Vad har hänt med svensk polis – när lagens väktare själva blir säkerhetsrisken?

Dödshot, rattfylleri, sekretessbrott, otillåtna registersökningar och försök att hjälpa misstänkta undan rättvisan. Personalansvarsnämndens redovisning för 2025 innehåller fall som aldrig borde förekomma inom en rättsvårdande myndighet. Men siffrorna behöver granskas lika noggrant som personerna bakom dem.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

När en vanlig medborgare möter en polis förväntas han eller hon följa lagen och rätta sig efter polisens instruktioner. Polisen får använda tvång, omhänderta människor, göra intrång i bostäder och ta del av känsliga uppgifter.

Därför räcker det inte att en polisanställd följer samma regler som alla andra. Kraven måste vara högre.

Mot den bakgrunden är fallen från 2025 mycket allvarliga. Bland dem finns polisanställda som dömts eller anklagats för dödshot, grovt rattfylleri, sekretessbrott, misshandel, stöld och otillåtna slagningar i polisens register.

Särskilt allvarliga är uppgifterna om personer som försökt hjälpa misstänkta genom att undanröja eller undanhålla information.

Det är handlingar som träffar polisens viktigaste tillgång: förtroendet.

Det var inte 23 poliser

En viktig rättelse måste göras.

Under 2025 avskedades tolv personer och elva sades upp – sammanlagt 23 anställda. Men samtliga var inte utbildade poliser.

Av de tolv avskedade var sex poliser och sex civilanställda. Av de elva uppsagda var tre poliser och åtta civilanställda. Det rörde sig alltså om nio poliser och fjorton civila medarbetare.

Det är också missvisande att antyda att alla 23 fick lämna på grund av brott. Bland uppsägningarna fanns även förlorad säkerhetsklassning, medicinska förhållanden och andra personliga skäl.

Det gör inte de grova fallen mindre allvarliga. Men rubriken ”23 poliser sparkades” ger inte en helt rättvisande bild.

Färre än året före

År 2024 avskedades 15 polisanställda och 19 sades upp – sammanlagt 34 personer. Under 2025 var motsvarande antal 23.

Antalet som skiljdes från sina anställningar minskade alltså.

Samtidigt ökade antalet redovisade disciplinärenden. Personalansvarsnämnden redovisar för 2025 sammanlagt 117 sådana avgöranden: 91 varningar, 25 löneavdrag och ett avskrivet ärende. Året före var motsvarande antal 98.

Det kan betyda att misskötsamheten har ökat. Men det kan också bero på att fler händelser upptäcks, rapporteras och prövas.

Statistiken ensam kan inte avgöra vilket.

En mycket stor myndighet

Polismyndigheten hade vid utgången av 2025 totalt 40 655 anställda: 24 746 poliser och 15 909 civilanställda. Antalet anställda hade vuxit med 3 296 personer på två år.

De 23 avskedandena och uppsägningarna motsvarar ungefär 0,06 procent av personalstyrkan. Det är alltså inte ett belägg för att svensk polis som helhet skulle vara korrumperad eller laglös.

Men en sådan jämförelse får inte användas för att bagatellisera problemen.

En enda person med tillgång till polisens register kan utsätta brottsoffer, vittnen och pågående utredningar för fara. En enda läcka kan avslöja en spaningsinsats. En enda chef som skyddar en vän eller försöker undanröja uppgifter kan skada en hel brottsutredning.

Inom polisen kan därför ett litet antal olämpliga personer orsaka mycket stora skador.

Den stora omorganisationen lyckades inte fullt ut

Problemen måste också ses mot bakgrund av den stora polisreformen 2015. Då slogs 21 länspolismyndigheter och Rikspolisstyrelsen samman till en enda nationell myndighet.

Tanken var att skapa en enhetligare, effektivare och mer lokalt närvarande polis.

Tio år senare konstaterade Riksrevisionen att reformens intentioner fortfarande inte hade uppnåtts. Den lokala nivån hade vuxit mindre än andra delar av organisationen, medan stödavdelningarna procentuellt hade vuxit mest.

Riksrevisionen pekade även på byråkratisering, otillräcklig uppföljning och svårigheter att förbättra utredningsresultaten.

Det betyder inte att omorganisationen orsakade de enskilda missförhållandena. Men en stor och centraliserad myndighet kan få längre avstånd mellan ledning och verksamhet, otydligare ansvar och svårare intern kontroll.

När organisationen dessutom växer snabbt ökar kraven på rekrytering, säkerhetsprövning, arbetsledning och kontinuerlig uppföljning.

Kontrollsystemet har ändå fungerat

Det finns också en viktig motsatt slutsats.

De aktuella personerna har blivit upptäckta, utredda och i många fall avskedade eller uppsagda. Det visar att polisens kontrollsystem åtminstone delvis har fungerat.

Personalansvarsnämnden finns just för att pröva avskedanden, uppsägningar, disciplinära åtgärder och hur en fällande brottmålsdom ska påverka en anställning inom polisen.

Det verkligt oroande hade varit om missförhållandena tystades ned och personerna tilläts fortsätta utan åtgärd.

Men besluten lämnar ändå flera frågor obesvarade:

• Hur länge kunde överträdelserna pågå innan de upptäcktes?
• Fanns det tidigare varningssignaler?
• Hur följs otillåtna registersökningar och sekretessbrott upp?
• Hur många säkerhetsproblem upptäcks aldrig?
• Får chefer tillräckligt stöd för att ingripa mot olämpliga medarbetare?
• Redovisar Polismyndigheten öppet vilka strukturella brister som ligger bakom fallen?

Hela poliskåren får inte dömas

Tusentals svenska poliser går varje dag till arbetet för att ingripa mot våld, skydda brottsoffer och utreda grov kriminalitet.

Polisens resultat är inte heller entydigt negativa. Under 2025 redovisades exempelvis en större andel avslutade utredningar om fullbordade sprängningar till åklagare än under de två föregående åren.

Brås trygghetsundersökning visar dessutom att allmänhetens förtroende för polisen ökade något under 2025, även om oron för brottsligheten i samhället har stigit kraftigt.

Det vore därför fel att döma hela poliskåren efter ett begränsat antal grova fall.

Men det vore lika fel att avfärda fallen som några få ”rötägg”.

När en polis försöker hjälpa en misstänkt, när hemliga uppgifter lämnas ut eller när myndighetens register används för privata syften handlar det inte bara om personalproblem.

Det handlar om rättssäkerhet och om statens förmåga att kontrollera dem som fått makt över andra människor.

VIGRANSKAR:s slutsats

Svensk polis har inte kollapsat. Men myndigheten bär på tydliga problem med styrning, byråkrati, intern säkerhet och kontroll av personal med tillgång till känsliga uppgifter.

Siffran 23 ska inte överdrivas. Den var lägre än året före, omfattade både poliser och civilanställda och inkluderade även uppsägningar som inte grundades på brott.

Ändå räcker ett fåtal allvarliga fall för att skada förtroendet för hela rättsstaten.

Den avgörande frågan är därför inte enbart hur många som avskedas.

Frågan är hur de kunde få sina befogenheter, hur länge de kunde missbruka dem – och om Polismyndigheten har lärt sig tillräckligt för att förhindra nästa fall.