2 000 hemliga dokument – hur kunde den förre spionchefen få tillgång till BND innersta rum?

Tysklands tidigare underrättelsechef August Hanning har gripits, misstänkt för bland annat spioneri och försök till landsförräderi. En tidigare medarbetare påstås ha försett honom med omkring 2 000 interna BND-dokument mot betalning. Men den verkligt stora frågan handlar inte bara om vem som kan ha tagit emot uppgifterna – utan om hur det misstänkta läckaget kunde pågå i åratal utan att stoppas.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

En av Tysklands tidigare mäktigaste säkerhetstjänstemän har förts bort av polis från sitt hem.

August Hanning, 80 år, ledde den tyska utrikesunderrättelsetjänsten BND mellan 1998 och 2005. Därefter var han statssekreterare i det federala inrikesministeriet innan han fortsatte sin verksamhet inom den privata säkerhetsbranschen.

Nu misstänker den federala åklagarmyndigheten att den tidigare spionchefen själv har medverkat till att tyska statshemligheter hamnat hos företrädare för utländska underrättelsetjänster.

Misstankarna gäller bland annat spioneri, anskaffning av statshemligheter och försök till landsförräderi.

Hanning förnekar anklagelserna. Han är ännu inte dömd för något brott.

Men om åklagarnas uppgifter visar sig stämma kan detta utvecklas till en av de allvarligaste underrättelseskandalerna i det moderna Tyskland.

Den tidigare medarbetaren satt kvar

Samtidigt som Hanning greps frihetsberövades hans tidigare medarbetare, i tyska medier identifierad som Manfred D.

Mannen hade tidigare varit Hannings stabschef. Han fortsatte senare att arbeta nära flera efterföljande BND-chefer och hade enligt åklagarmyndigheten tillgång till omfattande sekretessbelagd information.

Misstanken är att de båda männen redan 2010 kom överens om att Manfred D. fortlöpande skulle överlämna värdefulla underrättelser till Hanning i utbyte mot betalning.

Enligt de tyska åklagarnas nuvarande utredning kan det röra sig om omkring 2 000 dokument.

Många ska ha varit avsedda enbart för BND interna verksamhet. Materialet ska bland annat ha omfattat underlag för säkerhets- och underrättelsemöten på högsta politiska nivå vid förbundskansliet.

Överlämnandet misstänks ha fortsatt fram till juni 2022 – sjutton år efter att Hanning lämnade posten som BND-chef.

Hemliga dokument blev konsultkapital

Efter sin tid i staten arbetade Hanning som internationell säkerhetskonsult.

Det är inte förbjudet för tidigare höga tjänstemän att sälja sin kunskap och erfarenhet. Tvärtom är deras kompetens ofta mycket efterfrågad av företag, organisationer och utländska regeringar.

Men gränsen är absolut när erfarenheten kompletteras med aktuella hemligstämplade dokument som personen inte längre har rätt att inneha.

Åklagarnas misstanke är att Hanning använde uppgifter från BND i sin privata konsultverksamhet.

I ett fall ska han ha använt sekretessbelagd information för att utarbeta en analys åt en medarbetare inom en utländsk underrättelsetjänst. Det är ännu oklart om analysen nådde den tilltänkta mottagaren.

I ett annat fall misstänks han under flera år ha vidarebefordrat känslig politisk information till en nära kontakt som företrädde en annan utländsk underrättelsetjänst.

Vilka länder eller tjänster det handlar om har inte offentliggjorts.

Uppgifter i medier om att Ryssland inte ska vara inblandat har inte bekräftats offentligt av den federala åklagarmyndigheten. Därför går det ännu inte att slå fast vem som kan ha fått informationen.

Upptäcktes i ett helt annat ärende

Det kanske mest anmärkningsvärda är hur den misstänkta verksamheten avslöjades.

Det var inte BND interna kontrollsystem som först slog larm.

Misstankarna uppstod i samband med en helt annan brottsutredning om en uppmärksammad bortförandehistoria inom en förmögen tysk familj. Vid en husrannsakan hos Hanning påträffade utredarna elektroniskt lagrat material som innehöll hemliga BND-dokument.

Materialet lämnades därefter över till den federala åklagarmyndigheten, som inledde en hemlig utredning.

Det innebär att ett misstänkt informationsflöde som kan ha pågått under mer än ett årtionde möjligen upptäcktes av en tillfällighet.

Det är ett allvarligt misslyckande i sig.

Om en medarbetare under lång tid kunde hämta ut tusentals dokument utan att systemen reagerade måste BND förklara hur kontrollen av åtkomst, kopiering och vidarebefordran fungerade.

Vem kontrollerar kontrollanterna?

Underrättelsetjänster arbetar av nödvändighet bakom sekretess.

Medborgarna kan inte själva granska vilka uppgifter som samlas in, vem som får tillgång till dem eller hur informationen delas med andra länder.

Därför måste den interna kontrollen vara starkare än inom vanliga myndigheter – inte svagare.

Det räcker inte att personalen har säkerhetsklassats när den anställs. Behörigheter måste följas upp. Ovanliga dokumentuttag måste registreras. Kopiering och nedladdning av känsligt material måste kunna spåras.

Om en tidigare stabschef verkligen överlämnade omkring 2 000 dokument väcks en självklar fråga:

Hur kunde ingen upptäcka mönstret?

Antingen saknades tillräckliga kontrollsystem, eller så reagerade systemen utan att någon ingrep. Båda alternativen är allvarliga.

Den farliga svängdörren

Fallet riktar också ljuset mot svängdörren mellan staten och den privata säkerhetsindustrin.

En tidigare underrättelsechef lämnar inte bara sitt ämbete med yrkeserfarenhet. Han lämnar det också med personliga kontakter, kunskap om statens arbetsmetoder och ett namn som öppnar dörrar.

När denna bakgrund används kommersiellt kan gränsen mellan legitim rådgivning och handel med statens förtroendekapital bli svår att kontrollera.

Politiker från flera tyska partier kräver nu hårdare regler för tidigare höga tjänstemän med tillgång till landets känsligaste information.

Frågan är om personer som har haft den högsta säkerhetsklassningen över huvud taget ska tillåtas bedriva privat konsultverksamhet för utländska kunder utan omfattande kontroll och redovisning.

Det handlar inte om att förbjuda människor att arbeta efter avslutad statlig tjänst.

Det handlar om att skydda de hemligheter som de en gång anförtroddes.

Förtroendet mellan länder kan skadas

Underrättelseinformation produceras sällan av ett enda land.

Tyska BND samarbetar med andra europeiska säkerhetstjänster, Natoländer och internationella partner. Uppgifter kan ha kommit från mänskliga källor, signalspaning, satelliter eller andra staters analyser.

Om sådant material har läckt riskerar skadan därför att gå långt utanför Tyskland.

Partnerländer kan tvingas undersöka om deras egna uppgifter ingick i dokumenten. I värsta fall kan informatörer, metoder och pågående operationer ha röjts.

Även om ingen människa har utsatts kan förtroendet påverkas. En underrättelsetjänst som inte kan skydda delad information riskerar att få mindre information i framtiden.

Det kan i sin tur försämra Tysklands förmåga att bedöma hot från terrorism, främmande makt, kärnvapenprogram och militära angrepp.

Angår detta Sverige?

Sverige är numera medlem i Nato och deltar i ett allt tätare europeiskt säkerhets- och underrättelsesamarbete.

Det finns ännu inga offentliga belägg för att svenskt material skulle finnas bland dokumenten eller att svenska intressen direkt har skadats.

Men Sverige bör ändå följa utredningen noga.

Om utländska partneruppgifter har ingått behöver även svenska myndigheter få veta vilken typ av information som kan ha röjts, under vilken tidsperiod och till vilka mottagare.

Fallet aktualiserar också en svensk fråga:

Hur kontrolleras tidigare chefer inom Säpo, Försvarsmakten, Must, FRA och Regeringskansliet när de går vidare till privata säkerhetsbolag, konsultverksamhet eller utländska uppdrag?

Tystnadsplikten upphör inte när anställningen gör det. Men frågan är hur efterlevnaden kontrolleras i praktiken.

Vad vet vi?

Bekräftade omständigheter:

• August Hanning var chef för BND mellan 1998 och 2005.
• Han och den tidigare BND-medarbetaren Manfred D. har gripits.
• Tysk federal åklagare utreder misstankar om bland annat spioneri och försök till landsförräderi.
• Husrannsakningar har genomförts på flera platser.
• Hanning förnekar anklagelserna.

Åklagarnas påståenden:

• Manfred D. ska ha överlämnat omkring 2 000 BND-dokument till Hanning.
• Överlämnandet ska ha skett mot betalning.
• Hanning ska ha använt känslig information i sin konsultverksamhet.
• Kontakter ska ha förekommit med företrädare för utländska underrättelsetjänster.

Inte klarlagt:

• Vilka länder eller underrättelsetjänster som berörs.
• Hur mycket information som faktiskt lämnades vidare.
• Om utländska partnerländers material fanns bland dokumenten.
• Vilken konkret skada som kan ha uppstått.
• Hur det misstänkta dokumentflödet kunde undgå BND kontroller.
• Om någon av de misstänkta slutligen kommer att åtalas och dömas.

Frågorna som måste besvaras

• Vilka länder tog emot information från Hanning?
• Vilka dokument lämnades vidare?
• Innehöll materialet uppgifter från andra Natoländer?
• Kan informatörer eller underrättelsemetoder ha avslöjats?
• Hur kunde en BND-medarbetare hantera omkring 2 000 interna dokument utan att stoppas?
• Vem ansvarade för den interna säkerheten?
• Fanns varningssignaler som inte följdes upp?
• Vilka regler gällde för Hannings privata konsultuppdrag?
• Behöver även Sverige se över sina regler för tidigare underrättelsechefer?

Skandalen handlar om systemet

Det är lätt att göra detta till en berättelse om en tidigare spionchef som själv misstänks ha blivit spion.

Men den viktigaste granskningen gäller systemet omkring honom.

Om anklagelserna stämmer hade Hanning tillgång till information därför att någon inne i BND kunde fortsätta hämta den. Han kunde använda den därför att kontrollen brast. Och verksamheten upptäcktes först när polisen sökte efter något helt annat.

En underrättelsetjänst har till uppgift att upptäcka främmande makters spionage.

Nu måste Tyskland förklara varför man möjligen inte upptäckte spionaget i den egna ledningens omedelbara närhet.