Professorn föll – men vem granskade Cambridge?

Jason Arday lämnade Cambridge efter anklagelser om plagiat och motsägelsefulla meriter. Kort därefter hittades han död. Nu beskrivs han som en avslöjad bluffare som tog sitt liv – men flera avgörande uppgifter är fortfarande omstridda eller obekräftade. Den verkliga skandalen kan därför ligga lika mycket hos universitetet som hos professorn.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Jason Ardays livsberättelse var närmast skräddarsydd för en internationell framgångssaga.

Han hade diagnostiserats med autism som barn, började enligt egen uppgift tala vid elva års ålder och kunde inte läsa eller skriva förrän han var 18. Trots detta tog han sig genom universitetet, doktorerade och utsågs 2023 till professor i utbildningssociologi vid University of Cambridge.

Utnämningen gjorde honom till den yngste svarte professorn i universitetets historia.

Cambridge lyfte fram honom som bevis för att även den som mött mycket stora hinder kunde nå den akademiska toppen. Brittiska och internationella medier återgav historien.

Sedan började uppgifterna ifrågasättas.

Anklagelser om plagiat och överdrivna meriter

Kritiker pekade ut textpartier i Ardays doktorsavhandling och andra akademiska arbeten som misstänkt lika tidigare publicerade texter.

Det framfördes också frågor om uppgifter i hans offentliga meritförteckningar. Arday hade bland annat beskrivits som gästforskare eller gästprofessor vid flera universitet. Åtminstone ett av de utpekade universiteten förnekade att han hade haft den roll som angetts.

Även hans berättelser om idrott och välgörenhet granskades.

Arday hade förknippats med uppgifter om 30 maratonlopp på 35 dagar, en löpning på omkring 600 miles under sex dagar och insamlingar på flera miljoner pund.

Dokumentationen bakom flera av dessa påståenden visade sig vara svår att hitta. Arday ändrade senare sin beskrivning av insamlingen och sade att han hade ingått i en större grupp vars identitet han inte kunde offentliggöra.

Men därifrån är steget långt till att fastslå att allt var påhittat.

Doktorsexamen var inte ”ren fantasi”

I den svenska opinionsartikeln beskrivs Ardays akademiska meriter som rena påhitt.

Den formuleringen går längre än det offentliga underlaget.

Arday hade studerat vid St Mary’s University och tog 2015 en doktorsexamen vid Liverpool John Moores University. Han hade därefter akademiska anställningar vid flera brittiska universitet innan han blev professor i Glasgow och senare Cambridge.

Hans centrala examina och akademiska anställningar var alltså inte obefintliga.

Däremot fanns frågetecken kring vissa gästprofessurer, hedersuppdrag, publikationer och hur meriterna hade presenterats.

Liverpool John Moores University hade dessutom redan granskat anklagelser om plagiat utan att fälla honom för forskningsfusk. Universitetets bedömning var att de upptäckta bristerna kunde förklaras som felaktigheter snarare än avsiktligt plagiat. Arday förnekade själv att han hade fuskat.

Det betyder inte att kritiken saknade grund. Det betyder att frågan inte var slutligt avgjord.

Cambridge ändrade hållning

Cambridge försvarade först Arday och beskrev kritiken som en motbjudande kampanj.

När ytterligare uppgifter framkom ändrade universitetet hållning och inledde en ny utredning om hans akademiska kvalifikationer och hedersuppdrag. Universitetet meddelade också att omständigheterna kring hans anställning skulle granskas och att processen för tillsättning av högre akademiska tjänster skulle ses över.

Den 5 augusti 2026 lämnade Arday sin tjänst med omedelbar verkan.

Nio dagar senare hittades han livlös i sin bostad i Battersea i södra London. Polisen beskrev dödsfallet som oväntat men fann inget som tydde på brott. Någon offentlig slutlig dödsorsak hade inte presenterats i den rapportering VIGRANSKAR kunnat kontrollera.

Därför bör medier inte slå fast att han tog sitt liv som om detta vore officiellt bekräftat.

Att han avled kort efter avgången är ett faktum.

Dödsorsaken är en annan fråga.

Vissa påståenden fick senare stöd

Efter Ardays död granskades flera av hans idrottsprestationer på nytt.

Middle East Eye rapporterade att vissa uppgifter som tidigare avfärdats som fantasier – däribland delar av hans maratonutmaning och fotbollsbakgrund – tycktes kunna styrkas med äldre material och vittnesuppgifter.

Det betyder inte att samtliga prestationer eller den påstådda insamlingssumman har bekräftats.

Men det visar risken med att låta en berättelse övergå från okritiskt hyllande till ett lika okritiskt fullständigt fördömande.

Först återgav medier och universitet nästan allt som fantastiskt.

Sedan behandlades nästan allt som lögn.

Sanningen kan vara betydligt mindre bekväm: en blandning av verkliga prestationer, överdrifter, felaktigt återgivna uppgifter och akademiska brister som institutionerna borde ha kontrollerat långt tidigare.

Universitetet sålde berättelsen

Cambridge var inte en passiv åskådare.

Universitetet gav Ardays livsberättelse akademisk auktoritet. Pressmeddelanden, presentationer och offentliga framträdanden gjorde honom till en symbol för social rörlighet, mångfald och personlig uthållighet.

När ett elituniversitet presenterar en människa som historisk förebild får uppgifterna stor spridning. Journalister, förlag och andra lärosäten utgår lätt från att meriterna redan har kontrollerats.

Därför räcker det inte att fråga vad Arday uppgav.

Man måste också fråga:

• Vilka dokument begärde Cambridge före anställningen?
• Kontrollerades examina, publikationer och tidigare tjänster?
• Kontaktades universiteten där han uppgavs ha haft gästuppdrag?
• Vilken betydelse fick hans uppmärksammade livshistoria vid tillsättningen?
• Vem ansvarade för universitetets offentliga presentation?
• Varför reagerade Cambridge först när medietrycket blivit starkt?

Cambridge har fortsatt sin granskning av anställningen och tillsättningsprocessen även efter Ardays död. Det är rimligt.

Granskningen bör dock rikta sig mot universitetets eget ansvar – inte bli en rättegång där den avlidne ensam får bära hela skulden.

Det svenska fallet är inte likadant

Den svenska opinionsartikeln jämför med ett fall vid Uppsala universitet. Bildtexten visar att skribenten syftar på sociologiprofessorn Eva Lundgren och hennes uppgifter om rituella övergrepp och barnamord.

Efter SVT-programmet ”Könskriget” 2005 granskades Lundgrens forskning av Uppsala universitet.

Granskningen fann allvarliga kvalitetsproblem, bland annat empiriska påståenden utan tillräckligt stöd, oklara urval och slutsatser som enligt granskarna inte följde av materialet.

Men Lundgren friades från vetenskaplig ohederlighet. Utredarna skrev att någon fabrikation av det empiriska underlaget inte kunde påvisas.

Det är därför missvisande att utan förklaring kalla Arday och Lundgren för två likadana bluffall.

Likheten ligger snarare i den institutionella frågan:

Hur reagerar universitet när uppmärksammade forskares berättelser och slutsatser börjar ifrågasättas?

Vad vet vi?

Fakta:

• Jason Arday blev professor vid Cambridge 2023.
• Han hade en doktorsexamen och flera verkliga akademiska anställningar.
• Han anklagades för plagiat och för att ha överdrivit eller felbeskrivit vissa meriter.
• Han förnekade avsiktligt forskningsfusk.
• Liverpool John Moores University fällde honom inte för plagiat.
• Cambridge öppnade senare en ny utredning om hans kvalifikationer och hedersuppdrag.
• Han avgick den 5 augusti 2026.
• Han hittades död den 14 augusti.
• Polisen misstänkte inget brott.

Inte slutligt fastställt:

• Att hans död var ett självmord.
• Att hans akademiska meriter i sin helhet var falska.
• Att samtliga idrottsprestationer var påhittade.
• Hur stor summa han faktiskt bidrog till att samla in.
• Om bristerna i hans forskning var avsiktliga.
• Hur mycket Cambridge kände till före anställningen.

Analys:

Cambridge tycks ha gjort Arday till en institutionell symbol innan hans berättelse hade kontrollerats tillräckligt. När kritiken sedan växte förvandlades han i stället till symbol för akademiskt fusk och misslyckad mångfaldspolitik.

Båda bilderna riskerar att göra människan osynlig.

Den viktigaste granskningen återstår

Jason Arday ska kunna granskas lika hårt som varje annan professor. Akademiska meriter, publikationer och offentliga påståenden måste tåla kontroll.

Men granskning kräver också precision.

En anklagelse är inte en dom. En motsägelse gör inte automatiskt hela livsverket falskt. Ett oväntat dödsfall får inte utan offentlig bekräftelse beskrivas som självmord.

Den största frågan gäller därför inte bara om Jason Arday överdrev delar av sin historia.

Den gäller hur ett av världens främsta universitet kunde bygga ett offentligt varumärke kring honom utan att först kontrollera berättelsen – och sedan lämna honom ensam i centrum när konstruktionen började falla.