en ordningsfråga. LFI vill göra den till bevis för ett systemfel. Båda beskrivningarna innehåller delar av sanningen – men ingen av dem förklarar ensam vad som händer.

Frågorna som återstår

• Vilka konkreta belägg har underrättelsetjänsterna för regeringens anklagelser mot LFI?
• Vilka grupper ligger bakom bränderna och angreppen mot skolpersonal?
• Hur många gripna misstänks för våldsbrott, och hur många greps enbart vid blockader?
• Kommer polisens användning av våld mot minderåriga att utredas oberoende?
• Hur stora är lärarbristerna i de berörda skolorna?
• Vilka resurser är regeringen beredd att tillföra?
• Varför tilläts problemen växa innan hundratals skolor tvingades stänga?

Frankrike måste utreda både våldet och orsakerna

Bränder, hot och angrepp mot lärare kan aldrig ursäktas med bristande skolresurser.

Men våldet får inte heller användas för att slippa granska varför så många elever upplever att utbildningssystemet har övergett dem.

Frankrike behöver därför genomföra två granskningar samtidigt.

Den ena måste klarlägga vem som organiserat våldet och om politiska aktörer har spelat en styrande roll.

Den andra måste granska varför missnöjet kunde växa tills hundratals skolor inte längre kunde bedriva normal undervisning.

Om regeringen bara utreder upploppen men inte skolans misslyckanden kommer ordningen möjligen att återställas för stunden.

Men orsaken till nästa protest kommer att finnas kvar.